Utan insikter om familj- och äktenskapsmönster är det omöjligt att förstå varför samhällen ser så olika ut. Men sådan kunskap har inte varit prioriterad i vår del av världen. Vi har varit bra på annat.

Den svenska befolkningen, uppväxt i en kall och ödslig avkrok i Europas norra hemisfär, lärde sig tidigt att tämja elementen och att tillvarata de resurser som fanns här.

Läs även: Strandhäll om förbud mot kusinäktenskap: ”Genuin skitfråga”

Här byggdes skepp som inte bara färdades över hav. Den lätta konstruktionen möjliggjorde också transport över land. För nästan 2 000 år sen fick det Tacitus, Roms utsände, att häpna och förundras. Vi var ett land av fattiga men fria bönder, skickliga att tillvarata skogen, malmen och havets resurser och att bruka jorden också där den var karg och stenig.

Det franska ordet ingénieur, är sprunget ur latinska ingeniare som betyder snärja, utforma. I oproportionerlig hög grad har vårt land frambringat ingenjörer som snärjt och utformat. Vårt land är ett av världens mest innovativa. I varje generation, sedan lång tid tillbaka, har det framträtt uppfinnare, skickliga på konstruktioner, beräkningsuppgifter, programmering, material, produktion och utveckling av produkter.

Här har allt från kullager, skiftnyckel, blixtlås, pacemaker och respirator till dynamit och kylskåp uppfunnits. I nutid är det bara Kina som inkommer med fler patentansökningar än Sverige.

Men om Sverige är känt för ingenjörer, tekniklösningar och uppfinningsrikedom så är landet sämre på att producera tänkare. Vi är knappast kända för våra filosofer, sociologer, antropologer och andra intellektuella.

Där den vilda, modiga, kunniga och svenska hjärnan premieras och uppmuntras inom natur- och ingenjörsvetenskap, är detta inte fallet inom samhällsvetenskapen. Kanske är det vår geografiska avskildhet från kontinenten som förklarar vår begränsade intellektuella horisont. Vi har ett socialt landskap präglat av provinsialism och ett debattklimat som effektivt skrämmer skiten ur den som försöker lyfta frågeställningar trots att de ropar efter svar.

När nya perspektiv lyfts fram eftersom en ny verklighet har uppenbarat sig översköljs den perspektivhöjande av invektiv. Blotta tanken att tänka det hittills otänkta blir på så sätt nästintill otänkbart. I alla fall otäckt.

Vi har tidigare inte funderat på det där med äktenskaps- och familjemönster eftersom vi inte behövt. Vi hade vårt eget, skötte oss själva och levde i stillhet våra liv här i kalla Norden. Vi ägnade inte frågan om kusinäktenskap någon tanke eftersom det inte var något problem. Nu har det blivit det men kunskapsunderskottet så stort eftersom samhällsvetenskapen inte gjort sitt, att varje ny tanke känns främmande och konstig.

När regeringen vill förbjuda kusinäktenskap reagerar Annika Strandhäll med att hon inte förstår vad det är för problem med sådana; ”En genuin skitfråga” skriver hon på twitter och att lyfta den är att gå ”högerextremisternas ärende.” Också många andra är kritiska och utan att själva förstå det blottlägger de sin bristande bildning – sin ignorans om hur världen ser ut och varför. Men det finns forskningsdata för den som vill förstå bättre.

I den antropologiska databasen Ethnographic Atlas framkommer att vart tionde äktenskap i världen idag ingås med en kusin eller med andra nära släktingar. I just de regioner varifrån många migranter i Sverige har sina rötter; Mellanöstern, Afrika och ett land som Afghanistan, ingås åtminstone vart fjärde äktenskap med kusiner i första, andra eller tredje led. På vissa håll i dessa regioner är mer än 50 procent kusinäktenskap.

Läs även: Altstadt: Hanif Bali har rätt: Förbjud kusinäktenskapen!

Vad spelar det för roll? undrar Annika Strandhäll och andra. Dels ökar risken kraftigt för genetiska defekter, inte nödvändigtvis i varje enskilt fall, men om äktenskap ingås på detta vis generation efter generation är den överhängande och påvisbar. Dels praktiseras denna typ av äktenskap inom en större bild som har att göra med både den enskilda individens frihet men också om organisering av samhället.

Det är klart att det finns kusiner som gifter sig av kärlek, men generellt sett är kusinäktenskap till för att hålla en klan intakt och stärka dess makt. I en sådan väger den enskilda individens känslor och önskningar lätt. Kollektivets behov går före individens.

Nu är ju kunskapen om klansamhällen på ett generellt plan ”ny” i Sverige. Insikten om att de flesta samhällen inte ser ut som vårt och ett fåtal andra västliga staters tog alldeles nyligen Sverige på sängen. Därför finns en ovana i att tänka med dessa perspektiv för ögonen. Hederskulturen är starkt förknippad och praktiserad i samhällen med klanvälde. Hederskulturen fanns också i Väst en gång i tiden även om den tog sig lite andra uttryck.

Men genom, som jag flera gånger skrivit om, den västromerska kyrkans ihärdiga kampanj mellan 400- och 1200-talet mot bland annat kusinäktenskap, upplöstes stamsamhällena i vår del av världen. Det var en förutsättning för de framväxande staterna uppkomst.

Samhällen med intensiva släktskap kännetecknas av tillit till de sina men stark misstro mot de som inte tillhör gruppen. Familjen går före allt. Därför har det i princip varit omöjligt att få till vettiga statsbyggen. En förutsättning för att skapa en större gemenskap, känna tillit till en stat med opersonliga tjänstemän, är att intensiva släktnätverk upplöses. Förbud mot kusinäktenskap, oavsett om de ingås av kärlek eller tvång (undantag kan göras), är en av förutsättningarna.

Hur starka banden är mellan familjer som gifter sig inom släkten illustreras av vad islamologen Akbar S. Ahmed berättar i en av sina böcker. Han återger svaret från en 50-årig pashtunsk politiker i Pakistan som då, 1972, präglades av nationell instabilitet. Mannen fick en fråga om sin identitet och var hans lojalitet låg. Politikern svarade: ”Jag har varit pashtun i 6 000 år, muslim i 1 300 år, pakistanier i 25”.

Det pashtunska samhället är ett utpräglat klansamhälle med mycket hög andel äktenskap inom släkten. Hans svar visar hur starka sådana band är, att de ofta trumfar både religionen, partipolitiken och känslan för landet.

Men om sådant här har vi inte lärt oss mycket eftersom vi har en samhällsvetenskap som sysslat med… annat. Det påverkar, tror jag, också bokutgivningen i ett land, ja hela kulturen. Det slår mig ofta hur mycket litteratur det finns av internationella forskare som skriver populärvetenskapligt och tillgängligt men som sällan översätts till svenska. Därför fastnar såväl politiker som andra i väldigt begränsade perspektiv.

I den meningen är det inte konstigt att Annika Strandhäll och många andra är oförstående inför regeringens intention att förbjuda kusinäktenskap och ser det som en skitfråga.

Man får trösta sig med att vi i alla fall är ett land med bra ingenjörer.

Läs även: Brinkemo: Kusinäktenskapens korrumperande konsekvenser