Civilminister Ida Karkiainens tonåriga Hitlerhälsning och att det verkar som att hon då brukade ha fester hemma där det spelades vit makt-musik var mindre intressant i sig. Mer intressant är vad det avslöjade om vissa antirasister, många på vänsterkanten och även inom media, samt vad detta betyder för vänsterns huvudstrategi mot högern – brunsmetning.

Det var intressant och underhållande att bevittna hur plötsligt många så kallade antirasister och personer på vänsterkanten vittnade om att de själva hängt i vit makt-miljöer under tonåren eller att Hitlerhälsningar och vit makt-musik är ett helt normalt ungdomsbeteende. Något som Judiska Ungdomsförbundet reagerade på.

Karkianens svar när hon fick frågan om bilden visar också hur rädda politiker är för att berätta obekväma sanningar och erkänna misstag. I stället för att säga att hon var ung och gjorde något dumt som tonåringar gör ibland, och att hon absolut inte har dessa åsikter i dag, svarade Karkiainen att hon inte minns att hon gjorde det, och ifall hon gjorde det så “har det varit för att förlöjliga eller ironisera över det”. Hon säger också att ”Det kan ha spelats Ultima Thule och den typen av musik i de sammanhangen, men i så fall har jag gått och stängt av den och sagt att det inte är okej” och att ”hon aldrig rört sig i några sammanhang som skulle vara kopplade till vit makt-miljön”.

Läs även: Skogkär: Heil och hå, Anderssons rivstart slutade med dikeskörning

Men det verkar som att hennes sambo, som numera är medlem i bandet Raubtier, har gjort en cover på en Pluton Svea-låt där Hitler hyllas, detta vid ungefär samma tidpunkt som de flyttade ihop när hon var 16 år gammal. Han har dessutom använt sydstatsflaggan i flera sammanhang. Karkiainen är absolut inte ansvarig för sin sambos handlingar eller åsikter, men i sammantaget undergräver det trovärdigheten i hennes förklaringar.

Att vänstern rycker ut till försvar av Karkiainen har troligen olika anledningar. Först handlar det om en av de egna, en socialdemokrat, inte någon från högern. Dubbla måttstockar och lite av ”det är ok när vi gör det” verkar vara motiverat ur deras perspektiv. Dessutom kom avslöjandet från bogeymannen på högerkanten, Chang Frick, och tidningen Nyheter Idag, vilket uppenbarligen tycks ha triggat dem.

Läs även: Här gör S-ministern Hitlerhälsning till vit makt-musik: ”Inget minne”

Försvaret bestod hur som helst i att antingen påstå att sådant beteende är en del av normalt ungdomsbeteende, eller i att framställa hela avslöjandet som ett högerextremistiskt angrepp på civilministern, det kom ju trots allt från Nyheter Idag. Man begår alltså argumentationsfelet poisoning the well genom att inledningsvis och förebyggande klargöra att källan är giftig (i detta fall en påstått högerextremistisk tidning) för att på så sätt misskreditera eller förlöjliga något som sägs. Det kan också kallas ”journalistisk ad hominem”, där man således fokuserar på källan till nyheterna snarare än på sanningshalten och avfärdar nyheterna på grund av det, även när informationen stämmer.

Men det viktigaste i den här historien är att detta avslöjande underminerar vänsterns huvudstrategi mot både Sverigedemokraterna och högern i allmänhet. Det tar ifrån dem det vapen de har använt mot högern – brunsmetningen som motiverats med Sverigedemokraternas rötter och några av dess nuvarande politikers förflutna under ungdomsåren. Det blir helt enkelt svårt att tjata om det ”blåbruna” blocket framöver.

Läs även: Makram: När tidsandan skiftar och förvirringen sprider sig

Men kanske är detta trots allt till det bästa för vänstern. Strategin med brunsmetning har inte fungerat något vidare, och kanske är det en läxa för dem och för oss alla att fokusera på sakfrågorna snarare än på personangrepp, en läxa i att vara välvilliga i våra tolkningar av motståndares motiv och sluta rasistanklaga människor utan att ha bevis för det.

Och ge människor the benefit of the doubt om att de har förändrats, något som Ida Karkiainen med största sannolikhet har.