Jag slukar dagligen åtskilliga svenska medier, framför allt de stora morgontidningarna liksom den radio och teve som vi alla tvingas finansiera. Och naturligtvis hittar jag goda journalister och fina reportage. Men de tillhör tyvärr undantagen. Den bild som till vardags presenteras är nämligen ytterst problematisk. Det vi ser lever alltså inte upp till det gamla fina idealet, kritiska berättelser som sakligt byggts under. Den tredje statsmaktens medier håller således på att somna in. Vi möter i stället unga journalisters bilder av sig själva och det samhälle de personligen önskar se.

Läs även: Edwardsson: Det svenska kulturkriget

En huvudlinje i den nuvarande mediebilden är fokuset på medieutbudet självt. På så vis blir det kommersiella film-, teve-, bok- och musikproducenter som styr det mediala innehållet. En stor del av journalistkåren framstår därför som medieindustrins legosoldater. De skriver och talar om industrins produkter samt den kultur som dessa kommersiella företag presenterar. Bilden är i huvudsak gemensam. Till största delen rör det sig om reportage från drömfabriker i USA, London, Paris och Stockholm, och ämnen som kärlek, sport, populärmusik och äventyr, berättelser som ligger ganska långt från vanliga människors arbete och vardag.

I centrum står sex, brutalt våld, slapstick, komik och olika tävlingar, helt enkelt fenomen som på ett mänskligt plan som är helt annorlunda från vad majoriteten människor känner till från sin egen arbetsvecka. Vilket intresse har exempelvis en strejk bland manusarbetare i Hollywoods drömfabrik? Och vilken spänning skapar raden av politisk korrekta så kallade ”Sommarpratare”? Ska de påminna om årets möte vid återvinningsstationen? Man skulle kunna säga att det är mediernas egen idealbild som visas upp och tröskas i press, radio och teve åter och åter igen. Att mönstret normalt gläder mediernas ägare är självklart. Det är för deras produkter som press, radio och teve gör reklam.

En annan medial huvudlinje tar sikte på journalisterna själva. Förvisso sysslar som sagt ett fåtal duktiga rapportörer med mödosamt skapade analyser av inträngande slag om världen och det svenska samhället. Det problematiska är att dessa journalister är försvinnande få. Den hårda och kritiska faktajournalistiken avtar i hastig takt. Och i stället ökar reportagen av kvinnor och män som speglar sina egna personliga åsikter och livsval. Sådan journalistik är billig i dubbel bemärkelse. Det vi möter är rena tyckanden, inte sällan i form av hisnande uppvisningar i egotrippade betraktelser. Till denna bild hör på så vis även en tilltagande politisering. Och då journalistkåren, enligt tydliga studier, hyser åsikter till vänster blir följaktligen budskapet en blandning av klimatalarmism och socialism.

Läs även: Edwardsson: Det svenska kulturkriget

De två utvecklingslinjer jag här kort lyft fram skapar en mediabild som präglas av navelskådning. Dels genom att medierna fokuserar på sin egen position, dels genom att journalisterna alltmer basunerar ut sina egna åsikter. Båda tendenserna fjärmar mediernas inriktning från svenska folkets vardag. Få försöker analysera människornas problem, deras sysslor och politiska drömmar. Okej att denna utveckling jag beskriver fungerar som en snuttefilt för medborgare som jobbar hårt och saknar djupare politiska och kulturella intressen. Nutidens mediala budskap framstår således som lycko- eller sömnpiller. Hursomhelst främjar det inte ett öppet och kritiskt samtal om vardagens verklighet.

Verklighetsflykten är allvarligt i sig. Till detta kommer alltså ett tillrättalagt politiskt budskap som lutar åt vänster. Då svenska folket stiger upp från tevesoffan – trötta på den mediala verklighetsflykten – för att gå till valurnan vart fjärde år blir resultatet naturligt nog förödande. De värderingar som länge insupits via navelskådande vänsterjournalister tar ut sin rätt. Vi har i decennier sett vad vänsterns tolkningsföreträde inneburit för det svenska samhället genom en politisk oförmåga att tackla rader av strukturproblem, svårigheter som socialdemokratin allmänt sett själv skapat.

Slutligen måste konstateras att mediesamhällets självupptagenhet förefaller svår att bryta. Den bygger på starka ekonomiska incitament, på ambitioner att skapa vinster och på så vis kontrollera medborgarna. Följden blir att den nya tidens journalister – alltså inte den gamla generationens kritiska analytiker – faktiskt agerar som legosoldater för mediesamhällets bestånd.

I stället för kritisk förändring verkar de för att konservera en verklighetsfrämmande kultur samt en egocentrerad svensk journalistik som medierna själva varit med om att bygga. I och för sig omhuldade av press-, radio- och teveföretagens aktieägare och andra intressenter.

Läs även: Sjölander: Socialt skyddsnät vs. Socialt fångstnät