Natodebatten pågår som bäst längs med redan uppkrattade vägar. Men plötsligt kan det mest oväntat konstiga inträffa. Som häromdagen då författaren Henrik Arnstad i en ETC-artikel om svenska förhandlingsinsatser under finska vinter- och fortsättningskriget framkastade teorin att själva debatten om svenskt Natomedlemskap är en produkt av en putinsk påverkanskampanj. Arnstad framförde idén även i en twittertråd så jag antar att han ville få lite spridning på vansinnet.
Läs även: S-väljare alltmer positiva till Nato enligt ny undersökning
Med tanke på Arnstads häpnadsväckande påståenden genom åren om Sverige och sina politiska motståndare så är sannolikheten större att Arnstad själv är en enda stor rysk trollfabrik, skapad för att förvirra, splittra och polarisera.
Ja, så här riskerar väl debatten låta om än sjufalt etter värre om Nato skulle bli föremål för folkomröstning.
Men någon sådan verkar i dagsläget avlägsen. För Annie Lööfs låtsaskompis den breda mitten har från en dag till en annan materialiserats. När det gäller en fråga. En vidsträckt jättetjock politisk mitt, som omfattar såväl Centerpartiet som Sverigedemokraterna, säger nej till folkomröstningen om Nato. Den feta mitten innefattar till och med Miljöpartiet, trots att man är mot medlemskap. Endast Vänsterpartiet har blivit kvar på kanten.
I tidigare krönikor har jag skrivit om min omsvängning mot ett Ja till Nato. Vi är i praktiken redan medlem, och kan således inte förlora handlingsutrymme för att bedriva den självständiga politik som ingångna avtal och fördrag beskurit. Natoländerna är dessutom som bekant långt ifrån några klavbundna konforma kopior. De har behållit sina egna politiska kulturer och har helt uppenbart olika utrikespolitiska profiler, medlemskapet till trots.
Jag undrar ändå varför vi inte ska folkomrösta om saken?
Under söndagens partiledardebatt uppstod oväntat en trevnadens samsyn. Andersson och Kristersson som var bitska motståndare i Natofrågan så sent som för någon månad sedan smickrade nu varandras insatser som på värsta kaffekalaset. Det blev ingen duell utan en dejt.
Men är det verkligen demokratiskt försvarbart att politiker gör upp högt ovanför väljarnas huvuden om en så massivt viktig fråga som Nato?
Det är förstås Socialdemokraternas historiskt stenhårda nej och den skenheliga identiteten som alliansfri som gör medlemskapet så omvälvande. Men inte desto mindre kanske sådant bör vädras i debatten inför en omröstning?
Läs även: Lekander: Punkälvor, blasfeminism och Nato
Jovisst, jag känner till motargumenten. Synkroniseringen med Finland, frågan är för svår för väljarna, avgörande hemligstämplade uppgifter kan bara delas mellan politiker, och så Putin som kommer att förvirra folket med påverkanskampanjer.
Jag kanske är lite för autistisk, men bör man inte vara konsekvent? Jag vill ha fler folkomröstningar, inte färre. Jag vill rösta om bland annat invandringspolitiken, kärnkraften och vinster i välfärden. Och jag har inget förtroende för politikernas kompetens. Så nu när mitt Ja till Nato råkar överensstämma med politisk konsensus, ska jag då ändra ståndpunkt?
Jag var exempelvis mot EMU och tyckte det var toppen när Carl Bildt taktiskt och plötsligt överrumplade alla med att framkasta sitt förslag om folkomröstning. Och den socialdemokratiska regeringens irritation berodde då på att man som vanligt först och främst ville hålla ihop partiet.
Folkomröstningen om EMU legitimerades av ett svagt folkligt stöd medan etablissemanget var positiva. Och frågan var såklart alldeles för komplicerad för att väljarna skulle få förtroendet att tycka till.
Jag kommer ihåg hur elitistiskt Margot Wallström näpsade Göran Persson och påhejade av de borgliga skyllde valnederlaget på hans undermåliga ledaregenskaper. Väljarna antogs helt sakna egen agens. Men vem beklagar i dag Perssons stora misslyckande att leda sossarna in i EMU? Vem sörjer idag Nej-sidans seger? Experterna och politikerna var inte mer kompetenta än folket.
Natosidans hökar och duvor vill förstås fånga momentum. Ett fönster har öppnats och opinionsvinden ligger äntligen på från rätt håll. Och ingen folkomröstning ska få krascha flygturen innan man ens lyft. Medan sosseledningen som vanligt är emot omröstning för att man som sagt vill hålla ihop partiet.
Och ja, till skillnad från frågan om EMU-anslutning så speglar riksdagsmajoriteten en positiv folkopinion för Natomedlemskap. Det ryska hotet är vidare en realitet och kriget förs inte bara på europeisk mark utan även på nätet. Så säkert kommer en valrörelse om Nato att sugas in i en virvel av putinpåverkan och putinparanoja: Vilka används av Putin och vilka använder Putin för politiska syften?
Men är det inte gravt paternalistiskt att vilja skydda väljarna från beslut man anser att de inte klarar av att fatta? Diskvalificeras inte hela demokratin? Vi förmodas ju ha förmåga att rösta i kommande komplicerade riksdagsval trots att vi alla lever under Putins desinformationsparaply.
Läs även: Altstadt: Nej-sidans övertygande argument för Natomedlemskap
Ja visst gör det ont när knoppar brister. Visst gör det ont att ge upp den ihåliga men snygga titeln alliansfri. Eller att som vänsterperson ge Gunnar Hökmark rätt. Men det är smällar man får ta när världen vänder. Och inför en omröstning skulle jag vara orolig för att folk är oinformerade, att de faller för motsidans osakliga propaganda och att Putins nätarméer ska förtrolla opinionen. Men får vi inte rösta om Nato, vilka frågor kan egentligen kvalificera sig som lagom enkla och säkra för folkomröstningar i framtiden?
