Den 17 december 2010 blev den 26-årige Mohammed Bouazizi trakasserad och örfilad av en kvinnlig polis i Tunisien. I sin ilska gick han till en bensinstation och köpte en hink med bensin. Med den gick han till stadens polisstation. Där hällde han bensinen över sig och satte eld på sig själv. Då visste han inte att han inte bara skulle sätta eld på hela arabvärlden, utan även på Europa.

Som 17-åring var jag då bortom exalterad. Inte på grund av utsikterna till kommande oroligheter eller inbördeskrig. Men en revolution var i vardande, och jag ville vara en del av den. I mitt Jemen räknades inte kvinnor som fullkomliga människor. Min mor är tvungen att få tillstånd av sin familj för att förnya sitt pass eller hyra en lägenhet – trots att hon är en 50 år gammal människorättsaktivist och advokat. Jag vore en idiot om jag inte ville bli en del av en revolution i Mellanöstern. När allt var sagt och gjort var det enda som jag och alla andra araber som gick ut och protesterade ville ha var förändring.

Förändring. Torget som jag och mina vänner gick till dagligen för att protestera och vifta med skyltar som förespråkade jämställdhet kallades ”Förändringstorget”. I andra delar av arabvärlden kallades torgen ”Frihetstorget”. Varje dag efter skolan åkte jag till Förändringstorget och slogs av hoppet, glädjen och en obeskrivlig eufori.

Läs även: Norell: Ayaan Hirsi Ali har skrivit en modig bok

Att vilja förändra samhället – särskilt ett så kvinnofientligt och underutvecklat samhälle som Jemen – kändes revolutionärt. Det var revolutionärt. Jag minns att på väg till Förändringstorget brukade min väninna – vi kan kalla henne Duaa – dra ner sin slöja lite grand. Duaa fick inte visa håret, varken hennes familj eller samhället tillät det. Men nu var vi på väg mot Förändringstorget. Hon fick göra vad hon ville då på Förändringstorget. Det var verkligen en revolution, en tid för förändring och uppror.

Ironiskt nog var låten som vi spelade mest på vägen till protesterna under den perioden Highway to Hell med AC/DC. Något säger mig att vi redan då visste att vår revolution var på väg mot helvetet. Men det spelade ingen roll. Vi ville ha förändring.

För oss betydde förändring liberalism och sekularism. För andra på Förändringstorget betydde förändring ännu mer islamism och ännu mer hyperkonservatism. Men just då spelade det ingen roll. Vi kunde enas om viktiga saker: Regimen var korrupt med en president som hade suttit vid makten i 33 år. Halva befolkningen levde under fattigdomsgränsen. Och vi krävde förändring.

Läs även: Omar Makram: Särbehandla inte islam

Jag har massor med bilder och filmer från den tiden. Fastän det var för tio år sedan så känns det som att det var för 100 år sedan. Mycket har hänt sedan dess.

På bilderna ser jag hopp och framtidstro, och den finns inte längre. Den känslan och det hoppet om förändring, det försvann. Nej, det försvann inte – det dödades.

Medan mina vänner varnade för att den arabiska våren skulle leda till ännu mer misär, polarisering och blodsutgjutelse, så trodde vi på att folkviljan skulle göra förändring möjlig. Ordet förändring var allting.

Intill vårt tält på Förändringstorget fanns många olika tält: islamistiska, nationalistiska, socialistiska, kommunistiska, you name it. Mångfald på riktigt. Där fanns tält med folk som ville splittra Jemen i två olika länder, Nordjemen och Sydjemen. Tält som ville ge de Iran-styrda houthierna inflytande i politik och samhälle. Tält som helt öppet ville ta oss tillbaka till 700-talet. Olika tält, olika ideologier, olika idoler, olika åsikter och olika visioner.

Det var vackert. När vi marscherade genom de olika städerna glömde vi våra skiljaktiga ideologier och åsikter och ropade ihop: Alsha’b! Yureed! Isqaat Alnetham! Folket! Vill! Fälla! Regimen! I Jemen, Egypten, Syrien, Algeriet, Kuwait, Libyen, Marocko, Tunisien, Mauretanien, Bahrain, Jordanien, Iraq, Palestina och Oman.

Tältet som jag tillhörde och höll mig kvar vid var det ondskefulla feministiska tältet. I Jemen är det onda laget det feministiska. Vi var dissidenterna, de med de extrema åsikterna. De jemenitiska feministerna var den mest tabubelagda gruppen i samhället. För oss var grundläggande mänskliga rättigheter vår hjärtefråga. Alla andra grupper ansåg att vårt mål var att förstöra det jemenitiska samhället i grunden och – ännu värre – förstöra islam. Enligt dem finansierades vi av ”USA och Israel”. Men det stämde förstås inte alls. Vi var urfattiga och det enda vi ville var att våra mödrar och systrar skulle ses som fullkomliga medborgare och människor inför rättsväsendet. Att Duaa skulle kunna visa sitt hår utan att bli stämplad som hora och kanske bli mördad.

Under den arabiska våren fick feministerna i Mellanöstern för första gången en röst. Den egyptiska feministen Mona Eltahawy skrev en essä i Foreign Policy med titeln ”Varför hatar de oss?” som blev vår feministiska koran. ”Inte ett enda arabiskt land hamnar bland de 100 bästa i World Economic Forums Global Gender Gap Report, vilket placerar den arabiska regionen som helhet på planetens botten. Fattiga eller rika - vi alla hatar våra kvinnor.” (4/23/12)

Läs även: Luai Ahmed: Att öla med oliktänkande

Monas ord var en fröjd för den arabiska feministiska själen. ”Vi är mer än våra huvuddukar och våra hymner. Lyssna på oss som slåss. Förstärk rösterna i regionen och peka hatet i ögat. Det fanns en tid då den mest utsatta politiska positionen var att vara islamist i Egypten och Tunisien. Förstå att idag är den mest utsatta politiska positionen i våra samhällen är att vara kvinna. Som det alltid har varit.”

Många av oss såg den franska revolutionen som ett föredöme och menade att ”ja, det går inte bra just nu, mycket blod går till spillo, men så var det också under den franska revolutionen i början”.

Den franska revolutionen varade i tio år och sex månader. Nu har det gått tio år och sex månader sedan de arabiska revolutionerna. Men var det värt det? De flesta av länderna bytte regim. De flesta av länderna fick en förändring, men till det värre. Så var det värt det?

Jag vet inte, men om jag går tillbaka till 2011 hade jag fortfarande gått till Förändringstorget och ropat efter förändring.

Luai Ahmed
Skribent, debattör och författare till boken Asylum: A refugee’s paradoxical journey from Sharia Yemen to Rainbow Sweden.