Facebook noscript imageAhmed: Liten risk att oskyldiga väcks av bomber
Luai Ahmed
Krönikörer
Ahmed: Liten risk att oskyldiga väcks av bomber
Blåljuspersonal på plats utanför byggnaden i Göteborg. Foto: Björn Larsson Rosvall/TT / Joakim Eklöf.
Blåljuspersonal på plats utanför byggnaden i Göteborg. Foto: Björn Larsson Rosvall/TT / Joakim Eklöf.

Bombdådet i Göteborg väcker frågor. Varför kallas det inte vad det är – Terror? Och om lösningen är fler poliser – vem vill bli polis idag? Och vad för slags land är Sverige egentligen?

I förrgår bevittnade Göteborg en massiv explosion i en byggnad. Fastän justitieminister Morgan Johansson försökte trösta medborgarna för ett par år sedan med att det är ”en liten risk att oskyldiga drabbas” av den eskalerande kriminaliteten, så drabbades över 20 personer som fördes till sjukhuset i tisdags. Medan de låg i sängen.

En hel byggnad utsatt för ett terrordåd. Tiotals familjer som plötsligt väcks av inget mindre än terror.

Ordet ”terror” används vanligtvis för att beskriva islamiska eller högerextrema attacker med ett ideologiskt motiv. Dock är den bokstavliga definitionen av ordet enligt Oxford ”extrem rädsla” eller ”en handling som är tänkt att skrämma regeringar eller samhällen i strävan efter mål som i allmänhet är politiska, religiösa eller ideologiska”.

Läs även: Fortfarande oklart vad som orsakade explosionen – utreder hot mot polis

Enligt uppgift bor en polis som deltagit i gängrelaterade rättegångar i huset som sprängdes. Om hypotesen om hämnd stämmer, då är läget allvarligare än det verkar. Då är bombdådet i Göteborg ideologiskt motiverat. Motivet är att tysta rättsväsendet och tvinga det till underkastelse.

Vanligt folk, inte bara polis, blir allt räddare för att vittna mot gäng och grova brottslingar, de riskerar att tystna för att slippa förfärliga konsekvenser.

Dessutom, väcks man av en explosion i ett av världens förment tryggaste länder, då är det ”extrem rädsla” som man oundvikligen kommer att vakna med. Så här säger en av de drabbade till Expressen (28/9):

Det var någon som skrek ute på gården. Det var ju att de bara försökte väcka folk. Det var mer eller mindre kaos. Folk stod och skrek och alla ville ju ut, och det var folk på balkongerna. Men jag tror att de har lyft ner folk från balkongerna med brandbil.

I detta spel vinner brottsligheten makt och tryggheten hamnar i baksätet.

Jag frågade en nybliven polis som vill vara anonym om vad han tyckte om händelsen. Om det fick honom att bli mindre benägen att vittna mot gäng och kriminella. Om hur sådana händelser får honom att känna. Hans svar var tydligt:

Om det visar sig att dagens bombning har att göra med att en polis vittnat mot kriminella är det ett hot mot vår demokrati. Klart man tänker tanken om jobbet är värt att utföra med dagens utveckling. Det är ett hot mot vårt trygga Sverige.

Många på högerkanten anser att lösningen är tuffare tag och fler poliser. Men hur mår polisen i dag? Vill människor ens bli poliser i ett land där otryggheten ökar markant för varje dag som går? Tveksamt, särskilt om man har barn eller tänker bilda familj.

Läs även: Gudmundson: Åratal av otrygghet väntar oss

Utgångspunkten borde vara färre poliser, inte fler poliser. Men i dagens samhälle kan vi inte låtsas att sociala initiativ och åtgärder kommer att duga för att få bukt med kriminalitetens expansion när folk väcks av bomber.

Jag har väckts av bomber tre gånger i mitt liv. Två gånger i Sanaa 2013. Och en gång i Malmö 2019. Det må vara löjligt att jämföra Jemen med Sverige just nu, men jag kan inte förneka att jag avundas Jemen i dessa stunder. Oaktat otryggheten så vet jemeniterna vad Jemen är för ett land, vilka jemeniterna är, och vilka regler som gäller.

Läs även: Dahlman: Stå på polisernas sida

I Sverige vet vi inte vad vi har för ett land.

Trots yttrandefriheten är vi rädda för ord.

Trots mångfalden är vi rädda för varandra.

Trots mångkulturen har vi svårt för vår egen svenska kultur.

Svenskhet används för att antingen inkludera eller exkludera, och vi som är trötta vet inte längre var vi ska leta efter svar på vad för slags land Sverige är. För om vi lyssnar noggrant på våra ledare så verkar de inte ha en aning.

Sådana förvirrade ledare lär inte berätta för oss vad Sverige är för ett land.

Sådana lögnaktiga politiker går inte att lita på.

Sådana misslyckade politiker går bara att byta ut så fort som möjligt.

Luai Ahmed
Skribent, debattör och författare till boken Asylum: A refugee’s paradoxical journey from Sharia Yemen to Rainbow Sweden.

Luai Ahmed

Luai Ahmed är krönikör på Bulletin. Innan flytten till Sverige var han kolumnist för tidningarna Yemen Today, Yemen Times,  och YoO Youth Magazine. Han är också författare till boken Asylum: A refugee’s paradoxical journey from Sharia Yemen to Rainbow Sweden. Ahmed har studerat International Business Studies på International Lebanese University i Jemen och flera kurser i International Migration and Ethnic Relations på Malmö universitet.

E-post: luai@bulletin.nu