Driver Gud med oss? Är han medvetet otydlig eller vad är det frågan om?
Guds tjänare på jorden tycks lyssna selektivt. Den rysk-ortodoxa patriarken Kiril är ultranationalist, försvarar patriarkala strukturer och Rysslands krig mot Ukraina som han menar innehåller en bärande metafysisk dimension. Angreppskriget är ett andligt försvar mot Väst som brutit mot guds lagar genom att försvara hbtq-personers rättigheter. Gayparader är för denne skäggige gudsman sodomi, ett brott mot skapelseordningen.
Läs även: Makram: Salafism är inte lösningen på gängkriminaliteten
Vår egen ärkebiskop, Antje Jackelén är hans absoluta motsats: globalist, fredsivrare, feminist, hbtq-förespråkare och en stark förespråkare av stort flyktingmottagande.
Hur kan dessa två guds tjänare landa i så fundamentalt olika tolkningar av en och samma urkund och anse sig ha gud på sin sida?
Kan det bero på att de båda kyrkorna är starkt kopplade till den regim som de verkar under?
I världens mest sekulariserade land har det på senare tid förts en debatt i media om huruvida Tidöavtalet vilar på kristen grund eller inte. Biskop Fredrik Modéus säger nej eftersom regeringen vill begränsa invandringen. ”Förslaget går emot värden som kännetecknar kristen idétradition”, skriver han. Teologen Ann Heberlein blir förbannad och menar att biskopen läser Tidöavtalet som fan läser Bibeln och föreslår Modéus att läsa Matteusevangeliet 7:16 ”och besinna att ödmjukhet är en kristen dygd”.
Biskopen får eldstöd av teologen Joel Halldorf som menar att regeringens politik är nationalistisk och inte har med vare sig Jesus, kyrkan eller den kristna tron att göra varpå den tillika troende partisekreteraren i KD blir upprörd och skriver på twitter: ”Va? Vi har inte sagt att avtalet är ’bibliskt’ heller. Jag vet få personer, utom du, som anser sig ha rätt att slå fast Guds partipolitiska linje… Vad gäller dina anspråk på att avgöra andra människors tro så är de långt, långt över din lönegrad.”
Ja, ni ser. Olika tolkningar av en och samma tro som bygger på en och samma Bibel. Med fokus på olika delar av skriften. Samtidigt helt olika politiska ideologier hos utövarna. Och denna ”maktkamp” äger rum i en orolig tid med krig runt hörnet och en ny regering vid rodret som hävdar paradigmskifte.
Jag tror att religionen som fenomen i allmänhet är gravt missförstådd. Den är både över- och underskattad.
Religion finns av en anledning. Religion finns för att den skapar mening. Religion finns för att knyta människor samman. Men den kan samtidigt användas lite hur som. Den är ett kraftfullt verktyg men ingen för evigt gällande fast entitet. Den är som brulépudding, som gelé, i allmänhet formbar, något flexibelt, föränderligt. Samma trossatser tolkas olika beroende på tid och behov. Det går inte att jämföra kyrkans teologi och praktik 1622 med den som praktiseras och omfamnas 2022. Eller som Eli Göndör har formulerat det: ”Religion är alltid resultatet av dess utövare vid varje givet tillfälle, den är lika ryggradslös som anpassningsbar till rådande regler och lagar.”
Ju äldre jag blir desto tydligare blir det för mig att tolkningen av religion inte sällan styrs av utövarnas materiella intressen (Se där, en marxistisk materialistisk analys, från en som inte är marxist.)
Läs även: Brinkemo: Slöjan som själens vimpel och själens boja
Föregicks den protestantiska reformationen på 1500-talet i Sverige av intensiva bibelstudier där prästerna insåg att, shit, vi har tolkat Bibeln fel och borde omedelbart lämna katolicismen för en luthersk tolkning? Nej, skiftet var snarare ett uttryck för materiella behov hos de styrande. Det låg helt enkelt statsekonomiska och politiska fördelar i att kapa banden till Rom. Den katolska kyrkan var en mäktig institution, närmast en stat i staten, och de kyrkliga institutionerna – inte minst klostren – förfogade över omfattande jordegendomar. Mycket bättre att kungen, Gustav Vasa, som stod i enorm skuld till det protestantiska Lübeck, var kyrkans överhuvud i stället för påven. På så sätt kunde han konfiskera kyrkans egendom och betala av sina skulder.
Om man ska förstå religion är det ett misstag att enbart låsa sig vid dess urkund. Finansiering och organisation är minst lika viktiga faktorer att beakta.
Kyrkan är visserligen formellt skild från staten i Sverige sedan år 2000 men kan ändå inte sägas vara helt fristående. Än i dag, trots att Sverige är sekulärt, är kyrkan ett mäktigt verktyg för de styrande genom att kyrkan är så tätt sammankopplad och beroende av ”systemet”. Kyrkan finansieras till största delen via en kyrkoavgift som inhämtas genom skattsedeln.
Den totala intäkten från kyrkoavgiften uppgick 2021 till 14,6 miljarder kronor.
De månghundrade åren av symbios med staten tycks sitta i den svenska kyrkans dna och formar tolkningen av den kristna tron. Är det en slump att det feministiska Sverige under många år haft en kvinnlig ärkebiskop?
En tolkning av skriften gäller för sin tid, men när samhället förändras följer kyrkan med och tolkar om.
Det är ingen slump att den rysk-ortodoxa kyrkan, tidigare förföljd av den sovjetiska regimen, nu omhuldad och stödd av Putin, gör en annorlunda tolkning av Bibeln än vad svenska biskopar gör.
Klart det blir oro i det svenska kyrkolägret när bibliskt motiverad politik byter spår. Men tids nog kommer den tidigare tolkningen av bibeln att revideras för en ännu sannare läsning av skriften.
Läs även: Altstadt: Kyrkans varumärkesstrategi är under all kritik
