Förra veckan fick J. K Rowling en bisarr tweet som hon delade med sig av.

Tweeten löd: ”Grattis till att du ideologiskt har anslutit dig till Stalin.”

Hennes svar fick mig att garva så hårt att jag nästan spillde kaffe över tangentbordet:

”Mycket glad över att meddela att efter en lång sträcka av att ha varit bokstavligen Hitler så har jag nu blivit ideologiskt Stalin.”

Sarkasmen är fantastiskt skärande.

Läs även: Dahlin: Socialdemokratins destruktiva individualism

Som bekant är den en spindelvävstunn linje i vänstervärlden mellan ”du har andra åsikter” och ”du är bokstavligen Hitler”.

J K Rowling är en av få av popkulturens största kvinnliga ikoner som valt att vara öppen med sina åsikter om kön, vilket till slut oavsiktligt allierade henne med, om vänstern på Twitter får bestämma, bokstavligen Hitler.

I popvärlden, mer än någon annanstans förutom i hbtq-kretsar, är det avgörande att man är stolt och högljutt vänster. I denna fantasifulla popvärld blomstrar konsten och kreativiteten är gränslös, bildligt och bokstavligt. Man kan vara vad som helst, var som helst och hur som helst.

Och de som motsätter sig denna popvärldens fria fantasi är bokstavligen Hitler.

Artisten Carola, som för många år sedan bokstavligen gick ut och välkomnade nyanlända, kom i fredags i en intervju med SvD ut som bokstavligen Hitler.

– Jag tycker inte man kan säga ”kom och lev som ni vill i vårt land”. Det är inte fegt att värna Sveriges traditioner och sjunga ”Den blomstertid” på skolavslutningarna. Ibland blir jag helt förtvivlad över utvecklingen. Vi ser ju resultatet.

– I form av vadå? frågar SvD-journalisten.

– I form av skjutningarna. I form av polisen som bara ropar på hjälp. Vi släpper in och ska vara snälla mot människor som har en helt annan ideologi, där det till och med står i deras skrifter att det är okej att ljuga för otrogna. Nu är vi inne på riktigt tuffa puckar men så är det. Det är därför Iran ser ut som det gör i dag. De säger ”vi dödar inga”. Det gör de visst. De har förvridit sanningen.

– Det finns en del som nog skulle kalla ditt resonemang främlingsfientligt, noterar journalisten

– Nej, nej. Jag har verkligen inte ett sådant synsätt. Men det finns en anledning till varför det finns nationer och landsgränser, vi har olika kulturer med olika sätt att se. Det här är inte himlen. Världen är inte fullkomlig. Människan har det i sig att roffa åt sig.

Stort. Riktigt, riktigt stort.

Läs även: Lidström: Toxiska feminina maktstrukturer

Jag är av åsikten att när makthavare gör en så kraftig omsvängning i migrationsfrågan som Magdalena Andersson, Ulf Kristersson och halva det politiska spektrat gjort, så borde man inte bara vara öppen med det, utan även be om ursäkt till det svenska folket för den tidigare förda politiken.

Men jag kräver inte något sådant från sångfågeln Carola, utan jag nöjer mig med att applådera och uttrycka min beundran och respekt.

I Kultursverige begick hon ett socialt självmord. Ni vet, för hon göder ju numer ”rasism, främlingsfientlighet, högerextremism, nazism, högerextrema, Breivik/Hitler.”

Går man runt med dessa förfärliga och otänkbara tankar, dessutom som en folkkär artist med makt och miljoner följare, så förvandlas ens liv till ett utnötningskrig där man hela tiden, i varje scenario, på varje soffa, tvingas försöka bevisa att man inte är ”bokstavligen Hitler”.

Nu står hela Kultursverige i klagokören och låter sången ljuda:

“Carola, vad döljer du för mig, i dina högerextrema ögon?”

Men Carola döljer ingenting.

Till skillnad från resten av Kultursverige valde Carola att sluta dölja sin rädsla för främlingarna som inte respekterar den sekulära demokratin som Sverige är byggt på – och i stället banar hon väg för en bredare åsiktsmångfald i den trångsynta och vänsterpräglade kulturvärlden.

För Carola inser nu att verkliga olikheter är viktiga och spelar roll, till skillnad från melaninhalter som inte gör det alls.

Läs även: Edwardsson: Konspirationer och att skilja agnarna från vetet