Då och då diskuteras frågan om huruvida invandrare bör känna tacksamhet mot Sverige. Luai Ahmed argumenterar för att tacksamhet är en fantastisk känsla, och uppmanar till att fråga oss vilket Sverige vi vill se i framtiden.
För två månader sedan skrev Elaf Ali i Svenska Dagbladet en omtalad krönika under rubriken ”Jag vägrar känna tacksamhetsskuld gentemot Sverige”. (SvD 3/6)
Sveriges Unga Muslimers ordförande Rashid Musa skrev något liknande på Facebook för två år sedan. ”Du behöver inte visa tacksamhet eller känna någon lojalitet till den svenska nationalstaten för att bli behandlad som en likvärdig medborgare.” (6/6/2019).
Varifrån kommer den här otacksamheten gentemot Sverige? Det går över mitt förstånd. Tacksamhet är en oerhört fin känsla. Wiktionary definierar känslan såhär:
tacksamhet
- känsla av glädje över sådant som man har (fått) eller som andra gjort för en (ibland på ett sådant sätt att man inte begär mer), ofta så att man vill tacka dessa andra.
Jag känner stor tacksamhet inför allt ni gjort för mig.
Jag tror – eller hoppas – att Alis och Musas föräldrar som var de som valde att flytta hit känner tacksamhet gentemot Sverige – det vore orimligt om de lämnade sina hemländer för Sverige, stannade kvar, och inte kände sig tacksamma.
Läs även: Makram: Dagens invandring har blivit en belastning för alla
Mycket av somliga invandrares ilska mot Sverige handlar om att de inte uppfattas som svenskar av andra svenskar. Majoriteten av de kritiska meddelanden som jag får av invandrare inleds med ”Du kommer aldrig att ses som svensk!”.
Än sen?
Är ens största mål i livet att uppfattas som eller bli kallad svensk?
Jag kunde inte bry mig mindre om jag uppfattas som svensk eller inte. Jag känner mig inte mindre värd om någon säger att jag inte är svensk. Newsflash: Att vara svensk är inte en guldmedalj. Att få bo i Sverige, däremot, är som att vinna guldmedalj – särskilt om man kommer från en del av världen där människor blir hängda för att de är ateister, liberaler eller homosexuella.
Många invandrare, och även svenskar, tar Sveriges särart som ett liberalt och öppet samhälle för given. Sverige har även varit för öppet, till den grad att landet kommer att stängas som en naturlig konsekvens.
Människor som bor i Sverige ställer frågor om rasism i alltför hög grad, men frågan som vi faktiskt borde ställa oftare är: Vilket Sverige vill vi ha? (Ja, den här frågan är ”rasistisk” enligt den statliga expertkommittén Delmi, men enligt dagens goda aktivister är till och med syre rasism).
Läs även: Dahlman: Fri invandring + usel integration = inte så bra, CUF
Vill vi ha ett sekulärt och solidariskt Sverige vars religion är trygghet, jämställdhet och frihet? Eller vill vi ha ett Sverige som tolkar jämställdhet och solidaritet på ett sådant skevt och ogenomtänkt sätt att man tillåter medeltida ideologier och idéer att få fäste på våra gator och i våra myndigheter? Vill vi ha det Sverige som folk flyr till, eller ett Malmö som folk flyr ifrån?
Vill vi ha ett Sverige som tar emot människor på ett hållbart sätt och ser till att de blir en del av den svenska gemenskapen, eller ett Sverige som tar emot människor bara för att signalera att man är human, oavsett om man misslyckas brutalt med att inkludera människor i samhället och att bygga en homogen nation som baseras på känslor av glädje, säkerhet och gemenskap?
Jag känner oändlig tacksamhet mot Sverige och det svenska folket och uppmuntrar mina invandrande medmänniskor att försöka ta del av denna underbara känsla.
Luai Ahmed
Skribent, debattör och författare till boken Asylum: A refugee’s paradoxical journey from Sharia Yemen to Rainbow Sweden.
