Det brukar sägas att ”Två judar, tre åsikter”.

Fast efter mitt besök i Israel skulle jag nog säga: ”Två judar, trettio åsikter”.

Det är nog det mest fängslande med israeler. Hela det israeliska samhället känns som en stor tankesmedja. Alla har starka åsikter. Alla är, på något sätt, ”aktivister” – och det borde inte förvåna någon.

Läs även: Korn: Det problematiska med Malmö stadsbibliotek

När hela världen riktar en kniv mot en gemenskap så lär gemenskapen sig att alltid hålla beredskaps- och försvarsläge.

Dock är intelligens och aktivism inte det enda som färgar Israel.

Folk är varma, trevliga och oerhört snälla.

Två dagar innan jag lämnade landet gick jag in i en liten affär. Jag gick runt i tio minuter och letade efter hårkräm som jag inte kunde hitta. Jag frågade kassören om de hade hårkräm. Han bad om ursäkt, men tyvärr. Jag tackade för mig och lämnade. På väg ut stoppade han mig och bjöd mig valfri dryck. ”Vi bjuder!”

Jag blev lätt chockad. Jag har blivit så svensk att jag glömt bort Mellanösterns gästvänlighet.

Troligtvis eftersom jag befann mig i Tel Aviv som trots att staden är en del av Mellanöstern, på en del iögonenfallande sätt inte är det.

Här kan en högljudd islamkritisk bög promenera runt med sin partner i handen och vifta med regnbågsflaggan, utan att vara rädd för staten.

En åsiktsfrihet som inte råder någon annanstans i Mellanöstern.

Demokratin och åsiktsfriheten har dock ett pris i den här delen av världen.

Israel lever under ett skrämmande och överväldigande terrorhot. Ett terrorhot som jag inte förstod. Var jag än befann mig i landet så fanns det berättelser om terrordåd i området. På de flesta gator jag promenerade hade en arab knivhuggit en jude.

På varje gata ett kafé med en berättelse om ett terrordåd.

”Där skedde ett terrordåd”, är något jag hörde varannan timme. Det kändes dystopiskt.

Dystopin präglas dock av en mångfald av människor med olika åsikter, olika hudfärg, olika rötter, men enade under sin starka judiska identitet.

Jag drack öl med ett par israeler några kväller innan jag lämnade landet och alla vid bordet hade hej vilt olika åsikter. Vid bordet satt folk från vänster till höger. Människor med rötterna i Jemen, Libanon och Sovjetunionen. Folk som kände starkt för folket i Gaza, och de som inte gjorde det.

Ett sådant bord står knappt att uppbringa i Sverige. I Sverige kan vi ha olika hudfärg, men när åsikterna skiljer sig för mycket så sitter vi sällan vid samma bord.

Israels tolerans för skiljaktiga åsikter är vacker. Den är inte perfekt, men den finns där. På djupet är det som enar israelerna, utöver sin identitet, deras trauma och skörhet.

Hos frisören blev jag tillfrågad: ”Varför hatar världen oss?” I taxin blev jag tillfrågad: ”Varför hatar folk oss?”

En fråga som jag hörde ofta. Det var sorgligt att höra den varje gång. Mitt svar blir alltid: ignorans.

Det som slog mig mest i Israel var rädslan och osäkerheten.

Läs även: Makram: Ett Väst i chockvågorna efter 7 oktober

När jag skulle ta tunnelbanan från Jerusalem till Tel Aviv var jag tvungen att, på grund av det höga terrorhotet, föra min väska genom en säkerhetskontroll, som om det vore en flygplats. Sedan slog det mig: Är det här Europas framtid?

Terrorhotsnivån har höjts i Sverige från tre till fyra på grund av koranbränningarna och desinformationskampanjerna. En fyra på en femgradig skala. Den femgradiga skalan är så naiv, så svensk.

Om konflikten mellan Sverige och islam eskalerar under de kommande åren, om koranbränningarna fortsätter och det resulterar i att islamisterna börjar överraska svenskarna med knivhugg på gator och torg, precis som vardagen i Israel sett ut länge...

Kommer terrorhotsnivån att höjas till blott fem då? Det är så aningslöst att skrattet fastnar i halsen.

Faktum är att islamister mycket väl kan komma att lära sig att förakta och hota oskyldiga svenskar på samma sätt som de föraktar och hotar judar. Det som händer i Israel kan mycket väl hända i Sverige. Jag förstod inte detta när vår tidigare chefredaktör Andrew Rosenthal påpekade det för mig, men jag förstår det nu.

Judarna stal vårt land. Svenskarna bränner vår heliga bok. Same shit, different toilet.

Svenskarna kommer inte att ha vett nog att fly när islamisterna bestämmer sig för att den svenska staten är anti-muslimsk eller anti-arabisk. Det är jag helt övertygad om, vilket är ett av skälen till att jag skriver för Bulletin och är aktiv på olika sociala medier. För att ”väcka” de naiva, hur töntigt det än låter.

Christopher Hitchens sa en gång: ”Resist while you can. Resist it while you still have time”, vilket jag uppmanar alla att göra.

Ända sedan 2019 har jag tjatat om att det islamistiska hotet berör oss alla. Det gäller alltså inte bara mig, bögen, som riskerar döden i över elva muslimska länder och fängelse i 43.

Nej, det islamiska terrorhotet berör oss alla. Alla vi svenskar, judar, bögar, kristna, ex-muslimer, och framförallt de muslimer som inte sällar sig den islamistiska galenskapen. En del av dem som dödades under oktoberpogromen var muslimer, till och med kvinnor som bar slöja.

Och den absoluta majoriteten av de människor som dödas i islamisternas terrordåd är just muslimer.

Men det kvittar. Enligt islamiska terrorister ska till och med muslimer som ”vädjar till de otrogna” dödas, eftersom de inte deltar i den kamp islamisterna vill föra.

Den kamp som förs i Iran, Jemen och Israel – och i Europa.

Darya Safai, en parlamentariker i Belgien, la upp en video på X som visade tusentals muslimska kvinnor som marscherade genom Londons gator, alla täckta i svart.

Hon skrev:

När jag flydde från Islamiska republiken Iran trodde jag aldrig att jag någonsin skulle se sådana bilder i London.

Hemskt att se denna islamisering sprida sig i Europa.

Hemskt är en underdrift.

Det som sker i Europa är dock inte enbart en islamisering, utan en mellanösternisering, och i Mellanöstern är antisemitism nationalsporten framför andra.

Läs även: Ahmed: Tvåstatslösningen är ett minne blott