Jag bestämde mig helt spontant för att gå på Jordan Petersons föreläsning förra helgen. Jag har läst Peterssons första bok 12 Rules For Life och har alltid varit imponerad av hans språkbruk och sätt att formulera sig. De som känner till honom vet att han är intelligent och besitter hav av kunskap. Men denna föreläsning gjorde mig besviken.

Läs även: Lindén: Från vikingabajs till Jordan Peterson

Peterson gjorde mig inte besviken från ett feministiskt perspektiv. ETC:s Selma Brodrej skrev en krönika vars rubrik löd: ”En kväll med Jordan Peterson släcker mitt framtidshopp”. Tänk att hänga hela sitt framtidshopp på en kväll med Jordan Peterson.

Brodrej skriver att det saknades ”kvinnlig energi” i publiken. Att det mest var vita män där. Det har jag lite svårt att begripa. Tvärtom förvånades jag och min vän som var där över hur många kvinnor som var på plats. Till vänster ett par kvinnor, framför oss ännu ett par, och till höger om oss satt ingen mindre än AB-kolumnisten Anna Björklund med väninna. Där var alltså åtskilliga kvinnor. Jag skulle gissa att 20 procent av publiken var kvinnor, vilket är ganska många med tanke på att Peterson främst riktar sig till män.

Han är trots allt känd för att vara konservativa mäns intellektuella pep talker. För att förstå varför, och fenomenet Peterson som sådant, måste man lyssna på honom i eviga timmar. Några klipp på ett par timmar räcker inte för att inse vad hans ”grej” är, hur han ”räddar” män.

Det första som irriterade mig med föreläsningen var att han var sen. Inte fem eller tio minuter, utan hela 28 minuter. Nysvensken i mig blev jättebesviken, inte bara för att han slösade med min tid, men just för att hela hans karriär är menad att inspirera människor att ”ordna upp” sina liv. ”Städa ditt rum”, är hans mest kända mantra. Tja, Peterson, kom i tid! Vi var typ 8 000 pers i arenan vars tid du slösade.

Jag märkte direkt när han väl började prata att han inte förberett sig inför kvällen. Inte förvånande dock. Han slår mig som den där typen av intellektuell guru som anses fungera var som helst, och som glatt bara ställer sig upp och babblar om frågor som intresserar många. Men det kändes inte najs, lite förberedelse hade varit på sin plats.

Kvällens tema var: ”Fokusera på ett enda mål i ditt liv”. Men själv klarade han inte av att fokusera på det ämnet. Under de två timmarna lyckades han istället att sväva iväg och diskutera allt från transfrågor – varför? – till Trump och kärleksrelationer. Resultatet blev att han aldrig verkligen bjöd på en djupdykning i frågan om ”varför man ska fokusera på bara ett mål i livet”.

Mot slutet av kvällen kom Peterson in på temat islam, och jag önskar att han inte hade gjort det. Det var någon i publiken som skickade en fråga som handlade om islam. Inte islam direkt, men om de abrahamitiska religionerna. Petersons svar gav mig migrän.

Frågan gällde den amerikanska muslimska teologen Hamza Yusuf och löd: ”När du pratade om Hamza Yusuf, sa du: ’Jag försöker att vara kristen, jude och muslim samtidigt’, sedan blev du avbruten. Kan du snälla fortsätta?”

För första gången under kvällen blev Peterson tyst. I ungefär tio sekunder. Han satt djupt inne i sina tankar och försökte att komma med något vettigt svar. Men som sagt: det han till sist hade att säga gav mig migrän. Och det gav mig migrän på samma sätt som när en vänsterlagd människa börjar prata om islam, och beskriver det som kristendomens och judendomens lillasyster.

Läs även: Ahmed: Islamisering är inte ett högerextremt begrepp

I sak är det sant, men det som man vanligen missar är att islam inte är bara är kristendomens och judendomens lillasyster. Denna lillasyster har patologiska egenskaper som skiljer ut sig rejält från sina äldre syskon. Hon fick aldrig någon vettig uppfostran, helt enkelt. Dessutom lider hon av personlighetsklyvning. En av hennes personligheter är hyperaggressiv, dominerande och höggradigt våldsam. En lillasyster med rakbladsvassa huggtänder som inte räds någon. Som skriker och gapar och sparkar, och när hon inte får som hon vill sätter hon huggtänderna i sina meningsmotståndare och oskyldiga dör.

Och just detta är en liten skillnad som man oftast inte låtsas om, när man jämför mellan dagens kristendom, judendomen och islam.

Nu var det inte just det klaveret Peterson trampade ner i. Istället förklarade att han försöker att ”vara alla tre” eftersom ”religionerna har många likheter”, och att vi ”måste samexistera i harmoni eftersom vi bor ihop i världen, i USA och i Europa”.

Typ ”we shall overcome” och ”alla människors lika värde”. Bra principer, låter fantastiska i teorin, men i verkligheten funkar de inte alls.

Han har inte fattat någonting av islams giftiga sidor, som spridit sig i Mellanöstern och Afrika, och hur de håller på att sprida sig som en löpeld i Väst. Han fortsatte sitt resonemang och lade till i en nedlåtande ton mot icke-religiösa:

Religion är bra. Religion är viktig. Vi behöver religion. Icke-religiösa är nihilister och nihilism är dåligt. Nihilister förblir cyniska och bittra.

Nej, Peterson. Många människor behöver religion, men inte alla.

Läs även: Lindberg: Ska vi förbjuda allt som provocerar islamister?

Efter detta började han prata om två absurda grejer samtidigt, vilket förvärrade min migrän:

1. Det är hög tid att inkludera det muslimska i den västerländska gemenskapen. Vi borde fokusera på våra likheter.
2. Religiösa människor kommer alltid att missionera och försöka sprida sina idéer, och det är upp till människor att acceptera dessa idéer eller inte.

Jag kände yrsel och började tycka synd om västvärlden vid den här punkten.

Relativiseringen av islamism och islamismens våldsamhet övergår mitt förstånd.

Har dessa människor inte sett tillräckligt med blod spillas på sina gator?

Hur många människor behöver utgjuta sitt blod för att västerlänningars intelligentsia ska inse att en gren inom islam bedriver ett skoningslöst och våldsamt krig mot deras civilisation?