Sveriges demografiska förändring har skapat en farlig situation. Det främsta hotet kommer utan tvekan från det islamistiska hållet och en rörelse som historiskt lyckats rasera och ombilda tiotals om inte hundratals inhemska kulturer och samhällen. Men är det för sent för det svenska? frågar sig Luai Ahmed.
Igår skrev Per Brinkemo en mycket läsvärd krönika om guds återkomst i Sverige, eller som jag snarare ser det – Allahs ankomst i Sverige. I texten nämner han bland annat hur muslimska ord som halal, haram, inshallah och wallah, med flera, har börjat att ta sig in i det svenska språket. Dessa ord som bokstavligen trängt sig in i det svenska språket, har dock misslyckats att tränga sig in i det svenska samhället.
Läs även: Ahmed: Hela islam ska bojkotta Sverige över en enda dansk
Så fort fenomen som ”halal,” ”haram”, eller ”kvarterets arabiska gatukök” i fysisk form manifesterar sig på de majoritetssvenska gatorna eller i familjeområdet, då packar svensken väskorna och flyr till första bästa icke-muslimska område. Denna praxis, hur obekväm den är som samtalsämne vid middagsbordet, är sedan gammalt en uppenbar anledning till varför Sverige är så fantastiskt segregerat, så segregerat att det får andra västerlänningar att häpna.
För precis som alla araber och afrikaner flydde från kaos i Mellanöstern och Afrika och fann trygghet hos sina egna communities i Sverige, så flyr svensken sin upplevelse av kaos, i form av Rosengård eller Rinkeby, och finner trygghet hos sina egna communities i Danderyd eller på Södermalm.
Jag har precis kommit tillbaka efter en vistelse i Egyptens huvudstad Kairo och det finns vissa likheter mellan Mellanöstern och Rinkeby, vilket är övertydligt både i Kairo och Stockholm. På två av de tre restaurangerna som jag intog min frukost på i Kairo under veckan jag var där, spelade man i köket koranbudskap på stereon, och det på hög volym.
Hysteriskt nog har jar varit med om samma sak i Sverige. Några taxiförare har gjort det, liksom två restauranger, den ena i Rinkeby i Stockholm och den andra i Holma i Malmö. Man spelade alltså koranen nonstop.
Och jag, som inte har någonting med religionen att göra, förväntas hålla truten och lyssna på Allahs ord med god min. Ord som jag tycker är deprimerande. En domedagenssyn på existensen som slår ner en. För vissa kan det till och med trigga trauma. För de stackare nämligen som tvingades att lyssna på och memorera Allahs samtliga stränga och deprimerande tirader under hela uppväxten.
Halva koranen handlar om en gud med astronomiska bekräftelsebehov som söker uppmärksamhet och kärlek från varelser som han själv ska ha skapat, och som han därutöver ämnar straffa i ett oändligt och evigt helvete om de är olydiga.
Jag fixar inte religion. Eller jo, jag fixar religion när dess följare ser religionen med den ironi, den självdistans och lättheten som religionens bok kunde ha skrivits med. Om en gud tillåter andra att skratta åt den då är det en gud som kan landa rätt i en mångkulturell jord. Men när religionens följare bär den med kraft, ilska, rädsla och förtryck, så går det åt skogen.
Det funkar inte i Mellanöstern och det funkar inte i Norden. Det kommer att aldrig funka i Mellanöstern och det kommer aldrig att funka i Norden.
Ännu mer frustrerande är att den muslimska gemenskapens obotliga koranpsykos slår en innan man ens landat i den muslimska världen. På väg in i Egyptairs flygplan märkte jag att det hängde en inramad koran på sidan av flygkorridoren som ledde mot sätena. Å ena sidan är det tragiskt att människor som flyger i ett plan av titan och stål tror att en bok från 700-talet kan skydda dem tack vare en osynlig allsmäktig superkraft.
Å andra sidan måste man komma ihåg att profeten Mohammed tidigare, trots medeltidens entydiga brist på flygplan, flög hela vägen till himlen på en bevingad häst för att träffa Gud.
Men nog om den löjliga boken som sätter Sveriges säkerhet på spel såväl på hemmaplan som på den internationella arenan. Någonting som jag verkligen inte pallade med i Kairo är de få kristna och hbtq-personer som bor där.
Hur kan någon leva i ett land där man tvingas att lyssna på och respektera gudar och läror som inte respekterar en själv? För de tio procenten kristna och de små ateistiska och regnbågsminoriteterna är det kritiskt att hålla tyst och kapitulera inför den muslimska majoriteten eftersom man är medveten om riskerna om man skulle ha synpunkter.
Läs även: Sjunnesson: Islamiseringen i Sverige måste diskuteras
Merparten av Nordafrika blev muslimska, inte via fredlig migration, utan medelst krig och invasioner som utkämpades och leddes av en av profeten Mohammeds mest betrodda generaler, Amr Ibn Al-Asi.
Egypten hade liksom Libanon och Jemen ett icke-muslimskt förflutet. På en del platser var folk kristna, på några judiska, andra paganistiska.
Idag, över tusen år senare, är Egypten 90 procent muslimsk och tio procent kristet, Jemen 99 procent muslimskt, Libanon 67 procent muslimskt. Stödet för kristna, judiska eller icke-religiösa minoriteters yttrandefrihet har rasat i opinionen. De betalar jizya, en särskild extraskatt för icke-muslimer. Att häda mot islam är helt uteslutet. Allt är underordnat Allah.
Men redan nu i Sverige, när knappt tio procent av befolkningen är muslimsk, har yttrandefriheten och rätten att häda ifrågasatts, och det pläderas för förbud och hädelselagar.
Vilket får mig att undra: Kommer Sveriges liberala demokrati att överleva eller skulle den kapitulera inför sharia om den demografiska förändringen skulle bli tillräckligt stor?
Eller kommer den liberala demokratin att lyckas med att liberalisera islam innan islam hinner islamisera den liberala demokratin?
