Alla människor behöver en meningsskapande struktur. Det är särskilt viktigt för den kategori som rent statistiskt står för de flesta våldsbrotten – unga vuxna män.

I mer traditionella samhällen är det starka familjer och klaner som håller dessa män under uppsikt. Det lokala samhället, där folk känner varandra och till och med ofta delar blodsband, kan inte nog betonas som våldshämmare för unga testosteronstinna män.

Läs även: Henriksson: Gängvåld, kronfall och havererad semesterkassa

När samhällen skalar upp den samhälleliga organisationsformen och den starka staten till stora delar tar över ansvaret från familjen, är det en effektiv polis och domstolar som ska hålla dem i schack. Lokalsamhället, grannskapet, är fortsatt viktigt, men det är ingen slump att de flesta våldsbrotten sker i urbana miljöer där grannar inte alltid känner varandra. Det är då det gäller att staten inte är korrupt, men närvarande och effektiv så att brott klaras upp. Annars kan det gå som i de flesta länderna i Latinamerika.

Något av det mest skrämmande i den våldsutveckling vi ser i Sverige är den låga uppklarningsprocenten av de nästintill dagliga skjutningarna. Sverige ligger på samma generella uppklarningsprocent som genomsnittet på våldets kontinent – Latinamerika – 20 procent. Den siffran skrämmer mer än något annat. Det innebär att åtta av tio mördare går fria. Det borgar för en fortsatt eskalering eftersom risken för att åka fast är så låg.

Därtill finns en rad faktorer som sällan diskuteras inom den debatt som ska försöka nå fram till rimliga förklaringar till hur Sverige, en gång trygghetens boning, numera bevittnar urskillningslöst pepprande med militära automatvapen på offentliga platser som i Farsta, och rena avrättningar av unga män, till och med barn.

Låt mig lyfta två, även om jag till dels varit inne på dem tidigare – demografi och krockande familjestrukturer.

Forskning visar att samhällen som domineras av män blir mindre stabila, generellt mer våldsamma och kvinnor löper högre risk att bli misshandlade. Det är något som länder instinktivt lärt sig och därför vill man hålla en balanserad könsfördelning, framför allt i åldrarna 15 till 24. Eller som antropologen Barbara Miller har formulerat det: En normal könsfördelning är för det allmännas bästa och något som staten har ett ansvar att värna.

Sverige har enligt den amerikanska statsvetarprofessorn Valerie Hudson en av världens mest skeva könsfördelningar. Hon varnade för detta 2016 i Göteborgsposten. År 1995 gick det 97,7 män per 100 kvinnor. Nio år senare, 2014, hade andelen män ökat till 99,7 per 100 kvinnor.

Sedan 2015 är männen fler än kvinnorna.

År 2022 går det 106 män per 100 kvinnor. I just de mest brottskänsliga åldrarna, 15 till 24 år, går det mer än 109 män per 100 kvinnor. Det är en farlig obalans som har sitt upphov i migrationsströmmarna. Av dem som kom det stora flyktingåret 2015 var 71 procent av manligt kön.

Det får som konsekvens att det finns ett stort underskott av kvinnor för många unga män, vilket ofta leder till våld utfört i gängkonstellationer. Det är särskilt påtagligt bland unga marginaliserade män som känner ett utanförskap gentemot det omkringliggande samhället. Och här är vi då inne på den andra faktorn – krockande familjestrukturer.

Läs även: Brinkemo: Dag Vegger och klankulturens handfasta verklighet

Inte sällan har dessa unga män växt upp i familjer där kollektivet går före individen. När deras föräldrar kommer till världens mest individualistiska och jämställda land, det högteknologiska Sverige, men bär med sig traditionella värderingar och en auktoritär syn på uppfostran, har låg utbildning, ett obefintligt nätverk in i det svenska samhället, är det inte konstigt att det uppstår spänningar i familjen.

Särskilt svårt blir det för unga mäns pappor. En före detta gängkriminell som intervjuades i Rapport häromdagen, sa: ”Den gemensamma nämnaren är att de flesta inte har en närvarande pappa.”

I hemlandet, ofta extremt patriarkalt, var pappan en självklar auktoritet, en man med kontakter med mer eller mindre stort inflytande i lokalsamhället, och med självklar förmåga att navigera i en förtrogen miljö bland människor som delar världsbild.

När familjen bryter upp och kommer hit och rör sig ute i samhället backar föräldern med ens tillbaka till ett litet barns språkliga nivå, möter värderingar som radikalt skiljer sig från dem de själva växt upp med, och får svårt att navigera i allt det nya. Det borde inte vara så svårt att inse varför många söner tappar tilltron och respekten för sina fäder och söker en ny ”familj”. Eller varför papporna tappar självförtroendet och därför abdikerar.

Och jag gissar att även de med en pappa som bryr sig och är närvarande ändå förlorar något väsentligt i relationen när barnet förstår att den som är tänkt som förebild har en begränsad förmåga att vägleda in i det nya samhället, det svenska.

Förr i tiden användes uttrycket ”en ungdom på glid” för den som inträtt på den kriminella banan. Myndighetssverige mobiliserades; skola, polis, socialtjänst och kuratorer i nära kontakt och samarbete med föräldrarna. Allt för att återföra den unge till samhällsgemenskapen så att den kan bli den hederliga hårt arbetande skattebetalare som varje medborgare är ämnad till.

Uttrycket används alltmer sällan, är inte lika relevant och talande som i det forna homogena Sverige.

Numera är det inte frågan om att vara på glid utan snarare att ”vara klämd”. Klämd mellan en familj som i hemlandet var som vilken annan som helst, men som här ses som dysfunktionell, och institutioner och majoritetssamhälle som man inte riktigt förstår eller litar på.

Bättre då att skapa en egen tillhörighet bland de andra övertaliga unga männen och tillsammans bygga upp ett kapital som eventuellt kan imponera på de få unga kvinnor som finns att tillgå.

Läs även: Lidström: Toxiska feminina maktstrukturer