Enligt forskningen har inte polariseringen ökat. Vi har inte fått extremare åsikter och vi lever inte i filterbubblor. Men de dubbla måttstockar som nyligen kom i dagen då vänstertwitterati ville normalisera heilande, ökar den politiska brutaliseringen.
Jag såg det inte komma. De dubbla måttstockarnas segerfest firades med fyrverkerier över det sociala medielandskapet. Plötsligt var det okey att heila.
Bilden spreds på den då 16-åriga nyutnämnda socialdemokratiska civilministern Ida Karkiainen med misstänkt höjd högerarm. Och till och med den överrabiata gårdvaren fil. mag. Henrik Arnstad, som tidigare larmat om att kungafamiljen döper barnen efter sin gamla nazisläkt, gav sig in i twitterkampen om att normalisera heilande högerarmar. Han och många fler skulle förstås, likt det populära memet på nätet, go full Arnstad om bilden föreställt en blivande högerpolitiker.
Fotot avslöjade ungefär allt som är fel med den svenska offentligheten. Karkiainen frikändes reflexmässigt bara för att hon är sosse i en tid av mediemedvind, och det är precis lika förvridet fel som högerns kommande överseende med alla framtida borgerliga skandaler. Och hur kommer den i dag skadeglada vänstersidan att reagera när Björn af Kleen, DN-journalisten bakom reportaget om friskolemiljardärerna Barbra och Hans Bergström, nästa gång snedvinklar texten mot någon profilerad person i deras eget politiska lag?
Läs även: Makram: Vänsterns brunsmetningstaktik vid vägs ände
Jag minns mycket väl min egen skrockande förnöjelse från vänster när Alice Bah Kunkhe framstod som just det lallande barn jag alltid misstänkte henne för att vara i en DN-artikel av samme skribent. Men i dag, frigjord från laglojaliteter, tänker jag annorlunda. För även jag brukar bete mig utanför de sociala konventionernas ramar. Och varken Bah Kunkhes eller makarna Bergströms verksamhet som minister respektive friskoleentreprenörer bör, hur mycket jag än ogillar gärningarna, bedömas i ljuset av deras mediekonstruerade karaktärer.
Forskaren Peter M Dahlgren visar i sin avhandling ”Media Echo Chambers” att den så kallade polariseringen inte ökat nämnvärt sedan 80-talet. Våra åsikter har inte blivit mer extrema trots att fler nyhetskällor kan bekräfta och förstärka dem. Vi tycks inte heller leva i filterbubblor – om man är politiskt intresserad vill man också veta vad motståndarna anser.
Jag skulle säga att polariseringen istället handlar om ett politiskt beteende i det nya sociala medielandskapet. Bortblåst är den där svenska konsensuskulturen som får två grannar att hålla med och förstärka varandras plattityder i pratet över staketet tills de ofrivilligt tar jamset för långt och blir överens om att Hitler var nog ganska bra i alla fall.
Läs även: Nu slår Karkiainen (S) tillbaka: ”Högerpopulistisk alternativmedia”
På sociala medier galopperar galenskapen istället åt rakt motsatt håll. Åsikter spelar ingen roll, värderingar mindre. Polariseringen handlar om att brutalt försvara det egna laget och mot bättre vetande, med alla medel, få tillåta sig att sänka motståndaren i smuts.
De mest fridsamma och fega konsensussvenskar kan bakom tangentbordet bli vad Carl Bildt kallade gyttjans folk. Och statsråd och riksdagspolitiker förråar även sociala medier, när de inte bara deltar i den stora matchen utan också i läktarbråken. Deras närvaro och utspel driver på polariseringens brutalitet.
Jag undrar om det är möjligt att coola ner. Allt behöver inte politiseras till en höger–vänster-fråga, där vi måste ta ställning som förprogrammerade robotar med nedsatt impulskontroll. Vi behöver inte alltid försvara vårt politiska vänster- eller högerlag och det är inte nödvändigt att köpa hela paketet med de färdiga svar som medföljer när man sajnar våra respektive team. Till skillnad från proffspolitikers debatter så kan vi bedöma varje fråga och händelse för sig med en måttstock för vad som är rimligt och trovärdigt.
Läs även: Alexandersson: Det politiska samtalet har brutit samman
Ida Karkiainen heilade kanske inte som 16-åring, det verkar som om hon har något i tröjärmen som ska halka ner när hon höjer högerarmen. Men även om hon heilade dagligen under sina sena tonår så avslöjar det förflutna per automatik inget om i dag, och det gäller även för politiker till höger.
Bilden på Karkiainens uppsträckta högerarm belyste dock behovet av att båda sidorna snarast borde komma upp ur skyttegravarna. Lojalitet är bra men på den politiska arenan måste trohet gälla värderingar, inte personer eller partier. Och rätt och fel kan inte beräknas med hjälp av en höger–vänster-skala – då mäter man ohjälpligen förr eller senare upp dubbelmoral.
