Johan Hakelius påminde oss nyligen och lika underhållande som vanligt om att det gamla schabraket till åsiktskorridor lever, har hälsan och fortfarande normerar delar av offentligheten.

Läs även: Edwardsson: Politikens platonska plågoris

Fokus upplåter plats för krönikörer av skilda slag att bidra till åsiktspaletten. Men trots det tackade den profilerade skribenten Johannes Klenell nej till erbjudandet att få delta i mångfaldsarbetet. Och på twitter meddelade han att grubbel och vånda föregått beslutet. Det var mycket underhållande och särskilt att Klenell tycktes åberopa samvetsfrihet för att slippa utföra illdåden.

Jag har själv skrivit för Fokus men föga märkte jag att Hakelius var ondskan själv och Fokus hans nazinäste.

Det måste tilläggas att han som av oklar anledning chefar över en kultursida för förtroendevalda LO-ombudsmän dock inte har några problem med att regelbundet dela tankar och känslor med Svenska Dagbladets läsare. Trots att även amatörastronomer kan iaktta att dess ledarsida befinner sig på ljusårs avstånd från skribentens uppgraderade hipsterversion av arbetarrörelsens värderingar.

Åsiktskorridoren låter så daterat, likt ett förtorkat gammalt mosslik, men många är de som fortfarande vaktar ingången. Fast sossarna, de okrönta kungarna av opportunistisk taktik, nu samlat de spridda skurarna av intern kritik angående invandring med mera till något även de kallar för ett paradigmskifte.

Så sorry men det kommer aldrig att bli 2010–2015 igen. Den epoken är förbi och jag hoppas vi idag bara bevittnar dess sprattlande dödsryckningar.

Jag är dock besviken för att inte fler överrockar vädrats ut ordentlig och offentligt. Det verkar ju inte vara så himla farligt. Expressens Jens Liljestrand kom som bekant nyss ut som nazist eller fascist, enligt den gamla hemmasnickrade Arnstadsdefinitionen. Han bekände likt vissa av 1968 års diktaturkramare att han haft fel, men världen bara snurrade på som vanligt. Man behöver inte ju ens som medskyldig be alla visselblåsare om ursäkt för att de gjordes till villebråd fritt fram att kalasa på för kommentariatets alla kommissarier.

Så kom igen nu! Bekänn men be gärna om ursäkt för det ni åsamkat såväl samhälle som enskilda personer.

Jag var nog den första från vänsterhållet som tillstod att det existerade en åsiktskorridor och beskrev dess funktion. Jag hade ju själv tumlat runt där inne och spottats ut. Och det för idag helt självklara facts and figures.

Det allmänna halmgubberiet kring fenomenet var ju bara så löjligt, lågt och ovärdigt. Någon åsiktskorridor fanns ju inte, för bevisligen kunde ju folk öppet påstå just att den fanns. Självbelåtet skrockade man över de korkade som påstod att man inte fick föra fram sådana åsikter om invandring och integration som man just fört fram.

De som byggt åsiktskorridoren låtsades dumdrygt inte om att frågan handlade om priset man fick betala. Fast det ju var själva meningen och huvudpoängen att kostnaden för de konträra skulle bli skyhög ekonomiskt, statusmässigt och socialt. I det här fallet trodde man alltså på straffets avskräckande effekt. Och det med rätta, för hur många pallade för några år sedan att bli utpekad som rasist?

Innan den politiskt skapade begreppsinflationen hade börjat tömma ordet på mening var det lika med döden. Alltså den psykiska döden, om nu någon känner igen referensen från tiden då solen ännu stod i zenit över den politiska enfaldens alldeles egna festival.

Man kunde följaktligen förlita sig på tidsanda och konsensuskultur, sånt räcker långt men inte hur länge som helst.

Den lyckligt oinformerade allmänvänstern som bara har den malliga morgontidningen och public service som nyhetskällor börjar nu som förutspåtts väckas ur sin slummer. För vem kan idag undgå att höra ljuden av skjutningar och sprängdåd?

De har varit belåtna med att känna sig trygga som en politisk handling eftersom det betytt att man inte gått på ett visst partis skrämselpropaganda. Förvisso kunde de inte orientera sig bland postkoloniala begrepp, men har fram till nu ändå levt nöjda med att få markera med det inlärda utropen: Det gäller inte alla invandrare, skyll inte på invandrarna utan fatta att diskussionen inte handlar om individer utan om problem och fenomen på samhällsnivå.

Nu frågar sig många yrvakna vad fan som händer och inte alla kommer att nöja sig med svaret – socioekonomiska faktorer! – och sött somna om.

Läs även: Ahmed: Välkomna slöjbärande kvinnor i arbetslivet

Och jag undrar också detsamma men mer angående den radikaliserade mobb av hög som låg som bevakar åsiktskorridor så in i norden att de inte drar sig för att numera spela ut nazikortet även mot Moderaterna.

Den redan nämnda begreppsinflationen uppenbaras i de ruskiga ordens bristande praktiska konsekvenser. För om någon verkligen tror på att nazister tagit makten varför inte försöka samla folk till massproteser eller fly landet illa kvickt.

De smartare och mer informationsstarka har alltid vetat bättre men vaktar, lagar och lappar antagligen ännu åsiktskorridoren på grund av sådana enkla och djupt kända orsaker som personlig prestige, publikt anseende och ekonomisk belöning. Och så klart den där havererade politiska strategin som trots att mer än ett decennium passerat ännu inte gett utdelning.

Men det finns en annan dold men också helt naturligt mänsklig förklaring bakom den offentliga och strukturella fegheten. Närmare bestämt det privata grupptrycket.

Jag är övertygad om att de övervakande blickarna från vänner och kollegor är åsiktskorridorens bärande bjälke.

För det är väl lätt att räkna ut hur de kollegiala och vänskapliga nätverken skulle reagera om man plötsligt ger sig i lag med själva den personifierade digerdöd man varnat för i åratal. Knappast välkomnande och redo för den gamla vanliga värmande bekräftelsen. Och vem kan i längden uthärda gliringarna, de illvilliga kommentarerna, påhoppen och risken att bli utstött som paria?

Det funkar alltså inte att tänka och agera fritt och självständigt om man ingår i ett socialt sammanhang där man för länge sedan tog beslutet om att det här med 30-talet, marscherande stövlar och färgen på motståndarna är vägen sanningen och ljuset.

Jag själv är tacksam för att ha fått skriva för en mix av vänster- och borgerliga media, ofta samtidigt.

Och jag har också förlorat vänner för att jag anser att mina egna fritt uttänkta åsikter och slutsatser är de bästa i världen, annars skulle jag ju byta på en gång, vilket händer då och då. Så varför inte sprida dem till så många och så brett som möjligt.

Men tyvärr – de sköna typerna som kryssar alla rutor i värdegrundsbingot bara genom att kliva upp om mornarna kan inte motivera inför sitt coola gäng att man tyvärr har sålt sin själ till exempelvis helveteshunden Hakelius?

Åsiktskorridoren verkar alltså smalnat av samtidigt som den vidgats. Jag antar att den böljande instabila formen är tecken på snar kollaps och att något nytt nu spränger sig fram.

Jag och en del andra varnade tidigt för den kraftfulla motreaktionen på samtidens dumhet och överdrifter kommer att skapa framtidens åsiktskorridor.

Och det kommer inte att bli särskilt kul den här gången heller. Men jag känner bara för att upprepa min bortgångna arbetarklassmammas stående analys: Det är självförvållat.

Läs även: Altstadt: SD-bögar och vänsterns lämmeltåg mot stupet