Sverige hade sedan 50-talet en sämre utveckling av BNP än andra länder tills den nedåtgående trenden bröts under 90-talet. Då hade ett antal liberaliseringar fått effekt som medförde att det sedan gick bättre för Sverige jämfört med utlandet.

Läs även: Göranson: Sverige behöver politiker som inger förtroende

Detta framgick av en redovisning av professor emeritus Lars Jonung när han framträdde vid ett seminarium i riksdagshuset anordnat av moderaterna och socialdemokraterna, för några veckor sedan. Hela seminariet återsändes i SVT:s program ”Forum” den 28 februari 2024. Jonung har tidigare varit ordförande i finanspolitiska rådet och han pekade med hjälp av tre diagram särskilt på att den nyliberala fasen började med de finansiella avregleringarna 1985-89.

Dessa avregleringar brukar ibland kallas ”Novemberrevolutionen” och bestod i avskaffandet av regleringen av den inhemska kapital- och kreditmarknaden (i november 1985 togs ”lånetaket” bort) och i att valutaregleringen togs bort 1989. Enligt TV-producenten Dan Josefsson var denna ”revolution” inspirerad av idéer framförda av Milton Friedman och mig själv, vilket han hävdade i ett TV-program (Dokument inifrån, nov 2004).

Josefssons program är ett implicit karaktärsmord på hela reformen och dess tre upphovsmän Bengt Dennis, Erik Åsbrink och Kjell-Olof Feldt. Josefsson (bror till Janne) använder orden: ”Det kanske största misstaget inom ekonomipolitiken som gjorts i Sverige”. Själv får jag i programmet uttala att det behövs satsningar på ett fritt näringsliv och avregleringar och jag säger inget konkret om kreditmarknaden.

Naturligtvis sköttes avregleringen klantigt med en fastighetsbubbla, onödiga konkurser och kraftig arbetslöshet som följd. Men man måste komma ihåg att själva reformen inte var feltänkt. Det var genomförandet som var uselt. Min slutsats är att Sverige hade bort övergå till flytande växelkurs redan på 1980-talet så att räntan kunde höjas om kreditexpansionen blev för kraftig. Det hade varit i linje med mina liberaliseringsambitioner.

Nu visar professor Jonung med hjälp av statistik från den holländska databasen Maddison Project att BNP per invånare i Sverige jämfört med 15 länder fortsatte att sjunka i linje med den trend som etablerats omkring 1950. Hans diagram visar dock ingen extra nedgång till följd av 90-talskrisen. Men 1996 vänder kurvan uppåt, men inte med en lika brant trend som under den liberala perioden 1890-1950.

Detta tolkar jag som att fastighets- och bankkrisen på 90-talet motverkade de välgörande effekterna från avregleringen och den stora skattereformen 1991. Först efter en tid fick de olika ”nyliberala” reformerna effekt så att Sveriges tillväxt blev snabbare än i utlandet.

Läs även: Sjölander: Politik kan inte göra oss lyckliga

För att ge en mer fullständig bild vill jag nämna några ytterligare liberaliseringar utöver avregleringen av kreditmarknaden och den stora marginalskattesänkningen 1991. Jag har redan nämnt valutaregleringen. Den infördes under andra världskriget och avskaffades 1989. Därmed förlorade socialdemokratin kontrollen över företagens placeringar utomlands och över utlandsföretagens investeringar i Sverige. Privatpersoner som ville bygga ett sommarhus på Kanarieöarna, som i Lasse Åbergs film Sällskapsresan, slapp smuggla ut pengarna i knäckebrödspaket. Regleringen hade även gjort det möjligt att pina svenskarna med frustrerande höga marginalskatter.

Den rörliga kronkursen som infördes 1992 är också en nyliberal reform i Milton Friedmans anda. En oberoende centralbank bör därtill ses som en nyliberal ordning. Riksbanken upphörde därmed att vara en underavdelning till det oftast socialdemokratiskt styrda finansdepartementet.

Utöver sänkningen av marginalskatterna skedde också en sänkning av det totala skattetrycket. Den så kalladeskattekvoten började sjunka efter toppen 1990 på 49,8 procent, men med flera uppgångar på vägen ner till dagens 40,7 procent av BNP. Den ekonomiska forskningen indikerar att 10 procentenheter lägre skattekvot ökar tillväxttakten för BNP med mellan 0,5 och en procent.

Nyliberalismen gjorde Sverige rikare.

Ytterligare några ”nyliberala” tendenser är att lönespridningen bland arbetare och tjänstemän började öka i slutet av 90-talet. Dessutom ökade tjänstemännens löner snabbare än arbetarnas. Ökad lönespridning speglar enligt forskarna en stärkt roll för produktivitetsbaserad lönesättning.

Även vissa avregleringar av arbetsmarknaden kan ha bidragit till tillväxten. År 1997 tilläts ”överenskommen visstidsanställning” upp till ett år. En utvidgning till två år skedde 2007. Till detta kan läggas att bolagsskatten successivt halverades jämfört med 70-talet.

En radikal avkorporatisering skedde slutligen 1990 då den privata arbetsgivarsidan ensidigt drog tillbaka sina representanter i de statliga myndigheternas styrelser. Min förre arbetskamrat Lennart Grafström var pådrivande inom SAF. Detta ledde till att facken förlorade sina platser i verkens styrelser.

Sålunda försvagades av allt att döma LO:s tidigare starka ställning i politiken. Tillsammans med LO:s tidigare nederlag i frågan om löntagarfonderna är LO idag en blek skugga av sitt forna jag. Organisationens ofta destruktiva inverkan på ekonomi och tillväxt har blivit kraftigt uttunnat.

Det beror också på att vänsterns marxistiska hittepåteorier om ”utsugning” och onda kapitalister fick överges. Jag tycker att utvecklingen på det hela taget fått ett vällovligt resultat.

Läs även: Nordling: Marxismens ekonomiska galenskaper igår och idag