I fredags presenterades Tidöavtalet. Ungefär 200 reformförslag som siktar på att lösa Sveriges samhällsproblemen, inte minst de mest komplexa, de som genererats av sjuklöverns invandringspolitik under de senaste decennierna.

Läs även: Ahmed: Får svenskar vara stolta över någonting?

Regeringen och SD avser att ställa krav på de kommande invandringsvågorna: för permanenta uppehållstillstånd till 2024 och skärpta krav för svenskt medborgarskap som kanske också kommer runt samma tid.

Alltså samma politik som verkställdes för länge sedan, i det närmaste i alla västerländska länder utom Sverige.

I princip kommer dessa nya regler således att finnas till, och med dem ska man försöka handskas med kommande nya ”småvågor” av tänkt invandring. Dessa reformer kommer inte att komma åt den enorma ”integrationsskulden” vars expansion ytterligare förvärrar segregationen och medför mer och mer kriminalitet.

Problemet är inte de 900 som kommer att komma varje år nu. Problemet är att dessa 900 kommer att försvinna in i den redan etablerade katastrofsmet som politiker kallade för ”utmaningar” i går, och börjat kalla för ”komplicerade problem” idag.

Ett av de förslag som presenteras kallas ”Öka kunskapen om möjligheten till återvandring”. Enligt återvandringsplanen ska de som återvandrar kompenseras med en summa pengar. SD har pratat om en återvandringsersättning på 400 000 kronor. Men ta till exempel sexbarnsmamman Shukri Mohamed Hassan som har rätt till 384 000 kronor netto varje år. Kommer hon att lockas av detta?

Kommer Shukri verkligen att vilja ta dessa 400 000 kronor i stället för 384 000 kronor och detta för att åka tillbaka till Somalia? Tveksamt. Och åker hon tillbaka till Somalia så får hon ju ingenting de följande åren. Fortsätter hon att bo i Sverige så kan hon fortsätta ta ut 384 000 kronor netto årligen och detta utan att behöva arbeta. Det är inget svårt val direkt.

Det blir spännande att se hur stor önskan om att återvandra kommer att vara, och om det kan leda till SD-drömmen om nettominus för asylinvandringen. För som det ser ut nu blir situationen alltså 900 kvotflyktingar svårare om året.

Läs även: The Economist utdelar en käftsmäll mot etablissemangets SD-strategi

Tidöavtalet visar att de borgliga har förstått att ”ytterligare stor invandring” är ett problem, men man har inte riktigt velat ta tag i elefanten i rummet: den redan inträffade och massiva invandringen under de senaste två decennierna.

Man får väl gratulera dem till att avtalet bevarat det som tycks vara det viktigaste: de borgligas anseende.

Den där fina liberala känslan av att: ”Schackmatt, vänstern! SD är inga nazister! De är med och tar emot kvotflyktingar!” Trots att Sverige inte längre enligt någon tänkbar moralisk kompass har någon skyldighet att ta emot flyktingar alls. Skulle Sverige på riktigt stänga kranen helt skulle ingen klandra landet.

Kvotflyktingar må vara några av de svagaste grupperna eftersom de brukar vara kvinnor och barn. Dock är det svårare för kvinnor att lyckas etablera sig i ett nytt land. Det är fint att man vill hjälpa ”den sköraste gruppen”, men när man inte vet hur man hjälper den sköraste gruppen och slutligen gör mer skada än nytta, då är det absolut bättre att låta bli.

Ur ett nationalistiskt perspektiv bör frågan handla om huruvida någonting är bra eller dåligt för Sverige. Och svaret på Tidöavtalet är: nja.

Fortsätter man att fylla på problemen så blir det svårare att lösa dem oavsett hur man vrider och vänder på det. Att skärpa straffen och ställa krav samtidigt som man fortsätter ta emot fler flyktingar visar på att man inte riktigt förstått hur man ens börjar lösa problemen.

Vänstersidan har såklart en helt annan syn på den urvattnade SD-politiken som förs. ETC:s chefredaktör Andreas Gustavson uppfattar det som SD:s seger och genombrott.

”SD fick som de ville.”

Visst, SD fick behålla a-kassan och påverka invandringsfrågan, men de fick definitivt inte som de ville. Att det största partiet i högerblocket inte får sitta i regeringen och inte får bestämma själva om sin hjärtefråga är ingen seger. Inte när små radikala partier som MP får sitta i regeringen och tvinga igenom avgörande beslut som att avveckla kärnkraftsreaktorer.

Om Miljöpartiet med sina fattiga 4,3 procent fick sitta i regeringen och fatta ödesbeslut om att avveckla kärnkraftsreaktorer borde Sverigedemokraterna med sina 20 procent kunna stoppa invandringen helt, inte fortsätta ta emot kvotflyktingar och fortsätta fylla på problemen och segregationen.

Läs även: Altstadt: SD vann på vänsterns traditionella recept: Vi:et