Utopin om ett samhälle där all konflikt upphört och politiken kan läggas ner kan spåras till Platon, och har inspirerat ideologer från vänster till höger. Och mest bidragit med elände, från det folkmordiskt apokalyptiska till det socialdemokratiskt vardagliga, skriver Anders W. Edwardsson.
Politik är ofta paradoxal. Som att ideologer söker skapa en värld där deras politik inte längre behövs. Det vill säga, de tror att när de får bestämma kommer samhället bli så bra att allt som krävs är administration. Detta är tydligt även i motpoler som marxism och klassisk liberalism. Och även om det är än mer motsägelsefullt går de förra här längre än de senare.
Läs även: Brinkemo: Fördomar är evolutionens säkerhetsapparat
För medan libertarianer accepterar en nattväktarstat som tar hand om försvar och polis var Marx mål inte de monsterstater hans lärjungar byggde. Dessa var (enligt teorin och propagandan) bara nödvändiga steg mot Utopia; vilket i Marx fall är ett klasslöst tillstånd där staten vittrat bort i takt med att människor blivit så snälla att de tar hand om det som behöver göras i frivillig samverkan. Om han även trodde på tomtar vet vi inte, men det verkar troligt.
I vilket fall. Denna dröm om ett samhälle fritt från dagspolitisk röta – käbbel, kompromisser, korruption, maktkamper – är urgammal. Men den stammer inte från någon drift efter frihet utan från förhoppningen att samhället kan ordnas så väl att inget mer behöver göras. Den förste att drömma om detta var Platon. Han ville ha ett pyramidsamhälle med bönder och arbetare i botten, ett militärkast i mitten som skyddade staten och i toppen ”filosofikungar” som tog hand om det byråkratiska.
För detta har Platon blivit kallad både kommunismens och fascismens fader. Och hans vision om ett politikerfritt samhälle kom att leva vidare även inom monarkistiskt tänkande. Folk trodde länge att det bästa var en god och rättvis kung som såg till att allt sköttes enligt lag och tradition. Visst, därtill kom parlament och andra institutioner, men det var ändå han ensam som till syvende och sist avgjorde saker till allas bästa. Dn svenska allmogens syn på kungen som en allierad mot adel och andra ”herrar” och ryssarnas syn på tsaren som ”lillefar” är exempel på detta.
Att det aldrig fungerar på detta viset vet alla. Envishet är dock en åkomma som gör att illusionen om Det Perfekt Samhället alltså förts vidare av socialister och liberaler. Och priset för detta har, framförallt till vänster, blivit hiskeligt. Att ”bygga socialismen” medelst statligt ägande, 5-årsplaner, kollektivjordbruk, Gulagläger och nackskott för de som inte fattar sitt eget bästa har kostat över 100 miljoner människor livet (plus alla de som dött i krig och terrorkampanjer som socialister utkämpat för att sprida sin ideologiska dynga i än vidare cirklar).
Och om du trodde att myten om Det Perfekta Samhället inte skördar offer i demokratier har du fel. Åsikten att paradiset ligger runt knuten genererar nämligen extrema handlingar och synsätt även i länder som Lagom-Sverige. Några exempel är de cirka 63 000 tvångssteriliseringar av idioter, zigenare, tattare och andra ”ovärdiga” som genomfördes mellan 1934 och 1976 och den jämlikhetsfanatism som på 1970-talet ledde till över 100 procent i marginalskatt.
Läs även: DEBATT: Till konservatismens försvar
Vid sidan av den lutherska militarismen på 1600-talet är politisk fanatism i Sverige också nästan uteslutande ett socialdemokratiskt fenomen. Marxistiskt tänk inympade nämligen från början ett fanatiskt språkbruk och extrema tankeslingor, inklusive myten om Det Perfekta Samhället, i partiets DNA.
Sedan sossarna blev ”statsbärande” började de därför se Staten som en administrationsapparat vars beslut alltid måste ligga i linje med deras program. Annars kommer historien att börja gå baklänges, typ. Vilket förklarar sossars tendens att se regeringsskiften som statskupper och hot om att ”riva upp” deras politik som landsförräderi. Insikten att förändring inte bara alltid är nödvändig utan en naturlig följd av demokratiska val finns det inte rum för i deras föreställningsvärld. Som ett alternativ till det ”borgerliga Sverige” byggde sossarna under 1900-talet också upp ett parallellsamhälle där troende kunde leva och dö helt inom Partiets hank och stör även om partiet hamnade i opposition.
Miljoner svenskars världsbild kom i många sossekommuner härför att präglas inte bara av jobbet på fabriken, landstingets vårdcentral, kommunala ålderdomshem och statlig radio och TV. Därtill kom lekkamrater från Unga Örnar, fästmön man träffade i SSU, sommarkvällar i Folkets Park, danser på Folkets Hus, billån från Sparbanken, återbäring på Konsum, ABF:s kvällskurser, fackliga arbetsskyddsombud, lokala A-presstidningar, OK:s bensinstationer, förstamajtåg, arbetarkommuners årsmöten, olycksfallsförsäkringen hos Folksam, HSB:s bostadsrätter, Resos Mallorcaturer, PRO:s knypplingskurser, och av Fonus anordnade begravningar.
Skillnaden mellan dessa två universum suddades därtill näst intill oigenkännlighet ut genom bidrag, parti- och presstöd, företagssubventioner, fackföreningstvång och många andra oftast små men i det stora hela kvävande saker.
Detta ledde också till uppkomsten av en helt ny ras, Homo socialdemocraticus, som man på min tid i MUF nästan kunde känna igen på gången. Det rörde sig vanligtvis om medelålders par bestående av en snörpig tant med en ölmagad gubbe i skrynklig skjorta, jeans och bruna loafers i släptåg. Och de gick alltid långa omvägar runt oss ungmoderater när vi delade ut flygblad. Att detta var ett demokratiskt sätt att försöka vinna röster på struntade de i och om man ändå lyckades ge dom ett blad fräste de som om man försökt pracka på dom ett exemplar av Mein Kampf. Så någon Marja Andersson?
Hursomhelst. Bakom detta låg alltså Platons livsfarliga illusion att samhällen kan ordnas så att förändring blir liktydigt med förnedring. Då förändring och anpassning är konstanter kommer vi dock aldrig att bo i samhällen där allt för evigt kan skötas på rutin efter givna linjer. Då människan samtidigt är ett djur med behov av trygghet i form av förankring, traditioner och förutsägbarhet blir därför det politiska kruxet att förändra saker smart och sakta och – framförallt – undvika revolutioner med galna målsättningar.
Vilket är ett Sisyfosarbete, för ideologer ger aldrig upp. Vi ser nu hur de skjuter gamla mål som jämlikhet åt sidan till förmån för illusioner som gendernonsens och klimatnoja. Och om vi inte passar oss kommer resultatet av dessa nya mål, som likt de gamla går på tvärs med både ekonomiska lagar och den mänskliga naturen – att ånyo bli indoktrinering, omskolningsläger och vuxenmobbning för oss som vägrar acceptera att Partiet alltid har rätt och att det fel på Verkligheten när så inte är fallet.
