Vi lever i de förfördelades land; de flesta är missnöjda, just deras grupp är särskilt missgynnad. Hur blev det så?

När man hör politikerna beskriva alla behov som finns i det svenska samhället kan man tro sig vara förflyttad till Afghanistan eller Centralafrikanska republiken. Ingenting tycks längre fungera, allt måste rustas upp: vården, skolan, polisen, miljön, integrationen, vägarna, kollektivtrafiken, elförsörjningen, barnomsorgen, jämställdheten, tilliten.

Varenda morgon vaknar man till ett samhälle som är på dåligt humör. Det är som ett utdraget tonårsuppror.

Och även tonåringar kan ha rätt. Efter välfärdsuppbyggnaden har Sverige de senaste decennierna faktiskt hamnat i ett riktningslöst vakuum, fångat mellan hybris och självutplåning. Ett samhälle dominerat av strukturell välvilja fungerar dessutom utmärkt för dem som vill använda sig av denna, utnyttja den och vända den till sin egen fördel. Även de som hämtar sin försörjning hos välviljan kan alltid finna skäl att begära mer, och dessutom nå framgång, genom att hävda att försörjaren är rasist.

Läs även: Brinkemo: Våra barn rånas och vi är tysta

Mot sådana anklagelser har den som menar väl, och arbetar i strukturerna som skapats för att institutionalisera välviljan, svårt att värja sig.

I en värld full av fördomar blir det ju absurt att tala om strukturell rasism i detta lilla land, som under tjugo år öppnat dörren för över två miljoner människor som kommit utifrån och blivit integrerade i välfärdssystemen.

Det aktivistiska missnöjet med påstådd rasism hänger emellertid samman med den allmänt förekommande uppfattningen att samhället har förändrats till det sämre och blivit opålitligare och otryggare. När folk skriker på varandra i sociala medier är det ett tecken så gott som något; känslan av förlust framstår som överväldigande.

Hur svårt det än är att prata om saken går det inte att komma runt invandringens betydelse för alla molokna eller upprörda reaktioner. I detta ligger ett konstaterande, inte något värdeomdöme.

I namn av integrationspolitik har en ny och potentiellt explosiv segregation slagit rot, förstärkt av såväl fattade som uteblivna politiska beslut. Privatiseringarna har varit en reaktion, ett sätt att distansera sig, att skydda, bevara, värna om sitt. Urlakningen av välfärden har varit ett annat synligt resultat. Om hundratusentals människor inte försörjer sig själva måste resurser dirigeras om såvida man inte vill att botten ska gå ur samhället. De sociala klyftorna är ytterligare ett resultat, inte av välviljans förvandling till elakhet utan i stor utsträckning knutet till inflyttning av människor med sämre ekonomi, utbildning och hälsa.

I stället för reformer får vi också repression när samhället ska försvara sig mot våld, kriminalitet och plundring av välfärdssystem, som tidigare inte behövde så många kontroller.

Läs även: Ann-Sofie Hermansson efter domen: Man ska våga tala klarspråk

Kanske löser sig det mesta på sikt, kanske går det åt skogen. Oroligt kommer det att fortsätta att vara ett bra tag.

Har Sverige då också blivit mer som andra länder, mer splittrat, mindre förutsägbart? Det finns många som hävdar det och det är säkert sant, men det är slående hur mycket den insikten strider mot den kvardröjande svenska självbilden av exceptionalism, att vara bussigast, modernast, ett föregångsland. Den strukturella välviljan var vår bästa vän och nu vet vi inte om vi vågar lita på den.

Inte ens de politiker som uppträder i tv-rutan tycks göra det.

Men inga kan vara mer angelägna om att framställa det svenska systemet som ondskefullt än identitetspolitiska konspirationsodlare. Dessa är förmodligen inte så många, men de har tjänster på universiteten, föreningar med bidrag och tillgång till de stora medierna och kulturinstitutionerna. Häromkvällen var jag på ett möte i Stockholm med Fatima Doubakil och Maimuna Abdullahi, som sekonderade av vänsterdebattören America Vera-Zavala vägrar att ge upp sin kamp för att få den tidigare Göteborgspolitikern Ann-Sofie Hermansson dömd för förtal.

De kommer nog till slut att få acceptera att extrema åsikter får kallas extrema. Doubakil har i en rapport till FN beskrivit Sverige som en apartheidstat och krävt att samma stat ska övervaka vad nyhetsmedierna skriver och säger om muslimer. Hon och Abdullahi gör anspråk på att tala i svenska muslimers namn och pratar om separata muslimska rättigheter och ett särskilt muslimskt civilsamhälle.

Den här trion menar att världen förändrades efter terrorattacken i USA för 20 år sedan. Vera-Zavala läste upp vad hon själv skrivit: ”Vänsterns frihet att drömma tog slut 11/9.” De båda andra säger aldrig att de är vänster. De kan mycket väl vara ytterhöger, precis som Hamas och mullorna i Iran.

Läs även: Ahmed: Slöjan som fritt val och tvång, som flagga och kulturmarkör

Man kan också fundera över hur de använder hijaben som ideologisk markör. I deras fusion av 1960-talets Svarta pantrar och 2020-talets identitetsretorik blir islam främst ett emblem. Föraktet för västvärlden söker sig hela tiden nya vägar och den hudfärgsfixerade aktivismen kan fungera utmärkt som affärsidé i ett samhälle med dåligt självförtroende, som det svenska.

Med några dramatiska utspel, en rättegång, en teaterpjäs, sällar de sig till de utstöttas skara. På så sätt blir de en del av det stora, allmänna missnöjet. Vi lever i de förfördelades land, i en tilltagande känsla av förlust.

Lars Åberg
lars@bulletin.nu