För drygt tre veckor sedan vandrade jag längs gatorna där Sameh Egyptson växte upp. Kairos smala och dammiga innerstadsgator är estetiskt fascinerande, men för en icke-acklimatiserad västerlänning är luften så pass förorenad att den invasiva stanken av avfall är närmast svindlande.

Läs även: Sjölander: Gulskjortorna anfaller medan eliterna sysslar med annat

På dessa gator växte lilla problematiska Sameh upp. Kairo precis som Sverige marknadsförs ofta som “mångkulturellt”, bland annat för att staden hyser en stor icke-muslimsk minoritet i form av kristna. De utgör tio procent av landets befolkning, och Egyptson föddes till just en koptisk kristen familj. I Kairo måste man som icke-muslim betala jizya, en speciell skatt som betalas av icke-muslimer, liksom anpassa sitt språk och levnadssätt efter de gränser som islams yttrandefrihet ritar upp.

Under en hektisk färd genom staden fick jag syn på en klumpigt spraymålad skylt under en bro. Trots skyltens egendomlighet så fungerade den som ett kikhål in i landets rådande trossystem.

På skylten stod att läsa: ”Ring om ni behöver en imams koranläsning för att bota sjukdomar”, ovanför ett mobilnummer.

Annonsen påminde mig omedelbart om min morbror som försökte bota sin sons grava Aspergers med samma metod. Sonen är idag 16 år gammal, kan fortfarande inte prata, dricker och äter allting som kommer i hans väg (till exempel tvättmedel), och får psykotiska utbrott som leder tankarna till en skräckfilm.

Trafiken på Kairos dammande och trådsmala gator är närmast en utomkroppslig nära döden-upplevelse där möjligheterna till en snabb hädanfärd infinner sig ungefär var trettionde sekund. Man ges starka incitament att hoppas på att det verkligen finns en gud där ute någonstans. Måhända är det därför kommunikationen med Allah pågår i vartenda gathörn.

Detta är alltså den värld Sameh Egyptson växte upp i och flydde ifrån. Ett samhälle där koranen av somliga anses kunna ersätta läkekonsten och där filosofi och kritiskt tänkande ses som förbannelser och hädelse.

Spola fram bandet tre veckor så befinner jag mig i riksdagshuset i Stockholm och lyssnar på en fast och stadig Sameh Egyptson som vänligt och artigt presenterar sin drygt 700-sidiga avhandling inför svenska riksdagsledamöter och ett fåtal journalister och skribenter. Avhandlingen berör en svensk huvudvärk av mardrömskaraktär: islamismens nätverk i landet.

Inför föredraget som varade en timme hade Egyptson förberett en presentation med olika bildspel för att förklara komplicerade koncept på bästa möjliga sätt. Hans uppdrag var trots allt att belysa och sammanfatta avhandlingen.

Med andra ord var hans uppdrag att på en timme akademiskt riva ner den skyddande fasaden som låtit Sverige blunda för, eller åtminstone förminska, ett kritiskt och systematiskt islamisthot. Han var tvungen att förklara vilka Muslimska brödraskapet är, vilket uppsåt de har, vilken värdegrund de utgår ifrån, hur de ser på Europa och invandring, och hur de har lyckats infiltrerat den svenska samhällsapparaten.

Men han inleder med att förklara och dechiffrera vad religionen islam är för någonting. Han berättar om islams fem pelare och om att det precis som med alla andra religioner finns gott om olika tolkningar.

Liksom att det i islams fall finns organiserade grupperingar som aggressivt påstår sig veta exakt vad den sanna tolkningen är och hur den ska realiseras.

Läs även: En HD-dom som döljer den kriminella miljön och sin outtalade tes

Men vad sann islam är förblir oklart och svårfångat. I slutet av föreläsningen fick riksdagsledamöterna ställa frågor. En av dem ställde en fråga om islam och just hur religionen ska tolkas.

– Det finns lika många ”sanna tolkningar av islam” som det finns muslimer i världen, svarade Egyptson.

Och det stämmer: varje muslim har sin egen tolkning av islam och koranen. Spektrumet sträcker ut sig från den sekulära muslimen som dricker alkohol och potentiellt äter gris, till den empatilösa islamisten som dödar sin egen dotter då hon bestämt sig att leva icke-islamiskt.

Muslimska brödraskapet, den postmoderna civilisationens första och största muslimska rörelse, siktar på att svetsa samman al ummah, den muslimska gemenskapen, och det görs inte genom att propagera för en mild tolkning, utan en dominant obarmhärtig sådan.

Denna sprids genom al dawyah, att missionera och sprida islam – såsom profeten Mohammed gjorde.

För om det finns en mening som sammanfattar alla hadither, fiqs och sira, det vill säga den muslimska ideologin i sin helhet, då är det denna mening: “Så som profeten Mohammed sade och/eller gjorde.”

”Det är islams natur att dominera, inte att bli dominerad, att påtvinga dess lagar på alla nationer och för att förlänga dess kraft till hela planeten”, som Hassan Al-Banna, grundaren av Muslimska broderskapet, uttryckte saken.

Eller som Chakib Benmakhlouf 2008, ordförande för Islamiska Förbundet i Sverige och The Federation of Islamic Organisations in Europe formulerade saken:

”Vi vill inte dra uppmärksamhet till att vi islamiserar väst, därför att det inte tjänar oss.”

Kopplingen mellan Islamiska förbundet i Sverige och Muslimska brödraskap förstärks vidare genom en mängd bildbevis och olika citat. Det presenteras en mångfasetterad väv av kopplingar till Muslimska brödraskapets omfattande nätverk, både organisatoriskt och ideologiskt.

Ett par bildspel senare visas bilder på diverse representanter för Muslimska brödraskapet som blivit inbjudna och kommit till Sverige för att delta i olika MB-sammanhang.

Egyptson kartlägger dessutom hur det egentligen handlar om ett fåtal personer som styr de flesta stora islamska organisationer under samma paraply. ”Den inre cirkeln”, som Egyptson kallar den. Han visar i en tabell hur det är samma personer som sitter på olika positioner i olika organisationer.

Han visar ett schema över olika islamistiska förbund och skolor i Sverige och förklarar snabbt de inbördes relationerna dem emellan. IFIS står i centrum och därifrån förgrenar sig olika bubblor: Muslimska Kvinnoföreningen, Sveriges Muslimska Scouter, Sveriges Muslimska Studenter, Ibn Rush, Islamic Relief, Koranläsarförbundet, New Moon Kulturorganisation, Islamiska skolan i Stockholm och så vidare.

Centralt i budskapet är att trots att det islamistiska nätverket accepterar och stöttar partier som Nyans, så är agendan inte att bedriva partipolitik. Istället satsar nätverket på att infiltrera statsapparat och civilsamhällen, inom politiken, i skolvärden och fackförbunden, bland andra.

Eftersom, som Egyptson förklarar i början av föredraget, islamistiska grupperingar såsom Muslimska broderskapet, följer den typ av islamisk tolkning där olika religioner inte kan samexistera sida vid sida, så strävar man efter att dominera andra genom att skapa ett parallellt samhälle där man påtvingar icke-muslimer att bli muslimer genom att göra det jobbigt att vara icke-muslim.

Oavsett om akademin eller journalistiken tar till sig av Egyptsons fynd eller inte, så är det alltid uppfriskande med forskare som inte stryker akademin och journalistiken medhårs. Det är det som forskning är tänkt att göra: Producera ny kunskap genom att ifrågasätta, analysera, jämföra, reflektera över och läsa på. Den sista biten är den svåraste uppgiften.

För den som kan rekommenderas att ta del av föreläsningen i sin helhet via Aron Frams podcast, som dock ligger bakom Patreons betalvägg.

Läs även: Ahmed: Vad händer när svenskarna blir en minoritet i Sverige?