När jag landade i Dubai klockan 23.00 på kvällen hade jag ingen aning vad jag skulle möta i denna nybyggda, hypermaterialistiska och muslimska oljestadsstat. Men en sak är säker: Jag väntade mig inte att taxichauffören som körde mig till hotellet skulle visa sig vara en gladlynt och slöjbärande kvinna från Kenya.

Läs även: Nordling: Nyliberalismen gjorde Sverige rikare

Med ett stort leende tog hon min väska och langade in den i bagageutrymmet. Vanligtvis gör jag det själv, men jag var så förvånad, så fascinerad, att jag bara lät henne utföra denna ”manliga” uppgift. Jag bara stod bredvid och betraktade henne som om hon var någon sorts exotisk Pokémon.

Min förvåning handlade primärt att jag under ett decennium i världens mest feministiska land Sverige endast en enda gång begåvats med en kvinnlig taxichaffis, samtidigt som det i det kvinnoförtryckande Förenade Arabemiraten tog mig endast en timme.

Min chaufför var både trevlig och pratsam och frågade omedelbart vad jag sysslar med. Jag vågade inte berätta för henne att jag skriver krönikor, varav närmare hälften av dem innehåller kritik mot hennes religiösa tro.

Så jag ljög och sa till henne att jag skriver romaner.

– Spännande! Vilken typ av romaner?
– Kärleksromaner.
– Ooo, du ser ut som en romantiker faktiskt!

Någonting som jag älskar med muslimer – i synnerhet araber och afrikaner – är att de är så lätta att prata med. Med svenskar är det mycket mer komplicerat. Svensken håller sig i sin bubbla och släpper bara in speciellt utvalda. Araber och afrikaner däremot släpper in exakt alla på några få sekunder.

Min kvinnliga taxichaufför hade bara bott åtta månader i Dubai och trivdes utmärkt. Hon flyttade hit från Kenya i jakt på ett bättre liv och fick också det. “Dubai är ju drömmen” sa hon medan vi susade förbi raderna av skyskrapor. Jag tänkte för mig själv att ”mmm, att bo i ett land där straffet för ens existens är döden är inte drömmen direkt”.

Jag berättade för henne att jag bott i Sverige i tio år och fått en kvinnlig förare bara en enda gång. Hon skrattade och frågade varför det är så. Hon sade att hon hade trott att Sverige var ”jämställt” och hela den grejen. Jag svarade att jag också trodde många saker om Sverige.

Läs även: Sjölander: Svenskt medborgarskap och svenskhet

I Dubai finns det till och med ”rosa taxi”, alltså bilar med kvinnliga förare som endast är till för kvinnliga passagerare. När jag läste om det för några år sedan kände jag spontant att Sverige skulle behöva en sådan grej också. Som äkta liberal värderar jag valfrihet, och kvinnor måste kunna välja att köras av andra kvinnor om de vill. Många skulle antagligen känna sig tryggare.

Men någonting säger mig att ”rosa taxi” i Sverige skulle förvandlas till en arg debatt om huruvida transpersoner får köra rosa bilar endast avsedda för binära?

Hur som helst var samtalet med min härliga kenyanska taxiförare inte det mest intressanta samtalet jag hade i Dubai. Under en fika på Dubai Mall med en kristen videoregissör från Syrien som har bott i landet i tio år, tog jag upp medborgarskapsfrågan.

Å ena sidan knäppskallarna i UAE som vägrar ge invandrare medborgarskap även om de behärskar arabiska perfekt, bott där i 50 år, konverterar till islam och betalar miljoner i skatt.

Å andra sidan knäppskallarna i Sverige som delar ut medborgarskap i flingpaket, även till folk som är islamister, lever på bidrag, inte talar ett enda ord svenska och har bott i landet i några få år.

Uppenbarligen representerar Sverige och UAE två extrema förhållningssätt till medborgarskap.

Men när jag frågar syriern om hur det känns att aldrig kunna bli medborgare i landet, vilket för mig skulle kännas melankoliskt och orättvist, så svarar han:

– Emiratier är en minoritet i sitt land. Tror du att de är så dumma att de skulle låta indier och pakistanier få makt och styra deras land? De är inte dumma som européerna.

Jag pressade honom med ett ”men folk kan ju integreras och bli emiratier?” (ja, jag hörde själv hur naivt svensk jag lät).

Då skrattade han rakt ut.

– Tror du att någon av de här städerskorna och byggarna är intresserade av att lära sig arabiska eller bli en del av en kultur som är så avsevärt annorlunda, när de redan har och älskar sin kultur? Visst finns det kanske en eller annan, men majoriteten kommer inte hit för att integreras. De kommer hit för pengarna. Skillnaden är att rika araber är smarta opportunister, och rika européer är körda i huvudet.

Man skulle kunna tro att jag hamnade på Flashback eller någon kuslig X-tråd, men nej. Det är faktiskt så många som tycker så här.

Den naivitetens dimma som Sverige suttit fången i har börjat driva bort med allt hårdare vindpustar, och många svenskar har slutat försköna den svenska verkligheten. Det är inte särskilt vackert kanske, men nödvändigt.

Sverige håller på att vakna till, och man får hoppas att det slutar med ett friskt Sverige, ett Sverige som inte svänger så hårt att det aldrig, som UAEA, delar ut medborgarskap till människor.

Men ett Sverige som inte delar ut dem i flingpaket.

Läs även: Ahmed: Ställ krav för medborgarskap