I takt med att migration och allvarlig brottslighet exploderat under senare år förs nu en yrvaken debatt, framför allt hos ledande politiker och nyhetsmedia, om dess orsaker samt vad som kan göras för att hejda utvecklingen. Allt med en underton av att utvecklingen är oväntad. Inget kunde vara mer felaktigt.

Migrationen till Sverige har ökat över tid och ändrat karaktär. Under 1970-talet var det män i åldern 15–44 år från framför allt Finland men också Jugoslavien, Tyskland, Danmark, Norge, Grekland och Ungern som migrerade till Sverige. Av dessa hade endast gruppen jugoslaver en viss förhöjd brottsaktivitet jämfört med svenska befolkningen som helhet. Senaste tillgängliga siffrorna visar att en dramatisk förändring har skett av vilka grupper som migrerat till Sverige fram till 2018.

Läs även: Efter Brå-rapporten: ”Vi ska ha riktiga ungdomsfängelser”

Nu dominerar män från framför allt Syrien men också Irak, Jugoslavien, Afghanistan, Polen, Somalia och Etiopien/Eritrea. Jugoslaver och polacker har en viss förhöjd brottsaktivitet medan övriga nationaliteter är som grupp högt brottsbelastade (Sandelin: Det goda samhället 23 januari 2022). Rikspolischefen Anders Thornberg har slutligen på årets säkerhetskonferens Folk och Försvar officiellt berättat det vi praktiker och de flesta andra med insyn i samhället länge känt till: Den kraftiga tillväxten i organiserad brottslighet beror bland annat på ökad migration och bristande integration.

Redan i Brå-rapport 1996:2, Invandrare och invandrares barns brottslighet, fastställs att:

Tendensen i resultaten är att ju grövre brott desto större andel av de anmälda brotten har begåtts av invandrare. De största andelarna återfinns för våldtäkter och mord/dråp… Höga andelar relativt sett gäller även för misshandelsbrotten… och rån...

I statistiken utpekas särskilt medborgare från Jordanien, Palestina, Syrien, Irak samt Nordafrika som överrepresenterade i brott. Det fastslås vidare att andra generationens invandrare är överrepresenterade i brott, särskilt om bägge föräldrarna är födda i ett annat land. Detta gäller dock inte barn till invandrare från Östeuropa vilka tvärtom halverar brottsligheten i generation två. Slutligen slår rapporten fast att ”Invandrares överrepresentation i brottslighet beror inte på en ogynnsam fördelning vad gäller kön, ålder eller bostadsort. Den beror inte heller på en generellt sett låg socioekonomisk status (mätt genom s.k. SEI-kod) i Sverige.”

Brå gjorde en uppföljning i rapport 2005:17, Brottslighet bland personer födda i Sverige och i utlandet. Studien rör endast personer som var folkbokförda i Sverige. Andelen personer som är misstänkta för bland annat brott mot liv och hälsa samt sexualbrott är betydligt större i gruppen med ursprung i till exempel Nordafrika och Västasien. Det gäller både första och andra generationens invandrare.

Liknande uppgifter har presenterats på nordisk nivå och finns att läsa till exempel i Nordisk Tidskrift for Kriminalvidenskab 2009, ”Lagföringar av invandrare och invandrares barn i de nordiska länderna”.

Det politiska motståndet mot att göra en ytterligare uppföljning var därefter kompakt. Tidigare ordförande i justitieutskottet och därefter justitieministern Morgan Johansson (S) talade dock klartext. I ett svar i riksdagens frågestund den 16 februari 2016 meddelade han sammanfattningsvis att han kände till kunskapsläget och inte önskade en uppdatering genom Brå.

Trots den politiska obstruktionen utfördes till slut en uppdatering av kunskapsläget. Den tidigare kunskapen om överrepresentation bekräftades i Brå:s rapport 2021:9 Misstänkta för brott bland personer med inrikes respektive utrikes bakgrund, vilken redovisar kunskapsläget fram till 2018. För de flesta av de studerade brottstyperna finns de största överriskerna för andra generationens invandrare. Mönstret är detsamma för de fyra särskilt integritetskränkande brott som undersöks: Dödligt våld (inklusive försök), våldtäkt, inbrottsstöld i bostad samt rån.

Läs även: Brå: Flera mot en utomhus – så går ungdomsrånen till

För utrikesfödda varierar överrisken för dessa brottstyper mellan 1,7 (för inbrottsstöld i bostad) och 4,0 (för dödligt våld). För andra generationens invandrare är överriskerna markant högre för bland annat dödligt våld och för rån (11,2 respektive 11,5), vilka är de största överrisker som observerats. När det gäller våldtäkt är överrisken densamma för första och andra generationens invandrare (3,2).

Bland utrikesfödda är andelen lägst bland personer som är födda i regionerna Ostasien, Norden utom Sverige, EU15 och Västeuropa utom Norden samt i USA, Kanada, Australien och Nya Zeeland. Andelen misstänkta är störst bland personer födda i regionerna Västasien, Centralasien och olika regioner i Afrika (Nordafrika, Östafrika och övriga Afrika).

Brå har dock underlåtit att bryta ner brottsligheten per ursprungsland. Detta är extra anmärkningsvärt eftersom det i Brå-rapporten 2005 uttryckligen angavs att samma metodik skulle användas som i rapporten 1996 för att möjliggöra jämförelser över tid. Slutligen anges att vad avser misstänkta personer för bland annat allvarligare våldsbrott och sexualbrott utgör andra generationens invandrare en större andel än första generationens invandrare.

Läs även: Dahlman: Lyssna inte på brottslingarnas bortförklaringar

Sverige har numera också en exploderande andel brottsmisstänkta registrerade på icke folkbokförda personer, dock att viss vägledning om deras ursprung kan fås utifrån meddelade avslags- eller utvisningsbeslut i asyl- och brottmålsprocessen. Risken är påtaglig att utvecklingen beskriven ovan har accelererat sedan 2018.

Det är allmänt känt även i utländsk statistik att vissa länders invånare förutom Västeuropa, till exempel vietnameser, japaner och kineser, i förhållande till ursprungsbefolkningen har en underrepresentation i brottslighet. För brottslighetens utveckling är det således viktigt att bedöma frågor som kultur, seder och bruk på gruppnivå.

En individ blir inte kriminell för att denne har en viss etnicitet, en viss bakgrund, ett visst kön eller en viss religion. På gruppnivå däremot är skillnaderna välbelagda och får uppenbara konsekvenser för samhället. Enligt kriminologen Fredrik Kärrholm (Gangstervåld – Den nya brottsligheten, 2020) är huvudförklaringen till brott till stor del kultur och moral.

Kulturkonfliktmodellen som förklaring till brottsligt beteende bland personer med utrikes bakgrund bygger på att det finns normskillnader mellan ursprungslandet och det nya hemlandet. De exempel som nämns i forskningen är bland annat normer kring barnaga, normer kring heder och kvinnors sexuella självbestämmande, normer kring maskulinitet och normer kring våldsanvändning.

Genom EU-medlemskapet har Sverige ratificerat Dublinförordningen. Den grundläggande principen är att en asylsökande endast kan få sin ansökan prövad i den medlemsstat där den asylsökande först reste in till unionen. Principen om första säkra land. 2015 valde Sverige ensidigt att i stället utan lagkrav acceptera asylprövning och kraftigt ökad migration till Sverige.

När Migrationsöverdomstolen, UM 12649–18, godkände den så kallade gymnasielagen, vilken i praktiken avsåg afghanska vuxna män, rundades Schengenlagstiftningen. För att skydda EU-medborgarna krävs inresevillkor och kontroll för att fastställa identiteten vid passage vid yttre gräns. Sverige eftergav kravet på klarlagd identitet. Detta omöjliggjorde den vandelssökning som ska kunna genomföras i SIS (Schengen information system). Politiska beslut resulterade således i att vi frivilligt accepterade risken med en större grupp individer i landet utan nödvändig säkerhetsprövning.

Ovannämnda medvetna politiska beslut har följts av 100 000-tals beviljade uppehållstillstånd och numera även medborgarskap, där unga män är överrepresenterade framför kvinnor.

Sammanfattningsvis har kunskapen om vad som orsakar brottslighet länge varit väl känd.

Män är överrepresenterade i brottslighet, särskilt unga män. Män från kulturer med från Sverige mycket avvikande traditioner och uppfattningar om bland annat jämställdhet och demokrati utgör en ytterligare risk. Det avser särskilt individer från Mellanöstern och delar av Afrika. Därtill kommer att bristande utbildning och segregation utgör allvarlig fara för att glida in i kriminalitet.

Med full vetskap om hur olika typer av migration medför olika nivå på allvarlig brottslighet har regeringarna under 2000-talet efter stöd i riksdagen medvetet och konsekvent drivit en politik som i praktiken gynnat och särbehandlat unga män, ofta från särskilt brottsriskabla kulturer, med på gruppnivå kraftigt förhöjd risk att medföra allvarlig brottslighet.

Det kan inte råda någon tvekan om att den explosion av allvarlig brottslighet vi nu ser har varit både förväntad och rimlig utifrån de antaganden som kunnat göras. En kraftig ökning av allvarlig brottslighet har helt enkelt vägt lättare i kalkylen än andra politiska intressen. Det får accepteras i en demokrati men måste betraktas som mycket stötande och på blodigt allvar för brottsoffren.

Staten har inte bara ett polisiärt ansvar att upprätthålla trygghet och säkerhet i landet utan också ett tungt moraliskt ansvar. Våldtagna kvinnor, förnedringsrånade pojkar och ihjälskjutna män och kvinnors dödsbon har all rätt att både kritisera och begära kompensation (vilket inte mildrar sorgen och lidandet) av staten Sverige, vars viktigaste uppgift var att skydda medborgarna.

Läs även: Gudmundson: Varken hårda mot brott eller mot brottens orsaker

Sverige behöver en från politiken fristående sanningskommission där de politiska besluten tydliggörs, konsekvenserna redovisas samt, om möjligt, ett tillfälligt ersättningsystem där samtliga som drabbats på grun av den kraftigt förhöjda risken för brottslighet som staten utsatt dem för ersätts. Enbart höga och från politiken fristående jurister, nationalekonomer och enstaka kriminologer som inte är kopplade till Brå kan komma i fråga för uppdraget.

Vägen framåt är transparens, att lära av de dödliga misstag som begåtts samt rusta samhällets samtliga funktioner för att tillse att skadeverkningarna begränsas. Då kanske den allvarligaste brottsligheten kan börja plana ut om, ska vi säga, 15 år.

Mats Bergh
Advokat och rättspolitisk debattör