För elva år sedan satt jag, då jag var en troende muslim, i skräddarställning i en moské i min hemstad Sanaa. Jag brukade komma dit cirka en halvtimme före imamens föreläsning, sätta mig med en stor koran framför mig, och läsa koranverser i lugn och ro.

Läs även: Ahmed: Jemen bombas sönder och samman, men Rihanna är gravid

Jag var inget fan av koranen. Boken var riktigt, riktigt dåligt skriven. Osammanhängande metaforer, käbbel och hallucinationer som inte framstod som förnuftiga. Men just detta fick mig att tro att det var så komplicerat heligt. Allah var en komplicerad varelse – han skapade ju universum och jorden för guds skull – så det är klart att hans språk skulle vara så stökigt och bullrigt.

Jag som människa var helt enkelt för dum för att dechiffrera varför Allah måste vara så språkligt jobbig.

Nåja. Jag gillade i alla fall att läsa arabiska. Språk är alltid fascinerande.

Jag satt alltid och läste den första delen av koranen, som heter Alsuwar almakeyah, det vill säga ”Mecka-surorna”. Dessa är alltså de kapitel som Mohammed lät nedteckna i staden Mecka, innan han flyttade till Medina, och innan han blev en mäktig man som byggde arméer. När han fortfarande var svag och obetydlig var han en fredlig ledare, en mild predikant som uppmuntrade till dialog, spiritualitet och kärlek.

Jag undvek alltid den andra delen av koranen, Alsuwar almadaneyah eller ”Medina-surorna”. I dessa kapitel pågår krig, slakt, slaveri och erövring av städer. Vi får monologer om Guds vrede och uppmaningar till erövring, liksom hat mot judar, kristna, homosexuella, kvinnor och andra. Vi får hyllningar av faktumet att alla som står emot Allahs budskap ska hamna i helvetet. Kort sagt hittar vi i dessa kapitel det mesta som ligger till grund för Boko Harams, Al Qaidas och ISIS verksamhet, liksom för delar av de muslimska ländernas lagstiftningar.

Det är svårt men ändå inte omöjligt att vara en fredlig muslim: Det är bara att läsa och referera till Mecka-surorna och dess verser, och att förtränga eller bortförklara Medina-surorna och dess verser.

Närhelst man hör en fredlig koranvers kan man vara säker på att den hämtats ur Mecka-surorna. Och när en vers handlar om krig, slakt och underkastelse, vet man att den hämtats ur Medina-surorna.

Och så var det för mig, det var exakt så jag gjorde. Jag förträngde och bortförklarade alla vidrigheter i Medina-surorna och fokuserade på allt det fina i Mecka-surorna, vilket – tack och lov – är vad många muslimer i hela världen gör.

Men så var aldrig fallet i moskén. Där var det hela koranen från början till slut, med surorna från både Mecka och Medina. Att ens våga påstå att Medina-surorna var ”sagor” och inget att bry sig om, hade varit solklar hädelse.

Så efter en halvtimmes läsning av de fina Mecka-surorna vrålade imamen igång och jag väcktes brutalt ur min läskoncentration.

Den här dagen handlade predikan om att Jemen, som redan hade infört dödsstraff för fler än 30 olika gärningar, hade börjat ”tappa islam”. Vi tog inte längre Allahs lagstiftning på allvar, enligt imamen.

Ett av exemplen som han anförde var att var att bögar numer endast ”sköts ihjäl” i stället för att ”brännas eller hängas”, såsom sharia anbefallde. Det var en skrämmande påminnelse om att det inte går att ignorera Medina-surorna.

Att problemet för homosexuella i moskéer över huvud taget inte handlar om att ”inkluderas”, utan om att inte dödas.

Läs även: Ahmed: Tio år sedan den arabiska våren – var det värt det?

För två veckor sedan skrev Jonas Gardell en stark text i Expressen där han krävde att moskéer skulle inkludera homosexuella. Han argumenterade för att precis som de kristna samfunden hade tagit itu med sin syn på hbtq-personer, så måste de muslimska samfunden göra detsamma.

Efter att Gardells text publicerats fick jag hundratals meddelanden och tweets som undrade om artikeln hade med mig att göra, detta eftersom jag två månader tidigare hade skrivit ett öppet brev till honom där jag anklagade honom för att strunta i världens mest utsatta hbtq-personer: de muslimska.

Texten fick Gardell att vilja ta en lunch med mig, vilket vi gjorde i en av Stockholms livligaste restauranger. Vårt samtal var varmt, ljuvligt och stämningen var helt underbar.

Gardell hoppas, och ber, att de muslimska gemenskaperna ska komma ikapp de västerländska. Han är övertygad om att de kommer att göra det, långsiktigt. I det Sverige som han växte upp i var det helt oacceptabelt att vara hbtq, och idag flaggar hela landet med regnbågsflaggor.

Vi som kämpar för hbtq-personers nutid och framtid kommer att influera den muslimska världen. Dagens muslimers barn kommer att vara mer accepterande än sina föräldrar, och så vidare, enligt Gardell.

Läs även: Ahmed: Ett öppet brev till Jonas Gardell

Det får man verkligen hoppas.

Även om moskéerna inte kommer att inkludera homosexuella, varken i dag, eller i morgon, så har Gardell rätt: vi måste pusha dem till att göra det, oavsett om de gillar det eller inte. Och även om det är smått naivt och svenskt.