Ett brott har begåtts. Ja, inte på riktigt, men som tankeexempel. Enligt vittnen ska förövaren ha haft gul skjorta på sig. Bör denna detalj rapporteras i media? Vågar vi riskera att piska upp hat mot personer med gula skjortor? Nog vågar vi det – ingen förknippar gula skjortor med brottslighet. Så rapportera för all del.

Läs även: Brårapport: Invandrare bakom nära hälften av afrofobiska hatbrott

Men vad händer om ännu ett brott begås av en person med gul skjorta? Och ännu ett? Och ännu ett efter det? Till slut utför gulskjortor kanske en avsevärd del av brottsligheten. Är det fortfarande rätt att rapportera?

Det är kanske bäst vi håller tyst. För vi vet ju att det inte är relevant att en brottsling har gul skjorta på sig. Det är trots allt inte skjortan som begår brotten, utan människan under skjortan. Självklart är det inte alla gulskjortor som begår brott. Den absoluta majoriteten är fredliga, trevliga människor som bara vill ha ett bättre liv. Några av mina bästa vänner är gulskjortor. Men om folk får veta hur många brott som begås av gulskjortor så kanske de får för sig att alla gulskjortor är brottslingar.

Men nu har denna brottslighet blivit en trend. Och trender är viktiga att rapportera. Ju fler brott som begås av gulskjortor, desto mer kommer dessa att förknippas med brottslighet. Folk blir arga. Och när folk blir arga så vill man inte göra dem ännu argare. Det är frestande att undanhålla dem information som skulle kunna göra dem det. Brottslighet leder till ilska, och ilska till mindre rapportering. Ju fler brott som begås, desto mindre rapporteras det.

Detta sätter samhällets återkopplingsmekanism ur spel. Varför begås så många brott av folk med gula skjortor? Är det ett gäng? En kult? Är det något med färgmedlet som driver folk till vansinne? Är gulskjortorna diskriminerade och måste begå brott för att överleva? Dessa frågor varken ställs eller besvaras. En viktig och växande del av verkligheten lämnas utanför rapporteringen, just eftersom den är viktig och växande. Detta gör det svårt att frammana den politiska vilja som krävs för handling.

Det har också effekten att befolkningen splittras beroende på den information de har tillgång till. Eller inte tillgång till. Vissa isoleras mer än andra. De mest isolerade blir de som inte själva har kontakt med gulskjortor eller brottslighet, och därför får det mesta av sin information via media. Det vill säga samhällets eliter. Dessa bor långt ifrån de utsatta områden där gula skjortor är på modet, och har resurser att skydda sig själva. Det är fullt förståeligt att man inte oroar sig för brottslighet om man bor på Södermalm eller har säpovakter. De med mest makt och möjlighet att göra något åt situationen blir på så vis de sämst informerade. De kanske inte ens märker att det finns ett problem. Detta beror inte främst på att de dumma eller illvilliga, utan på att deras sociala position isolerar dem.

Läs även: Skogkär: Ingen kommer längre undan kriminaliteten

Denna isolering kan få eliterna att missförstå sina meningsmotståndare. Eller kanske mer precist, ge dem en ursäkt att missförstå sina meningsmotståndare. Folk antas således vara arga på gulskjortorna just eftersom de har gula skjortor. Detta skulle betyda att de var ”klädister”, sådana mörkermän som anser att folk med andra skjortor än de själva är mindre värda. Detta är uppenbarligen irrationellt, vilket betyder att man slipper försvara sin politik mot dessa. Problemet är bara att det inte stämmer. Ingen (eller knappt någon) påstår att kopplingen mellan gula skjortor och brott är nödvändig. Det man påstår är att den faktiskt existerar. Många saker är sanna utan att för den sakens skull vara nödvändigt sanna.

Tyvärr kan samhällseliternas isolering bli självförstärkande. Alla vet att viktigheter bör rapporteras. Men från detta drar vissa slutsatsen att om något inte rapporteras så är det inte viktigt. Detta felslut orsakas av en naiv tro på systemet. Denna tro är trevlig att ha, då den lugnar och ger trygghet. Det är inte konstigt att folk kämpar med näbbar och klor för att bevara denna tro när den utmanas av verkligheten.

Men om ett problem inte får uppmärksamhet så blir det svårt att lösa. Särskilt då större problem kräver mer uppmärksamhet för att lösas. Ofta växer problemet tills det får den uppmärksamhet det kräver, som en gränstestande snorunge. När problemet slutligen uppmärksammas blir frågan: ”hur tusan kunde vi ha missat det här?” Ett misstag har begåtts. Och när man begått ett misstag så gäller det att sopa det under mattan. Särskilt om man dagligen umgås med en liten minoritet som ännu inte förstått att ett misstag begåtts, och blir mycket arga på alla som påstår det. Och när man väl börjat sopa saker under mattan så måste man även sopa under mattan att man sopat saker under mattan.

Tystnadens syfte är att skydda gulskjortorna från att förknippas med brott. Men detta kan slå över i det motsatta – paranoia. När förövarens identitet döljs börjar folk snart fylla i den själva. Det vill säga att folk börjar anta att alla brott begås av gulskjortor. Det är själva motsatsen till det man försökt uppnå. När det kokar över är det sista man bör göra att försöka hålla fast locket.

Det är svårt att bestämma vad som ska rapporteras. Kanske så svårt att vi inte ens bör försöka. Lyckligtvis behöver vi inte det. Åtminstone inte om vi har ett fritt medielandskap med ett flertal fristående aktörer. Då kan vi istället lämna frågan till mediekonsumenten, medborgaren. Detta är det mesta demokratiska och decentraliserade systemet. Det vill säga, att inte ha något system.

Då vore det inte längre politiker, tjänstemän eller mediepampar som bestämde vilken information som släpps ut. Det lämnas åt folket. Men det skulle kräva att vi litade på att folk kan se skillnaden mellan ”en stor andel av brott begås av gulskjortor” och ”en stor andel av gulskjortor begår brott”.

Själv är jag demokrat, och tror alltså att de kan det.

Läs även: Makram: Salafism är inte lösningen på gängkriminaliteten