Det är okej med politiskt och personligt vankelmod, sa ledargestalterna till mig när jag en kort tid var halvtidsanställd på Bulletin. De visste ju att jag var en gammal vänsterfeminist och före detta aktivist.

Läs även: Lekander: Skönheten och feminismen

Å, jag minns min ungdoms tvärsäkerhet. Kamplusten, gemenskapen och diverse små segrar. Som när vår rätt diaboliska magister Rheyneuclaudes i Statens Normalskola undrade hur vi gymnasister och ”bättre mans barn” kunde klä oss så arbetarsluskigt och vara emot USA i Vietnamkriget – för att ett sommarlovs funderingar senare komma tillbaka och medge att vi hade rätt.

Min pojkvän Micke retade mig i åratal för att jag på grund av kärnkraften taktikröstade på Centerpartiet 1976 i stället för VPK som jag sedermera både röstade på och blev medlem i. Vid Stockholms universitet hejade jag på Kommunistiska högskoleförbundet.

På Stockholms journalisthögskola 1978–80 var de flesta lärare maoister och kunde trots adliga efternamn sporta en tumstock i bakfickan på snickarbyxan. Jag blev retad för att jag var yngst och bodde på Gärdet. Förvirringen var stor huruvida vilken samhällsklass man tillhörde. Men det gick bra att sticka på lektionerna i stället för att anteckna. När vi inte skrev ideliga pamfletter mot atomkraft.

Modigast var Lena Liljeroth i parallellklassen på JHS, hon var öppen moderat. Trevlig och påläst. Skymtade Jan Myrdal, Sara Lidman och Maja Ekelöf i bokhyllan när hon ordnade fest hemma hos sig. Ulf Adelsohn var inte där, men väl Carl Bildt som jag fick för mig förtalade arbetarklassen i Lenas kök. Sen blev jag uppbjuden till Ebba Gröns ”Staten och kapitlet” av en högerkille som kallade mig punkälva.

Läs även: Lekander: Ursäkta röran, vi bygger om!

Hemma på Öregrundsgatan kastade min pappa civilingenjören köttbullar på mig när vi grälade om kärnkraft och husockupanter vid middagsbordet. Han fattade inte att vi var det nya goda folket. Gunnar var ensamföretagare, röstade på högern men blev deprimerad när borgarna vann valet 1976. Begrep tack vare mig och några grannar på landet att även manlig homosexualitet var okej.

Som journalist blev jag medlem i journalistförbundet SJF. För att 1987 gå ur i nån sorts protest mot Östen Johanssons lägenhetsaffärer. Kanske dumt, för jag fick enormt bra betalt för krönikor i Vår Bostad. Plus presentkort varje jul. I stället blev det SAC, syndikalisterna, och jag slutade gå på VPK Östermalms möten – hur stolt jag än var över att ha stencilerat vår internbulletin och delat ut den i Barbro Alvings brevlåda. Fantiserade att som hon få fängelse för vägran att ställa in sig för civilförsvarsövning.

Jag röstade emot namnbytet till Vänsterpartiet 1990, hade nån marxistisk idé om att fiska på morgonen och filosofera på eftermiddagen. Nu är jag desillusionerat partilös, tänker månne rösta blankt och funderade nyss på att gå med i SAC:s förstamajdemo. Tillåtas vara partilös och träffa vänner. (Fast det gjorde jag inte.)

Kompisar. Påverkas man ju av. När nu så pass många gamla vänsterpolare – som Ann Charlott Altstadt – och diverse borgare som jag litar på tycks vilja följa Finland in i Nato. USA:s våldtäkt på exempelvis Irak är varken glömd eller förlåten, men det var ändå ett tag sen.

Läs även: Lekander: Systerskapet som härskarteknik

Jag får säga som min kamrat Channa Bankier: ”Ibland är jag för en svensk Natoanslutning, ibland inte. Det är en fråga om dagsform.” Hon verkar ha svängt till ännu mer för nu.

För jag vill för guds och alla andra människoskapelsers skull slippa hamna i domedagsform. Innan jag vanklar vidare. Som yttrandefrihetsfundamentalist och blasfeminist.