Förr i tiden fungerade religionen enande och gav en gemensam moralisk plattform för överenskommelser och konfliktlösning, men den fungerade även som ett abstrakt sammanhållande kitt mellan samhällets olika delar, och skänkte dem betydelse och innebörd.

Läs även: Ahmed: ”Migrationsverket fylls av lögner” – asylsökande berättar

I dagens moderna och mångkulturella Sverige har vi inte religion som den kompass som guidar samhället. Istället har vi medborgarskap. Och det katastrofala med detta är att Sverige redan har delat ut miljontals medborgarskap till folk utan några krav eller förväntningar på vad det innebär att vara svensk och en del av det svenska.

Mottot för att bli svensk har varit, och är fortfarande: Du har bara rättigheter, och inga skyldigheter.

För att bli medborgare i Österrike behöver man visa för österrikarna att man vill vara en del av samhället. Man ska ha bott i landet i sex år, betalat skatt i minst tre år, och inte begått några brott.

I Österrike granskar staten medborgaransökningarna noggrant. Kan denna individ verkligen bli en fungerande och positiv del av Österrike eller inte? Ett krav och en fråga som svenskarna sällan ställer sig själva.

Myndigheterna i Österrike granskar även vilka personer som man har bott med under de senaste åren. Om man har varit folkbokförd på samma adress som en bidragstagare, då måste bidragstagaren skriva och vittna om att personen som söker medborgarskap inte har levt på bidragstagarens pengar.

Utöver detta så kräver staten att man ska ha lärt sig språket. Vilket egentligen är grundläggande, men i Sverige är det – som mycket annat – ”rasistiskt”, men även ”kvinnofientligt” enligt Aftonbladet Kultur.

Läs även: DEBATT: Sverige behöver sanningskommission om migration och brottslighet

Dessutom måste man genomgå en ”integrationskurs” – detta för att lära sig om reglerna, lagarna och straffen som finns i landet. Ni vet, saker som man behöver lära sig för att konstruktivt kunna bidra till det nya samhälle som man flyttat till.

Sådana krav gör att medborgarskapet får ett värde. I Sverige skulle det innebära att vi som har svenskt medborgarskap inte bara delar samma land, utan även varandras språk och sätt att vara och samexistera. Man behöver inte tro på samma gud, religion eller politiska ideologi, men man behöver kunna förstå när andra pratar, och man behöver ha grundläggande kunskaper och respekt för det som gäller i landet.

Religionen har tappat sin funktion och sitt inflytande. I ett podcastavsnitt med Alexander Bard hävdade han att Sverige behöver ”ett nytt narrativ” för att guida ”svenskheten”. Han föreslog religion, men inte islam eller kristendomen, eftersom de enligt hans åsikt var ”dysfunktionella religioner”. Själv tyckte jag att medborgarskap skulle kunna vara den ”nya religionen”. Och han höll med om det – medborgarskapet skulle kunna ena oss.

Men hur skulle vi kunna enas om det svenska medborgarskapet redan har delats ut till miljoner människor – under decennier – utan att några krav ställts överhuvudtaget?

Det måste börja med en omvärdering av synen på medborgarskapet. Det måste börja med att svenskarna inser att de inte är de bäst i världen, inte en humanitär stormakt, att massintegrationen inte fungerade, och att det hela var ett stort misstag. Misstaget var inte invandrarna eller invandring i sig, misstaget var hanteringen av invandringen, och självklart volymen på sagda invandring.

Årligen utdelas ungefär 80 000 svenska medborgarskap, men hur många av dem som har fått medborgarskap är blivande svenskar, människor som förstår svenska, som jobbar och trivs i Sverige, som planerar sin framtid här?

Jag är hundra procent säker på att när man blir medborgare i Österrike så känner man sig stolt: Man har åstadkommit något fint och värdefullt, man har lärt sig ett nytt språk, man har invandrat – en av de svåraste saker man kan göra – och man har blivit en del av en kultur, ett nytt folk och ett nytt liv. Man har kämpat för att bli österrikare.

I Sverige kan man inte känna sig stolt över att ha blivit svensk medborgare. Man skäms nästan över att vara svensk medborgare. Men ett av de finaste svenska uttrycken jag vet och som jag ofta hör är: Gör om, gör rätt.

Läs även: Brinkemo: Vi kunde ha välkomnat migranterna så mycket bättre

Men för att göra om och göra rätt måste man först inse att man har gjort fel, och den svenska exceptionalismen tycks fortfarande stå i vägen för och vara omogen den uppgiften. Man vill inte ”göra om” och ”göra rätt” eftersom ”det gynnar Sverigedemokraterna”.

Och vem i hela friden bryr sig om Sverigedemokraterna?

Politiker som fokuserar på enskilda politiker: ”saker som Richard Jomshof, Björn Söder och Kent Ekeroth sa” får inte sägas. Och glömmer att det bor tio miljoner människor i landet, varav en stor del är svenska medborgare som inte klarar av att läsa en enda mening svenska.