I Väst älskar man friheten att kunna vara sig själv, att klä sig som man vill, dyrka vad man vill och vara hur konstnärlig man vill. Komedi, konst och provokation är snabba medier för olika uttryck. Viktiga uttrycksformer.

Konst har i vår digitala värld även översatts till memes, med vars hjälp miljontals nätkreatörer försöker förmedla sina inre tankar, känslor och tagningar på samhället och politiken.

Läs: Ahmed: Centerpartiet islamismkramarnas tilltänkta partiledare

Före internet saknade gemene man dessa fora för självuttryckande verksamhet. Dock fanns pionjärer och föregångare som Monty Python, Family Guy och South Park bland många andra, som rått och respektlöst bidrog till västvärldens pop- och satirkultur, där de heligaste av idéer blev avklädda sina kejsarens nya kläder. Och för en stund avväpnades och förvandlades till underhållning att skratta åt.

I denna satiriska kultur gäller inga frikort och ingen går säker. Varenda politisk och religiös personlighet genom historien kan bli föremål för hån och illasinnad humor.

Med ett avgörande undantag – islams vördade gestalter. Driver man med dessa måste man nämligen tampas med ett hav av raseri och opponenter som inte backar för terror och våld för att tysta ner den som placerar Mohammed eller Allah i samma kategori av driftkuckus som Jösses, Mösses eller måhända Oden eller Vishnu.

Förfärligt nog existerar nämligen en förhärskande och islamskyddande ideologi som präglar hela det svenska samhället, som gör att människor tror att islam är en ras eller en etnicitet som somalier eller kurder, och att kritik mot Mohammed eller Allah är ett uttryck för hat mot de människor av kött och blod som följer profeten Mohammed och hans lära.

I det rödgröna Sverige finns förvisso en annan typ av heliga gestalter. Recep Tayyip Erdoğan är kanske inte en sådan, men feminismen, lydnaden mot staten och dess myndigheter samt klimataktivismen med dessa svenska profetissa Greta Thunberg, hör definitivt dit. Och så märkligt nog den arabiske religionsstiftaren och krigsherren Mohammed och hans Islam.

Att hänga upp en docka av president Erdoğan utanför stadshuset är på samma sätt som brännandet av en koran en provokation av en typ som borde vara tämligen okontroversiell. Så varför rycker vi inte på bara på axlarna åt koranbränningar på samma sätt som vi gör åt Erdoğandockor eller alla andra hundratals provokationer riktade mot vänster, höger eller kristendom? Varför försvinner frihetens och provokationens advokater så fort islam kommer in i bilden?

Läs även: DEBATT: Koranens roll i attackerna mot poliser vid kravallerna

Vänstertidningen Flamman har nyligen lanserat en tävling där de uppmuntrar läsare att teckna karikatyrer av president Erdoğan och skicka in dem. De bästa nomineras sedan och kommer att publiceras i tidningen, varefter den korade vinnaren skall tilldelas ett pris om 10 000 kronor. Nyheten har uppmärksammats i Sverige och internationellt.

Åtskilliga frihetskämpar till vänster och höger hävdar högljutt vikten av att kunna avhåna och satirisera politiska och religiösa ledare – och det med all rätt. Men frågan inställer sig: Vart tar de rödgrönas ivriga försvar för rätten att provocera vägen så snart det handlar om islams profet Mohammed?

Varför försvinner de brinnande försvarstalen för provokationens inneboende konstruktiva kraft så fort frågan gäller Mohammed, hans bok och religion?

Svaret hittar man i bilderna av kaoset som blev resultatet av Paludans koranbrännarturné.

Det muslimska samhället drar en blodröd gräns av haglande gatsten och brinnande polisbilar vid Mohammed. Så då gör det svenska kommentariatet det också.

Läs även: Altstadt: Dags att sluta dalta med islamisten Erdoğan