Det skaver i själen när jag ser begrepp som ”kristna barn”, ”judiska barn” eller ”muslimska barn”. När jag ser barn som går i bibelskola, bär hijab eller kippa. Kombinationen barn och religioner påminner mig alltid om min egen indoktrinering i islam och hur den bröt ner mig, och den oerhörda ansträngning det vara att bryta mig loss från de mentala bojor som jag kedjats vid som barn.

Läs även: Brinkemo: Ett land rikt på ingenjörer men fattigt på tänkare

Ett barn ska springa i lekparken, pyssla med leksaker, bråka om att det vill äta godis på måndag – ett barn ska inte syssla med invecklade politiska, religiösa och samhälleliga ideologier. Detta av ett antal skäl, men framför allt för att barn är ytterst påverkbara. Ett barn kan lätt hjärntvättas att tro att tomten finns, att det är kristet, muslimskt, judiskt. Eller – och det är det värsta scenariot – att det föddes i fel kropp.

Barns hjärnor är som svampar, skapta för att suga i sig information om världen och skapa sig verkligheter och sanningar. Det är en förutsättning för överlevnad. Därför har föräldrar ett oerhört ansvar för att inte förse dem med livsförstörande och falsk information.

Det kvittar om man är världens bästa mamma eller pappa: Indoktrinerar man ett litet försvarslöst barn till sina idéer om gud, politik eller kön, så skadar man barnet och dess förmåga att tänka och leva fritt. Man burar in barnet i en rädd liten bur, samma bur som man själv växt upp i.

Att informera barn om ens religion är en sak. Att måla upp en politik eller en religion som en absolut sanning är något helt annat.

Jag hyser alltså stor skepsis mot föräldrar som indoktrinerar barn i en viss religion, som torde framgå. Mot föräldrar som förrvirrar barn och färgar in dem med könsdysfori känner jag dock rent förakt. När vuxna låter sin arrogans och ignorans förstöra barns liv och kroppar så finns det ingen annan känsla jag kan känna.

I veckan släppte SVT en dokumentär som handlar om ”transkriget”, och det konstiga med det var att den skattefinansierade kanalen valde en kritisk vinkel. Det uppskattas.

I dokumentären följer man olika erfarna röster som är kritiska till transrörelsens envisa ideologiska verklighetsbild. Man hör berättelser från människor som ångrat sin transformation, hjärtskärande beskrivningar som skildrar vad som händer med kroppen och hjärnan när ett litet påverkbart barn tillåts fatta ett sådant oerhört beslut, som att byta sitt eget kön.

Till och med människor som valde att byta kön som vuxna anger att de ”inte visste vad de gav sig in på”. Man har varit för ung för att fatta det beslutet.

Det mest tragiska i dokumentären är att man lär sig att barn så små som fyra år (!) tas till transkliniker. Frågan som man ställer sig är: Hur fasiken kunde föräldrarna gå med på det? Hur tänkte de egentligen? Hur gick samtalen? Styrde verkligen ett fyraårigt barn det samtalet eller?

Läs även: Sandström: Lena Anderson och DN-filosoferna som vägrar att tvivla

Det är inte som att transgenderism hos barn är ett gammalt och välkänt fenomen med sedan länge förklarade orsaker och konsekvenser. Utan föräldrar har helt enkelt experimenterat med sina barn. Rena äventyret.

Av nyfikenhet? Av progressivitet? Av rädsla för translobbyn? Det spelar ingen roll. Resultatet blev att föräldrar var med och förstörde sina barns liv.

Föräldrar som tror att de är goda råkade förstöra sina barns kroppar för evigt.

Jag har svårt att tro att konservativa skulle låta något sådant hända sina barn. Jag kallar inte mig själv ”konservativ”, men det är sådana här samhälleliga tragedier som får mig att inte skämmas när jag blir kallad ”konservativ”. Jag vill gärna konservera de konsevativa idéerna som gör att barn inte tillåts indoktrinas till att bana väg för obeskrivliga permanenta självdestruktiva operationer.

Det är så groteskt, nästan komiskt, att höra en föräldrar försvara sitt barns trangenderism genom att hjälplöst hävda: ”När mitt barn var fyra år gammalt så började han att bestämma över sin könsidentitet och ville bli tilltalad han”.

Detta vansinne har aldrig varit vanligt eller acceptabelt under mänsklighetens historia.
Men i ett skadat samhälle som föredrar lögner över sanning kan vad som helst hända.

Läs även: Altstadt: Transgalenskapen och en värld utan kvinnor