En mors huvuduppgift är att nära och stötta, en fars att lära ut disciplin och skydd. Sveriges fadersfigurer har på sistone lämnat åtskilligt att önska. Men i den slutliga analysen är vi alla bara människor, skriver Luai Ahmed.
Vi föds in i världen utan någon manual eller guide som lär oss hur vi ska navigera genom livet. I stället för manualer får vi föräldrar. I bästa fall. Ibland får vi inga, ibland får vi sådana som är så skadliga att det hade varit bättre för oss om vi sluppit dem.
Vissa av oss växer upp utan varken en pappa eller en mamma. Andra får det ännu värre, de växer upp med horribla, frånvarande eller undvikande föräldrar.
Det är när man tänker efter lite lätt vansinnigt att människor måste skaffa körkort från staten för att få tillåtelse att köra bil, men att uppfostra en hel människa, något som är betydligt svårare, kan vem som helst göra var som helst och när som helst.
Bristen på lämplig vägledning som barn, eller en falsk och skadlig vägledning, formar vår förståelse av livet, mänsklig kommunikation, kärlek och även politik.
Läs även: Åberg: Ett missnöjt land med en känsla av förlust
En mammas roll är inte bara att ge värme och kärlek utan även att bygga upp ett barns självkänsla. Detta emotionella bygge är avgörande. Men om vi har lärt oss något av historia och statistik så är det att fadersrollen är mer komplicerad, då den handlar om individens relation till omvärlden och om förmågan till disciplin. Men ännu viktigare – en fars roll är att skapa en skyddande miljö som i sin tur lär oss att skydda oss själva, för att sedan kunna skydda andra när vi blir äldre.
Ibland tillhandahåller våra fäder modersrollen, ibland tillhandahåller våra mödrar fadersrollen. Men generellt sett så faller det på fäderna att lära ut självskydd och disciplin, medan våra mödrar förväntas bygga upp oss som individer och ge känslomässigt stöd.
Historiskt har denna fadersroll inte enbart fyllt en viktig roll för individen utan också för samhället. Länder, samhällen, religioner och kollektiv har nästan alltid en fadersfigur: Gud, Jesus, Mohammed, Moses, Sokrates, Platon, Aristoteles, John F. Kennedy, Martin Luther King, Gustav Vasa, Olof Palme, Fredrik Reinfeldt, USA:s Founding Fathers och så vidare. Vart du än tittar, har där alltid funnits en far som tagit ledningen, som lärt oss hur vi ska hantera externa utmaningar och upplevelser.
Läs även: Åberg: Barn behöver inte lära sig om världens ondska
Det är egentligen inte förrän på 1900-talet som kvinnor började ta på sig en del av fadersrollen i västerländska samhällen. Det har alltid varit pappan som lärt oss att jaga, tillverka verktyg, organisera oss och framför allt skydda oss själva från diverse externa faror. Även de kvinnor som ville ut och jaga eller slåss leddes av fäder som lärde dem hur det gick till och alltid hade gått till.
Men hur är det med oss, människor som jag själv, som växt upp utan en fadersfigur? Eller ännu värre, hur är det med oss som växte upp med usla eller avlägsna fadersfigurer som aldrig lärde oss att bli våra egna pappor? Det sistnämnda är väsentligt värre. Att växa upp utan en pappa överhuvudtaget innebär att du växer och till slut lär dig att bli pappa själv. Din egen pappa.
Har man däremot en dålig eller avlägsen far kan man ofta felaktigt uppfatta situationen som normal. Och alltför sent inse att hans exempel var destruktivt, och att man måste återuppfostra sig själv. Ett uppdrag som är mycket mer komplicerat, om än inte omöjligt.
Läs även: Brinkemo: Från husförhör till sociala medier
Och hur är det med samhällen som växer upp med en usel och ljugande fadersfigur? Som Sverige, som har haft en far som förklarat för svenskarna att deras identitet är “barbarisk”? Sverige har tyvärr begåvats med ett antal kränkande och ovettiga fäder på sistone, och detta i en tid av förändring som kräver inget mindre än en klassiskt skyddande, förstående och förnuftig far.
Detta är för all del inte exklusivt för Sverige. Och det har hänt återkommande i den mänskliga historien att vi har haft dåliga fadersfigurer i perioder där vi hade behövt det motsatta – fäder som inte vetat bättre.
Läs även: Åberg: Barn behöver inte lära sig om världens ondska
Man kan skylla på sina föräldrar eller på deras frånvaro för allt ens eget elände. Eller så kan man göra det svåra: Inse att såväl mänskligheten som våra fäder är dömda att göra fel. Inse att det är djupt mänskligt att fela.
Men precis som vi försöker att inte “begå de misstag som våra föräldrar gjort”, måste vi lära oss att förlåta dem för deras misstag. För vi är lika mycket människor som de.
