DN har i sitt krönikerstall tvenne professorer i filosofi: Åsa Wikforss, Stockholm, och Sven-Erik Liedman, Göteborg. Båda har valt sida i den politiska kampen. Den senare driver kommunism och den förra agerar som den politiska korrekthetens apostel och mediernas skyddsängel. Hon sitter till och med i Svenska Akademien. Hur dessas beteenden kan anses sammanfalla med filosofins primära metod – att tvivla – har jag svårt att förstå. Hursomhelst göds de båda av DN:s rimligen feta arvoden.

Läs även: Sjölander: Minimilöner för att stjälpa och hjälpa

Den 4/9 ger Wikforss sannerligen DN valuta för pengarna. Hon i din text angriper krönikören och författaren Lena Andersson, då denne haft mage att uttrycka starkt tvivel över den svenska journalistkårens framfart i den beramade klimatfrågan.

Det Andersson i SvD den 2/9 kritiserar journalisterna för är just det fenomen som varje filosof värd sin titel borde instämma i: Dels att svenska journalister tenderar att tänka strukturellt, det vill säga plädera för och utifrån osynliga samhällskrafter i stil med feminismens teser. Dels att journalistkåren nästan samfällt underlåter att tvivla på FN:s politiska agenda, där IPCC för det första väljer ledamöter på det vis man själv önskar (fräckt nog talar man om att konsensus råder inom forskningen).

Samt för det andra att IPCC medvetet underlåter att kvantifiera de naturliga CO2-utsläppen i förhållande till människans användning av kol, olja och andra fossila bränslen när det kommer till uppvärmningens orsaker. Även ett barn bör inse att FN och IPCC inte agerar seriöst och politiskt vinklar vanliga vetenskapliga metoder för forskning. Följden är det skräckens budskap som medierna trumpetar ut. Anderssons diskuterar dessa frågor föredömligt i sin krönika.

Läs även: Korn: Kritiken mot Lena Andersson mättar inga hungriga barn

Svenska journalister borde förstå dessa problem. Sydsvenskans politiska chefredaktör, Heidi Avellan, har i ett mejl till mig skrivit att tidningen använder en försiktighetsprincip i klimatfrågan. Möjligtvis är det samma princip som systertidningen mediet DN håller sig med? Men tala då för sjutton om det för läsarna!

Wikforss borde i rollen som filosof förstå det berättigade i Anderssons välartikulerade kritik. Men hon agerar som förblindad av positionen som språkrör för DN och Akademien. Hon har mage att framföra kritik mot Andersson och därmed försvara sin tidning som, i mina ögon, är PK-ismens centralkommando i Sverige.

Hon borde vara försiktig i sin roll som universitetsfilosof. Dessutom betänksam i egenskap av ny akademiledamot efter organisationens Me-too-skandal. I dagarna kritiserar nämligen franska Le Monde Akademien för dess medverkan i förra veckans cause célèbre avseende inbjudan av den rysk ambassadören till ceremonielet vid årets utdelning av nobelpriser (mitt under Putins anfallskrig).

Jag menar att en vetenskapsidkare mycket väl kan uttrycka politiska åsikter. Det är till och med att rekommendera. Den gamla kommunisten Liedman drabbar min kritik alltså mindre – alla vet ju att han fortfarande pläderar för marxismen som samhällets räddning (numera förstås kryddad med klimatskräck!).

Wikforss seglar däremot under neutral flagg. Det är detta som gör hennes kritik av Andersson så infernalisk. Hennes angrepp på Lena Andersson är skamligt och oprofessionellt, helt enkelt.

Läs även: Altstadt: Liberalernas nationalistiska självmordsförsök