Den 24 oktober sänder SVT Play dokumentären De rättslösa av journalisterna och författarna Cissi Wallin och Maria Sveland. I metoos efterdyningar blev de två feministerna provocerade av sexbrottsanklagade mäns historier. Så nu slår de tillbaka genom att ge röst åt kvinnor, svikna och rättslösa, som så att säga överlevt sexövergrepp.

Då medierna under metoohösten 2017 verkligen gav massiv röst åt kvinnor och deras berättelser, blir jag i min tur provocerad av hur Cissi Wallin återigen använder ombud för att tala i egen sak som självidentifierad rättslös, påstått våldtäktsoffer, mjuthotad av patriarkatet genom förtalsdom och pågående rättsprocesser. Och Sveland vill, som grundare av förtalskassan, att det ska vara gratis för kvinnor som Wallin att ta lagen i egna händer.

Först ut i våras att få sitt skadestånd betalt av Svelands förtalskassa var en kvinna som saknar Wallins kändisdignitet, men vars feministiska aktivitet ändå är ökänd. Och de 35 kulturpersoner som undertecknade ett stödupprop för förtalskassan, med kravet att alla förtalsmål läggs ner, supportade också kvinnan som påstods blivit utsatt för en våldtäkt med rasistiska förtecken.

Läs även: Altstadt: Den nya feministiska rättsordningen

Hennes uthängning under metoo är dock ett illustrativt skräckexempel på lynchjustis och den utsatta rättslöshet som Sveland och Wallin förespråkar för män genom särlagstiftning för kvinnor.

Tvärtemot vad uppropet lät läsarna tro så visade kvinnans fall varken på bristande rättstrygghet eller på könens olikhet inför lagen, vilket för undertecknarna motiverade förtalskassans existens. Hon var aldrig rättslös ens i Wallins och Svelands betydelse av ordet. För kvinnan ifråga har nämligen aldrig polisanmält den våldtäkt som enligt henne ägde rum i början av 90-talet.

Hon dömdes för grovt förtal i hovrätten efter ett inlägg om våldtäkten i två branschanknutna hemliga metoogrupper på Facebook. I polisens förundersökningsprotokoll framgår det att kvinnan avsiktligt gjort mannen lätt att identifiera, vilket också visades av att hon manade på fler att vittna mot honom, ”inget är för stort eller för litet”. Det är uppenbart att hon ville skada och deplattformera mannen, socialt och yrkesmässigt. Och hovrätten kallar i domen kvinnans version för ”...en uppenbar efterhandskonstruktion som kan lämnas utan avseende”, alltså på ren vardagssvenska – hon ljög.

Läs även: Cissi Wallins egoism passar inte i en demokrati

I polisförhören framkommer även att kvinnan metooanpassat sin berättelse för att i strid med faktiska förhållanden låta påskina att våldtäkten ledde till att hon fick lämna sitt jobb medan hans framgångar växte.

Vem som helst kunde räkna ut att kvinnans anklagelser snabbt skulle spridas och ödelägga mannens liv, familj och karriär. Och vad är egentligen skillnaden mellan kommentarerna i en feministisk metoogrupp med kvinnor från kultur- och mediebranschen och fruktansvärda utbrott av näthat i valfri flashbacktråd? Att de förra bara ville stötta en utsatt medsyster?

Styrelsen, Samordningen Metoouppropen kräver i en debattartikel med hänvisning till det ”moderna samhället” att rättstillämpning och lagstiftning uppdateras både för sexualbrottsoffer och förtalsåtalade.

Och med tanke på feminismens särställning i landet och etiketten feminist som självklar identitet i det ”moderna samhälle” där man tillsammans kindpussar, minglar och nätverkar fram medieopinioner, så är det väl en tidsfråga innan även rättens tolkning av förtal börjar glida ut på det sluttande planet.

Läs även: Omar Makram: Feminism eller könsrelativism?

Jag undrar bara hur det rimmar med SVT:s uppdrag att ge röst, och agera ombud, åt inflytelserika opinionsbildare i brottslighet. En är kriminellt belastad och utreds i pågående rättsprocesser och den andra betalar via sin organisation personer för att bryta mot lagen. Båda supportar näthat i skydd av feminism och på faktamässigt felaktiga och rättshaveristiska grunder förleder de kvinnor till kriminalitet. Public services egen värdegrund verkar vara ett obegripligt bröte av dubbla måttstockar.