Få kan väl ha missat att en viss känd influencer levererade helt fel content och blev av med en bunt så kallade samarbetspartners. Inte så konstigt. En influencer ska ju medelst uppdateringar attrahera publik och personifiera olika produkter. En levande reklampelare helt enkelt. Så det är klart att exempelvis det finska företaget inom skönhetsindustrin inte ville vara med när det ska skrattas åt en utslagen man utanför influencerns dörr – det lockar näppeligen tittarna till köpläge.

Läs även: Dags att gå i pension nu, Antje Jackelén

Reaktionerna mot influencern blev förstås starka. Själv fick det mig att börja tänka på den nyss avgångna ärkebiskopen Antje Jackelén. Där snackar vi verkligen dålig content marketing. Hela 600 000 färre medlemmar under den tid hon förmedlade den kristna trons innehåll till segmentet Sverige. Det är ju egentligen en katastrof som får influencerns hjärnsläpp att framstå som ett genidrag i jämförelse. Och hon har ju dessutom förstås pudlat ordentligt som sig bör när ens eviga sälj står på spel och kommer att bli förlåten.

Så icke ärkebiskopen. Antje Jackelén har inte krupit till korset trots att hon väl som kristenhetens ledande influencer inte verkar ha haft det så kallade kundvärdet i fokus.

Nyligen spreds ett brev från Jackelén till UNT på sociala medier där hon klagade över hur hennes publika image i en artikel inte motsvarade hennes förträffliga självbild och cv. Och det var enligt uppgift inte första gången medier kontaktats i det ärendet.

I en predikan har hon exempelvis även benämnt kritiker av den nya kyrkohandboken som babblande dvärgar, så den avgångna ärkebiskopen verkar åtminstone kunna stå upp för sig själv med samma oreflekterade självklarhet som vilket girl boss-konto som helst. Även om hon flydde från twitter efter vad hon kallade ”hat och hot”, den beteckning på olika former av kritik som vanligen genererar applåder.

Jag är ingen expert på vare sig teologi eller influencer marketing. Men Svenska kyrkan och dess företrädare har uppenbarligen schabblat bort sitt tusenåriga försprång när det gäller andelar på uppmärksamhetsmarknaden. Och spätt ut och relativiserat sitt varumärke till en sorts vattnig grynvälling.

När jag försöker erinra mig budskapen från Svenska kyrkan verkar det mest handla om att vilja erbjuda den stressade nutidsmänniskan lugn, meditativ ro och ett socialt sammanhang. Men i den branschen är konkurrensen som bekant stenhård.

Så varför inte testa det kärnfulla rakt på sak: Jag är vägen, sanningen och livet?

Men just detta mest centrala budskap verkar idag vara lite problematiskt. Jesus har ju inte sagt att det bara finns en sanning, enligt Jackelén i en intervju.

Jag misstänker starkt att den nya postmoderna Jesusen är ett misslyckat försök till kundanpassning i det sekulära men också mångkulturella Sverige. För är det teologiska nyupptäckter eller en eftergift åt inkluderingens välvilja som har fått Jackelén med flera att sväva på målet om det inte går lika bra med Muhammed? Har det uppstått en ny wokevariant av kristendomen där Jesus som den enda vägen nu upplevs som rasism och islamofobi?

Läs även: Lindén: Svenska kyrkan ägnar sig åt ruffel och båg

Det verkar inte bättre när man betänker de konstigt hätska reaktionerna på Annika Borgs, Helena Edlunds och Johanna Anderssons kampanj Mitt kors år 2016. De som inte minns kan googla detaljerna. Men att kristna la upp bilder på sig själva med sina kors väckte bevisligen större vrede och bestörtning hos kyrktoppar och debattörer än att bekännande kristna utsätts för förföljelse och terror världen över. Trots att den kristna urkyrkan i Mellanöstern står inför sin utplåning blev initiativtagarna anklagade för islamofobi och för att vilja uppmana till korståg.

Jag antar att Svenska kyrkan anser sig vara samtidsrelevant när Jackelén utnämnde Greta till en gudsprofet och tolerant genom samarbetet med den islamistiska organisationen Islamic Relief. Och att de står på de svagas sida när den nya ärkebiskopens bror dömde ut Tidöavtalet.

Politiseringen av kyrkan har dock inte varit någon hit medlemsmässigt. Trots aktivismen mot staten Israel, kontakter med antisemitiska organisationer och plattityder om asylpolitik –insatserna har inte fått vänstern att vallfärda till kyrkan utom då förstås som partipolitiker till Kyrkomötet, det högsta beslutande organet.

De uppenbara problemen med strategisk varumärkeskommunikation bottnar nog i otydligheten kring vad kyrkan på djupet egentligen är för någon organisation. En ny inkluderande religion, en klubb för gemenskap eller en politisk förening vilken som helst?

Jag vill så klart leva i ett sekulärt liberalt samhälle med avseende på lika rättigheter och religion som en privatsak. Men det är plågsamt att bevittna hur Svenska kyrkan dör ut medlemsmässigt även om jag själv lämnat det snabbt sjunkande skeppet.

För jag vill även att kyrkan ska vara ett levande kulturarv, särskilt med tanke på den växande religiösa konkurrenten islam, men utan den politisering som med rätta har kallats vänstervridning. Extrema positioner följs ju alltid av kraftiga motreaktioner. Och de som hejar på Svenska Kyrkan som framkantsorganisation till vänster idag – betänk hur den då kan se ut i morgon.

Kristendomen uppstod inte för att hjälpa antikens människor stressa av tillsammans då de hade det svårt att få ihop livspusslet. Och Paulus skickade inte nyhetsbrev till församlingarna inom urkyrkan där han rekommenderade hur de skulle ta politiska ställning.

Jag fattar förstås att det här med treenigheten, jungfrufödseln, underverken och att Jesus dog och återuppstod låter pinsamt och daterat.

Men även nutidsmänniskan verkar mer än mottaglig för mystik, andlighet och det översinnliga. Så varför inte satsa på det Jesuscontent som gör varumärket Svenska Kyrkan helt unikt bland sina konkurrenter? Varför inte pröva att renodla konceptet och fokusera på det religiösa uppdraget kyrkan väl ändå fått från ovan? Evigt liv, vilken säljpitch!

Läs även: DEBATT: Går Tidöavtalet emot kristen idétradition?