Rapporten visar bland annat att hälften av landets företagare ser negativt på religiös klädsel, och en tredjedel ser även negativt på ”ortensvenska”, den svenska sociolekt som även kallas ”Rinkebysvenska” och ofta talas i utsatta områden där integrationen med majoritetssamhället är bristfällig.

Läs även: Törnvall: Karl Hedin och bananrepubliken Sverige

På högersidan av det politiska haveriet hörs ofta att det är invandrares eget ansvar att integrera sig, att lära sig svenska, hitta ett jobb och bli en del av samhället. Det är alldeles rätt.

På vänstersidan av det politiska haveriet hörs ofta att integrationen är en ömsesidig process. Att invandrare ska integreras, men att även svenskarna ska integreras i det nya Sverige, som Mona Sahlin en gång uttryckte det. Det finns en sanning där, men vad menade hon egentligen?

Hon menade inte att svenskar ska lära sig arabiska, persiska eller somaliska. Inte heller att de ska tvingas äta kebab och falafel. Hon menade nog sådana ”töntiga saker” som att ramadan och eid bör integreras till att ses som svenska högtider.

Troligtvis också att svenskar bör vara ”mer välkomnande”, ”umgås mer med invandrare”, ”öppna sina hjärtan” för de nyanlända.

En del av den ömsesidiga integrationen som vänstern önskar sig handlar om att svenskar och invandrare ska bo sida vid sida, som goda grannar.

I den nya enkäten uppgav ungefär 16 procent av svenskarna att de inte vill bo granne med människor från Mellanöstern och 13 procent att de vill slippa bo med människor från Afrika. Men i verkligheten är siffran mycket högre, och det största beviset på detta är hur segregerat Sverige är idag.

Bostadssegregationen beror inte enbart på att invandrare med sämre ekonomiska möjligheter flyttar till samma område, det beror även på fenomenet chain migration, alltså att invandrare med samma kultur flyttar till samma område, väljer att bo med landsmän och människor som liknar dem själva.

Svenskar följer samma mönster som dessa invandrargrupper. Så fort deras bostadsområde börjar likna något de inte känner igen sig i, i form av exempelvis alltför många slöjbärande kvinnor eller män i arabiska klänningar, då flyttar de till andra områden som de känner igen sig bättre i.

SCB:s siffror visar att svenskar allt oftare flyttar till ”svenska” områden. Webbsidan Cornucopia har gått igenom siffrorna och visat att företeelsen som kallas för ”vit flykt”, då vita svenska flyttar till vita områden, är en realitet.

Skulle svenskarna vara ärligare med sig själva så hade de svarat ärligare på Järvaveckans enkät, men som det nu är måste siffran där tas med en nypa salt: Antalet svenskar som inte vill bo granne med människor från Mellanöstern och Afrika är betydligt högre än vad rapporten uppger.

Anledningen till att svenskar inte svarar ärligt på en sådan enkät är troligtvis att de inte vill uppfattas som rasister, ens inför sig själva.

Men är invandrare som följer samma mönster av chain migration och väljer att bosätta sig med landsmän som grannar rasister?

Läs även: Sandström: Mediasamhällets självupptagna navelskåderi

För ett tag sedan pratade jag med en mycket god vän: Blond, blåögd, konstnär, röstar på F! och V, och bor i ett kritvitt område. (I fall ni undrar, en anledning till att vår vänskap kunde vara möjlig är just min hudfärg och läggning, som tycks fungera som förmildrande omständighet. Ganska mörkt om ni frågar mig, men, men…)

Vi pratade om bostadssegregationen i Sverige. Hon nämnde något om de höga priserna i innerstaden. Jag hävdade att mer än hälften av svenskarna inte vill bo grannar med människor från Mellanöstern och Afrika och att detta är en viktigare förklaring till varför bostadssegregationen ser ut som den gör.

Hon svarade: ”Du har nog rätt. De flesta svenskar är smårassar.”

Då frågade jag henne: ”Men du, om de flesta svenskar är smårassar, varför ta in miljontals människor från andra länder? Det leder ju bara till konflikter?”

Då sa hon: ”Vi behöver inte gå in på det där nu”.

Vi gick inte in på det där, men vi hade behövt göra det.

Svenskar “gick inte in på det där nu” under flera decennier, och det har bara lett till att det blivit ännu mer smärtsamt jobbigt att “gå in på det där” nu.

Som ett ordspråk på jiddisch säger: ”En halv sanning är en hel lögn.”

Läs även: Brinkemo: Mansöverskott, fallna fäder och våld