En fråga invandringen ställer Sverige inför är hur man blir svensk. Frågan kompliceras av att det finns två sorters svenskhet. Den ena är den juridiskt formella, kallat medborgarskapet. Det andra är det informella och kulturella, att faktiskt vara svensk.

Läs även: Brinkemo: Upplysningen måste hela tiden återerövras

Problemet är att det finns ett glapp mellan dessa två. Alla svenska medborgare är inte svenskar. Detta visar sig när folk som saknar koppling till Sverige (som jobb, kultur, och språk) ändå erkänns som medborgare. Även IS-terrorister och Hamaskramare kan vara svenska medborgare, trots att dessa hatar allt Sverige står för. Det är lätt att få det svenska medborgarskapets materiella fördelar, och det finns inga krav på att göra sig till en del av den djupare gemenskapen, svenskheten. Genom ”mångkultur” uppmuntras invandrare att undvika det.

Notera att detta inte handlar om etnicitet – det finns gott om människor i Sverige som både är svenskar och invandrare på samma gång. Detta är vad som menas med att vara ”integrerad.” Tänk Hanif Bali, Tino Sanandaji, Alice Teodorescu, Thomas Gür, och hundratusentals andra. Dessa är långt bättre svenskar än många vars förfäder har bott här sedan inlandsisen drog sig tillbaka.

Frågan blir viktig då det finns materiella fördelar med det svenska medborgarskapet, främst i form av pass och bidrag. Vissa anser att alla ska få komma till Sverige och få dessa fördelar. Detta är vad som menas med ”öppna gränser.” Allt annat anses diskriminerande. Och tekniskt sett är det faktiskt diskriminerande att göra åtskillnad på medborgare och icke-medborgare, i betydelsen olika behandling.

Läs även: Brinkemo: Sorgen över ett Sverige som försvann

Men detta måste vara en acceptabel form av diskriminering. En man ska behandla sin fru bättre än andra kvinnor. En mor vore mycket dålig om hon behandlade sina barn som vilka som helst. Anställda har rätt att bli arga om arbetsgivaren skänker deras lön till främlingar, även behövande sådana. Alla grupper, familjer, företag, klubbar, sällskap, och länder är diskriminerande på det viset, och kan inte sluta att vara detta och fortsätta existera.

Om gruppmedlemmar och icke-gruppmedlemmar ska behandlas exakt lika så finns det ingen grupp. Inte heller lär gruppen inspirera någon tillgivenhet från dess medlemmar – för gruppen själv har ju ingen tillgivenhet för sina medlemmar. Åtminstone inte mer än vad den har för vem som helst.

En grupp visar sin kärlek för sina medlemmar genom att behandla dem bättre än icke-medlemmar. Detta gör det viktigt att veta vem som är ”en av oss.” Att svenska medborgarskap har delats ut som plockgodis har gjort detta svårt, då det skapat en ny kategori människor som är svenska medborgare men inte svenskar.

Grupper fungerar genom ett utbyte mellan individ och kollektiv. Individen bidrar till kollektivet, och kollektivet använder sedan dessa resurser för det allmänna bästa. I Sverige bidrar individer genom att betala skatt, att arbeta, och genom att följa landets lagar. Kollektivet ger tillbaka medelst statliga tjänster som pass, sjukvård, polis, infrastruktur, och ett socialt skyddsnät.

Kollektivet måste ge mer tillbaka till individer än vad det tar, annars kommer individerna att antingen bli oförmögna eller ovilliga att ge mer. Visst kan individer offra för kollektivet i kristider, men i det långa loppet måste både individ och kollektiv tjäna på utbytet.

Gruppen kan vittra på två sätt. Antingen genom att individerna slutar stötta kollektivet, eller att kollektivet slutar stötta individerna. Här i Sverige är problemet att kollektivet i allt mindre grad stöttar de egentliga medlemmarna, eftersom det har svårt att göra skillnad på de som är svenskar och de som bara är svenska medborgare.

Sveriges folk varit mycket tålmodigt med denna förvirring, delvis eftersom det utlovats att de som bara är svenska medborgare snart nog också ska bli svenskar. Vi väntar.

Hur kan detta problem åtgärdas? Hur kan vi stänga det gap som finns mellan medlemskapets fördelar, alltså medborgarskapet, och medlemskap i den faktiska gemenskapen, svenskheten? Vi kan antingen sänka kravet på vad som räknas som att vara svensk, eller så kan vi höja kravet på medborgarskapet. Det förra är vänsterns lösning, det senare högerns. Vänsterns lösning har testats mycket grundligt de senaste decennierna.

Problemet med att minska kraven på gemenskapsmedlemskapet är att vi avskaffar det som håller samman detta land och får oss att bry oss om det, den gemenskapen som gör oss till ett ”vi.” Ett land har detta gemensamt med det mesta här i världen – om ingen bryr sig om det så vittrar det och dör.

Det är dags att höja de krav som ställs för medborgarskap, och koppla dem till medlemskap i den faktiska gemenskapen. Man ska inte bli svensk medborgare utan att först ha blivit svensk.

Läs även: Brinkemo: Jakten på svenskheten