I den pågående säsongen av talangtävlingen Idol har en 19-årig jemenitisk stjärna vid namn Amena Alsameai gjort entré och stulit juryns hjärtan. Amena sjöng den norska sångerskan Auroras låt Runaway. Klippet, som även har översatts till arabiska, blev viralt i sociala medier och i vanlig ordning startade det en diskussion om slöjan, integration och sex.

En vän frågade mig ”som jemenit” varför Amena, trots att hon har lärt sig svenska på två år och verkar livlig, full of life och ”västerländsk”, inte tagit av sig slöjan.

Det är för övrigt olämpligt att fråga varför någon inte har tagit av sig slöjan, även om man menar väl. Amena får klä sig precis som hon vill och det bör aldrig bli någon annans rättighet att diktera hur hon ska klä sig. Hur hon klär sig bör vi strunta i – så länge det är hennes val.

Hennes val.

Inte pappans val, inte mammans val, inte grannarnas val, inte samhällets val, och inte ett val som grundar sig i rädslan för att stekas i Allahs ugn i evigheter.

Läs även: Dahlman: Soc och skola måste sluta svika flickorna i hederskultur

Som det är i dag så finns det miljontals flickor och kvinnor som lever i skuggan av islamism, födda till radikalt stränga familjer som är villiga att döda sina egna för att rädda hedern och behaga Allah.

I en svensk kontext brukar frågan komma att handla om islamofobi. Om västerländska muslimer som diskrimineras orättvist och deras rätt att bära slöja och att markera mot sekulariserande kapitalism. Men det handlar sällan om de hundra miljoner kvinnor som sexualiseras med tvång via obligatorisk slöja.

Det är nästan som att islamofobi-bekämparna struntar fullständigt i de kvinnor som tvingas till slöja. Som om de utgjorde en liten minoritet. Även om det var en minoritet skulle det fortfarande vara fegt och ohederligt att vägra se problemet, men i detta fall rör det sig om en stor andel människor. Hundra miljoner. Det är kanske därför de tiger om saken. Problemen är för stora för att de ens ska vilja se dem.

I Iran är det 41 miljoner kvinnor som inte tillåts visa håret, och detta enligt lag. I Saudiarabien, Jemen och Somalia är det 78 miljoner som i bästa fall uppmanas att täcka sig och i värsta fall mördas för att de inte gör det. Inte enligt lag, utan enligt familjen och med samhällets uppbackning.

I Sverige vet vi inte riktigt hur många som lever under samma kvinnoförtryckande förhållanden, men om forskning som Aftonbladet refererade för fyra år sedan stämmer, som visade att ungefär 240 000 unga i Sverige lever under hedersförtryck, så lär det handla om tiotusentals unga svenska muslimer som inte får låta håret vaja fritt under svenska himlar på grund av islamiskt hedersförtryck.

Att försöka lösa ett enda fall av hedersförtryck är komplext. Försök med 240 000 fall.

Läs även: Diskrimineras kvinnor som bär slöja?

Problemet är inte minst ett hinder för de slöjbärande kvinnorna själva, då de ofta bemöts annorlunda därför att de antingen ses som stackars förtryckta offer eller som tecken på samhällets pågående islamisering.

Men så enkelt är det förstås inte. I verkligheten kan en slöjbärande kvinna vara en skarp anti-islamistisk röst. Och en icke slöjbärande etniskt svensk kvinna och ateist kan ursäkta islamister i SR, eller skriva ledartexter som uppmanar till att ta tillbaka återvändande och radikaliserade IS-terrorister. Vem är islamisten egentligen?

I forskning som publicerats av American Journal of Political Science framgår att kvinnor som bär slöja diskrimineras, vilket är fruktansvärt men inte förvånande. I samma studie visar det sig att acceptansen för slöjbärande ökar rejält när kvinnor som bär slöja uppvisar en positiv attityd till jämställdhet och västerländska värderingar.

Läs även: Åberg: Hederskulturen är genuint främlingsfientlig och liknar maffiaverksamhet

Min egen erfarenhet säger att unga muslimska tjejer brukar ta av sig slöjan efter att ha bott ett par år i Europa – med undantag av dem som bor med en konservativ muslimsk familj, eller som har omskapat sin relation till islam, där religionen kommit att fylla ett kulturellt tomrum.

Det är där en stor del av problemet ligger. De djupa kulturella tomrummen som uppstår sedan man flytt sitt traditionalistiska hemland genererar ett behov av trygghet som ofta fylls genom att man klamrar sig vid rötter, identitet och symboler.

För vissa är det en flagga, för andra är det en slöja.

För vissa är det ett val, för andra ett tvång.

Luai Ahmed
Skribent, debattör och författare till boken Asylum: A refugee’s paradoxical journey from Sharia Yemen to Rainbow Sweden.