Människor styrs av känslor. Vi fattar ofta beslut utan att tänka igenom saken på ett rationellt sätt. Och när vi väl har bildat oss en första uppfattning, då gör kognitiv bias resten. Sedan har vi vår åsikt klar, även om den skulle vara helt fel. Eller kontraproduktiv i förhållande till vad vi hoppas uppnå.

Nu sker stora delar av det politiska samtalet inte för att ändra motståndarens åsikt, utan för publiken. Men hur gör man om man verkligen vill påverka den man talar med?

En första grund är att komma överens om vad man talar om. Annars blir all kommunikation meningslös. Man måste först kunna formulera motståndarens ståndpunkt på ett sådant sätt att denne håller med om beskrivningen.

Sedan kan samtalet äga rum. Det är då man kan ställa sina frågor om hur det har tänkts, om alls. Inte sällan är frågor som ”Hur menar du då?” eller ”Kan du utveckla det där?” det som leder fram till ämnets kärna.

Läs även: Kärre: Att skilja på person och verk är ett tomt mantra

I 40 års tid har jag frågat människor på vänsterkanten hur de tänkt förhålla sig till dem som inte vill vara med i ett socialistiskt paradis. Jag har ännu inte fått något tillfredsställande svar. Men min motpart har i vart fall fått något viktigt att fundera över. Varje resa börjar med ett steg.

Den sokratiska metoden går ut på att få motståndaren att börja argumentera med sig själv. Vilket jag tror är mer framgångsrikt än förolämpningar.

Hela den svenska politiska kulturen bygger på pajkastning. Först och främst gäller det att få motståndaren att framstå i dålig dager. Vilket ofta bygger på att man medvetet misstolkar eller förvränger dennes åsikter. Speciellt i debattformat där det inte ges utrymme för deltagarna att tala till punkt.

Politiker i allmänhet och de med utopiska visioner i synnerhet är så låsta i sina dogmer och maktambitioner att de varken kan låta verklighet eller logik komma i vägen. Deras varseblivning har blockerats.

I en politisk sakfråga kan två motsatta observationer – av olika delar av frågan – båda vara korrekta. Eller för all del fel. Men om vi inte för ett samtal, då blir det svårt att veta.

Läs även: Åberg: Ansvaret är alltid någon annans

Idag förs mycket av det intressanta politiska samtalet på nätet, inte minst i form av podcasts och diskussionsprogram på Youtube. Där folk får tala till punkt och utveckla sina resonemang. Och där det finns ett genuint intresse för att få veta vad de medverkande verkligen vill och tycker.

Men det räcker inte att samtala länge, man måste även gå på djupet för att få klart för sig vilka människors verkliga motiv, åsikter, referensramar och förutfattade meningar är. Det ger ofta viktiga ledtrådar. Och man ska aldrig utesluta att den andre faktiskt har relevant information att tillföra, eller i vart fall något man tidigare inte kände till.

Läs även: Alexandersson: Ett bättre samhälle är möjligt

Därför är det viktigt att skilja på sak och person. Även den största jubelåsna kan ha något att tillföra. Även en avskydd politisk motståndare kan ibland råka ha rätt. Även kontroversiell alternativmedia kan bidra med korrekt information. Speciellt sådan som gammelmedia försöker tona ner.

Ibland är verkligheten motbjudande. Inte desto mindre är den vad vi har att förhålla oss till. Då fungerar det inte att agera utifrån känsloimpulser och hur man tycker att nämnda verklighet borde vara. Det krävs ett riktigt samtal.

Henrik Alexandersson
Frihetlig debattör och skribent baserad i Berlin
Twitter: @HAX