Jag är feminist i ordets verkliga bemärkelse. Innan jag kom till Sverige kallade jag mig själv radikalfeminist. Det var självklart.

När jag och min moster skulle gå till affären för att handla i Sanaa var hon tvungen att täcka hela kroppen i svart, till och med hennes ögon och händer var heltäckta.

Hennes förklaring: islam och kultur.

Jag tyckte alltså då, och tycker fortfarande, att det är vansinnigt. Därför kallade jag mig själv för radikalfeminist. Min åsikt att hennes islam var galen uppfattades som just “radikal feminism”.

Sedan jag kommit till världens mest feministiska land, bott här några år, så slutade jag kalla mig själv för feminist. Min mor hade lärt mig att äkta feminism betydde jämställdhet mellan könen: ekonomisk, politisk och social. Enkelt, logiskt, fint och viktigt.

Men den feminism som jag lärt känna av västerländska feminister är något helt annat, något synnerligen verklighetsfrånvänt och väsensskilt från den kamp som arabiska feminister för.

Läs även: Feministens stenhårda passning till Ann Linde: När böjer du dig för talibanerna?

Efter att ha umgåtts med västerländska feminister i åratal har jag kommit till insikten att västerländsk feminism inte är en genuin, äkta eller välbehövd feminism. Det är en bortskämd och verklighetsfrånvänd feminism som från sitt elfenbenstorn skjuter ner den feminism som icke-vita kvinnor runt om i världen behöver.

Våld och våldtäkt i nära relationer är absolut ett globalt mansproblem som måste bekämpas i skolor och av kulturen i Öst och Väst. Men längre än så når inte den västerländska feminismen, sedan tiger den. Utanför den västerländska bubblan där löneskillnader är en prioriterad fråga, blir kvinnor lagligt våldtagna.

Våldtäkt inom äktenskapet är bokstavligt talat lagligt, håll andan nu, i: Afghanistan, Algeriet, Antigua, Bahamas, Bahrain, Bangladesh, Barbados, Botswana, Brunei, Kina, Kongo, Egypten, Eritrea, Etiopien, Gambia, Haiti, Indien, Iran, Irak, Jamaica, Jordanien, Nordkorea, Kuwait, Laos , Libyen, Maldiverna, Marocko, Myanmar, Nigeria, Oman, Pakistan, Palestina, St. Lucia, Saudiarabien, Sydsudan, Sri Lanka, Syrien, Tadzjikistan, Tuvalu och Förenade Arabemiraten.

Många av dessa länder – som Kuwait, Saudiarabien och Oman – är lika rika om inte rikare än Sverige. Klassperspektivet är oerhört viktigt, men att pengar skulle få regressiva samhällen att ta itu med grovt kvinnoförtryck är inget annat än önsketänkande.

Systematiska barnäktenska, kvinnlig könsstympning och laglig diskriminering är vardag i majoriteten av världens samhällen. I fler än 40 muslimska länder räknas kvinnor som en fjärdedel av en man inför lagen, eftersom en man vid namn Mohammed bestämde att det ska vara så för 1 400 år sedan. Och för att inte, gud förbjude, sälla sig till högern eller ”normalisera islamofobin” så undviker västerländska feminister att ens nämna profeten Mohammeds negativa inverkan på minst 800 miljoner kvinnor i världen.

Läs även: Altstadt: Feminister som gör män rättslösa

Jag vill inte underminera det hårda och beundransvärda arbete som svenska feminister utfört genom historien för att uppnå den jämställdhet som finns i Sverige i dag. Tvärtom, den kampen är något min mor och hennes feministiska vänner ser upp till. Men när jag befinner mig i svenska feministiska kretsar ser jag ingenting mindre än överprivilegierad feghet, bortskämdhet och bristande verklighetskontakt.

Feminismens resa får inte ta slut vid västerländska kvinnors ekonomiska, politiska och sociala jämlikhet. Min egen familj lever under ständiga hot från islamister i Jemen på grund av min mors feminism, och dessa islamister stöder sig på diverse tolkningar av profeten Mohammeds budskap.

Förlåt mig. Men Väst tog bokstavligen emot miljoner av oss, och med oss tog de även emot vår kamp, en kamp som ligger århundraden efter den västerländska kampen. Vi liberala arabiska feminister struntar fullständigt i ord som “rasist”, ”nazist” och ”främlingsfientligt”.

Det är orimligt att arabiska feminister först ska lida under Mellanösterns stenåldersförtryck för att sedan när vi kommit till Europa, och äntligen vågar höja våra röster för att kämpa emot förtrycket, mötas av anklagelser om “islamofobi” och rädsla för det tänkt stundande 30-talet.

Som tur är så finns det många som orkar tjafsa och ta kampen. Just nu pågår en rörelse på sociala medier som startades av journalisten och aktivisten Masih Alinejad som nyligen skällt ut vår utrikesminister. Den 28 december skrev hon på Twitter:

In Iran I was told if I don’t wear hijab, I get kicked out from school, I get jailed, lashes, beaten up, and kicked out from my country. In the West I’m told, sharing my story will cause Islamophobia. I’m a woman from Middle East and I am scared of Islamic ideology. Let us talk.

Rörelsen heter #LetUsTalk och mängder av muslimska kvinnor delar nu sina erfarenheter under denna hashtagg. Du kan läsa deras berättelser här.

Läs även: Altstadt: Den nya feministiska rättsordningen

Det finns två typer av feminister. De som vågar säga ifrån mot islamiskt förtryck, och de som förklär islamiskt förtryck som “muslimernas exotiska kultur” och därmed relativiserar förtryck och mord.

Vilken sida av feminismen står du på? Jag vet vilken jag står på, och jag struntar i vilka “andra” som står på den.