Dagens gängkriminalitet är till stor del en produkt av den omfattande segregationen, anser Sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkesson.

– Det är klart att den innebär en grogrund för ett splittrat samhälle. Förslumning, gängkriminalitet, parallellsamhällen. Det är den utveckling vi har sett i Sverige i dag, säger han.

Att segregationen är ett problem är en åsikt Jimmie Åkesson inte är ensam om. Många politiker har pekat på hur kriminaliteten får alltmer fäste i de så kallade utanförskapsområdena. I en intervju med GP i veckan beklagade sig den miljöpartistiska riksdagsledamoten Leila Ali-Elmi över våldsutvecklingen i Hjällbo, där hon växte upp och där gängkriminella grupper nyligen drabbade samman.

”Det är inte nyanlända som kaosar i förorten. Det är barn som är uppvuxna här, som inte riktigt fått en ärlig chans att vara en del av samhället. Det här är vad samhället skapat”, sa hon till GP.

Jimmie Åkesson anser inte att segregationen enbart är en politisk fråga eller att alla problem kan skyllas på samhället.

Ansvaret för att motverka den ligger även på varje individ – något han kommer att lyfta på fredag, när han håller sitt partiledartal i det årliga politiska eventet Järvaveckan, som i år är digitalt på grund av pandemin.

– Jag kommer att säga att man har ett eget ansvar att anpassa sig i Sverige. Det är mycket debatt om hur vi politiskt ska kunna hjälpa till i dessa områden med att till exempel förbättra skolorna. Det är klart att politiken måste skapa förutsättningarna men någonstans är det upp till varje enskild individ om de vill vara en del av Sverige eller inte. Det kan man inte tvinga fram.

Finns inga incitament

Vill SD ha assimilering eller integration? Och vad är skillnaden?

– Integration bygger på något slags ömsesidighet där majoritetsbefolkningen förväntas uppgå i en ny mångkultur. Det är jag emot. Det finns inget stöd för det bland befolkningen i Sverige och det har inte fungerat någonstans, säger Jimmie Åkesson.

– Assimilering bygger på att de som är nytillkomna i hög grad anpassar sig till hur det är i landet. Kanske inte i alla sammanhang – jag bryr mig inte om vad människor gör privat – men man kan inte komma till Sverige och leva på samma sätt som man gjorde i sitt tidigare hemland, tillägger han.

Integration bygger på något slags ömsesidighet där majoritetsbefolkningen förväntas uppgå i en ny mångkultur. Det är jag emot.

När är man då assimilerad?

– Det går inte att mäta och jag tror inte att det finns någon poäng i att mäta det heller, utan det är en process som kan ta lång tid för vissa och snabbare för andra, beroende på hur intresserad man själv är. Det som är viktigt är att betona det egna ansvaret. Det kan inte vara samhället som assimilerar eller integrerar dig utan det måste vara upp till dig själv och i vilken grad du vill bli en del av samhället.

Jimmie Åkesson säger att segregationen i dag inte bara är geografisk utan även kulturell. Därför behöver integrationspolitiken innehålla ”en hög grad av assimilering”.

– När man har kommit till Sverige har man inte förväntats anpassa sig alls, utan snarare fått budskapet att här kan du få samhällsinformation på ditt eget språk och du får bidrag oavsett vad du gör. Det finns inga incitament att anpassa sig då, säger han.

– Sedan finns det de som tycker att segregation är någonting naturligt, att vi får ett särkulturellt samhälle. Men det är inget som jag strävar efter utan Sverige ska vara ett land i grunden.

Läs även: Erik Nord: Ingen hemlighet att gängkriminalitet är kopplad till migration

Tror på naturliga möten

Det talas ofta från politiskt håll om att ett sätt att integrera utrikes födda är att blanda dem med svenskar. Det har länge funnits idéer om att bygga bostadsområden med såväl villor som hyresrätter eller att elever från socioekonomiskt utsatta områden ska bussas till skolor där de flesta elever är svenska. Forskning visar att integrationen inte alltid blir så lyckad i dessa sammanhang men tanken om att personliga möten minskar utanförskapet finns alltjämt kvar.

Finns det något bra i dessa idéer om att blanda människor med svensk respektive utrikes bakgrund?

– Nej, det gör det inte. Man kan inte tvinga på integration på det sättet. I synnerhet inte om majoritetsbefolkningen inte har valt det. Det finns ingen vilja från dem att integreras och jag tycker att det är rimligt att de inte ska behöva göra det. När man bussar runt elever, som är det tydligaste exemplet, så experimenterar man och det finns inga vetenskapliga belägg för att det skulle stärka integrationen, säger Jimmie Åkesson.

I stället menar han att det finns en risk att det uppstår fler konflikter.

– Däremot var jag i Danmark och tittade på ett projekt där man har använt sig av den tanken och lagt vårdcentralen i ett utsatt område. Det gör att man inte tvingar människor att mötas – de möts i stället naturligt. Om man behöver gå till läkaren måste man åka till det här området, samtidigt som man ställer stora krav på att inga bidragstagare får flytta in dit, till exempel. Naturliga möten mellan människor från olika bakgrunder, som bygger på frivillighet i någon mening, tror jag mer på.

Så du tror att det är tvånget som är problemet? Att det blir en artificiell integration?

– Det här bygger någonstans på den gamla idén om att man skulle blanda arbetarbarn och borgarbarn. Det har alltid fungerat men här är det andra saker som ligger till grund. Man slutar inte att ha vissa värderingar bara för att man byter skola. Man håller kvar vid sin identitet. Det räcker inte med att man möts utan man måste också jobba med normer och värderingar.

Läs även: Skogkär: En perfekt ond cirkel

Vinst med återvandring

På tal om Danmark, vad anser SD om beslutet som har tagits där nu om att flytta asylprocessen till ett afrikanskt land?

– Jag tycker att det i grunden är bra tänkt. Att flytta människor över hela jordklotet för att komma till Danmark eller Sverige är sällan ett sätt att hjälpa dem på. Hjälp i närområdet är bättre. Vi utesluter inte att vi tittar närmare på det förslaget så småningom men det är inget vi gör i dag, säger Jimmie Åkesson.

Om vi fortsätter med Danmark, SD har förespråkat återvandring enligt dansk modell. Samtidigt visar siffror att av de flyktingar som kom till Danmark åren 2011–2017 så är de flesta kvar – bland vissa etniska grupper över 90 procent – trots att de får bidrag för att lämna. Varför tror ni ändå på den idén i Sverige?

– Dels handlar det om storleken på återvandringsbidraget, men också om administrationen, som att hjälpa till med att hitta bostad i det tidigare hemlandet. Sedan handlar det också om hur samhället hanterar de människor som är här, som att strama åt bidragsystemen och välfärdsförmåner för dem som inte har kvalificerat sig för det. Det är också sådant som sannolikt får en del människor att hellre åka tillbaka till sina hemländer än att stanna här.

Men menar du att Sverige skulle behöva gå längre än Danmark i sina krav?

– Jag vet inte om vi behöver gå längre än Danmark. Jag vet inte om man egentligen kan jämföra länderna rakt av. Sverige har en lång rad värre problem. I Danmark har man haft en annan politisk inriktning för de här frågorna under en lång tid. Det är klart att man får titta på vad som har varit lyckosamt och inte lyckosamt.

– Jag tror fortfarande att det är möjligt med en frivillig återvandringspolitik som faktiskt får effekt. Vi har ju haft återvandringsprojekt i Sverige tidigare som har varit både bra och i vissa sammanhang mindre bra, så det finns även svenska exempel som man kan utvärdera.

Vilka har varit bra och vilka har varit mindre bra?

– Man hade ett projekt i Göteborg i slutet på 90-talet som jag tror hette ”Getting down to business”. Jag minns det som att det var ett lyckat projekt. Sedan exakt vad som gjordes minns jag inte. Sedan har er ledarskribent Per Gudmundson skrivit om ett exempel i Stockholm. Jag är inte närmare insatt på hur det fungerar, utan det får man titta på när det finns anledning att göra det.

Du sa att storleken på bidraget kan påverka återvandringen. Men i Danmark ligger det på över 100 000 danska kronor för en vuxen. Skulle Sverige lägga ner ännu mer pengar än så?

– Det beror på situationen men jag utesluter inte det. Om vi på kort sikt lägger ner mer pengar på att en individ ska återvända, så är det sannolikt en långsiktig vinst för Sverige om det handlar om en person som har decennier av bidragsberoende framför sig.

Med tanke på att det till och med finns bostadområden i Sverige där de flesta kommer från samma land, har segregationen redan blivit permanent? Går det att vända på utvecklingen?

– Jag hade inte hållit på med politik om jag hade trott att det inte gick att göra någonting. Samtidigt är det klart att det blir svårare och svårare ju mer cementerade de här strukturerna blir. Då har vi en situation där vi inte bara har första och andra generationens invandrare som lever segregerat från majoritetssamhället, utan även tredje och fjärde. Det är ett stort problem, men jag tror att det svenska samhället är så pass starkt att det går att bli en del av det för dem som vill.

Läs även: Danskt ja till att skicka asylsökande till Afrika

TEXT: Ana Cristina Hernández

ana@bulletin.nu