På sistone har idén att salafistiska influencers skulle kunna bidra till att lösa problemen med gängkriminalitet fått viss uppbackning. Men hela utanförskapsområden kommer aldrig att bli gängkriminella – däremot kan de bli salafistiska. Så som skedde i Mellanöstern på 80- och 90-tal. Och dit vill vi definitivt inte, skriver Omar Makram.
Kairo, 1996, vår granne Bassam knackar på dörren, en vänlig man med långt skägg, alla verkar ha odlat skägg nyligen, inklusive min pappa. Det är sunnah, att göra som profeten Muhammed gjorde, och så här borde alla sanna muslimer vara eller så fick jag i alla fall lära mig då. Bassam påminner oss om att det är dags att gå till moskén och att vi alla borde gå tillsammans, och med alla menar han männen och pojkarna såklart. Bassams fru sitter hemma, hon bär en niqab och interagerar inte med män, inte heller jag har sett hennes ansikte fast jag bara är elva år. Efter bönen hålls en religionslektion i moskén, vanligtvis ganska lång, men det salafistiska budskapet är kraftfullt, det har hållit sitt grepp om hjärtan och sinnen och spridit sig som en löpeld i samhället under de senaste åren.
Läs även: Ex-salafist: ”Svenskar vet ingenting om islamism”
Mina föräldrar har börjat måla över alla teckningar på vaserna hemma, tar ner alla målade bilder vi har på väggarna, alla statyer. Detta är haram, människor ska inte försöka efterlikna Allahs skapelse, så har jag fått lära mig.
Min mamma har börjat bära hijab, och min lillasyster kommer också att börja bära hijab snart, säger mina föräldrar. Kvinnor som inte täcker sitt hår kommer att hängas i håret i helveteseld, så har vi fått lära oss. Varje gång vi fick manliga gäster drog min mamma sig undan eller tog på sig hijaben snabbt innan hon träffade dem. Hon har slutat skaka hand med män också, det är haram får jag höra.
Min moster var på besök i somras, vi satt tillsammans i vardagsrummet, hon frågade mig vad jag vill bli när jag blir stor. Man skulle kunna tro att en pojke i min ålder skulle svara läkare eller polis, men jag svarade utan att tänka så mycket: ”Jag vill gå med i Hamas, bedriva jihad mot judarna och döda dem”. Svaret var självklart för mig. Min moster som hade bott utomlands och var mindre religiös pausade och sade att jag kanske inte borde säga detta till alla. Jag blev förvånad, varför inte? Det var något att vara stolt över, judarna är Allahs fiende och profeten sa att den sista timmen inte ska komma förrän muslimerna har fört krig mot judarna och dödat dem. Så hade jag fått lära mig.
Jag går i en koranskola, jag måste memorera hela koranen har jag blivit tillsagd. Jag läser i den om Lots folk, i Sodom och Gomorra, som förstördes av Allah. Jag förstod inte helt varför då, men senare när jag är lite äldre får jag veta att anledningen var att de ägnade sig åt en av de allvarligaste synder, män hade sex med män och detta kränkte det naturtillstånd som Allah har skapat. Jag lär mig till min förskräckelse att vissa människor fortfarande gör Allah arg på samma sätt, särskilt i väst, och det är den enda synden som gör att Allahs tron skakar av hans ilska. Det är bara rättvist att de skulle dödas för denna överträdelse. Så har jag fått lära mig.
Läs även: Ahmed: När jag mötte min antisemitism
Den islamiska väckelse som svepte genom Mellanöstern på 80- och början av 90-talet lyckades indoktrinera hela samhällen till salafism och islamisk fundamentalism, kvävde friheten, särskilt för kvinnor, förtryckte religiösa och sexuella minoriteter, begränsade ytterligare tanke- och yttrandefriheten och sådde fröet till vågor av terrorism och jihadism.
Efter att ha upplevt det ser jag med stor oro när vissa i Sverige ser salafism och islamisk fundamentalism som ett sätt att hjälpa unga med invandrarbakgrund i Sverige att hålla sig borta från kriminaliteten eller att hitta mening och få ordning på sina liv.
Vissa hyllar personer som Salahuddin Barakat, ordförande för Islamakademin i Malmö ,som öppet attackerar sekularism och säger att sharia står över svensk lag, eller Moosa Assal, den salafistiska influencern som har tiotusentals följare på sociala medier och håller könssegregerade föreläsningar, på bland annat Fryshuset. Assal jobbar även på Blå husets fritidsgård i Tensta. Han hävdar att han har lyckats få flera personer att lämna gängkriminalitet och främjar vad han kallar ”Religiösa behandlingsprogram”, eller vad som kan beskrivas som dawah – missionarbete – för att göra ungdomar mer religiösa och därmed få dem att hålla sig borta från kriminalitet.
Att vissa tycker att detta är oproblematiskt eller att det kan vara en bra lösning i arbetet mot gängkriminalitet i Sverige är extremt naivt och kortsynt. Bättre att unga människor blir salafister än att bli gängkriminella, verkar de tänka sig, men i detta missar de många aspekter av frågan.
Först kan vi titta på islamisk fundamentalism och kriminalitet som memer. Ett meme är en idé eller ett beteende som sprids genom imitation från person till person inom en kultur. Ett meme fungerar som en enhet för att bära kulturella idéer, värderingar, symboler eller handlingar, som kan överföras från ett sinne till ett annat genom skrift, tal, gester eller ritualer. Den islamiska fundamentalismens meme har en mycket högre kapacitet att sprida sig i skala, medan gängkriminalitetens meme i jämförelse är mycket begränsad. Ett helt samhälle kan förvandlas till religiösa fundamentalister, och det har hänt många gånger historiskt, medan det inte kommer att hända att en hel nation förvandlas till gängkriminella. Den islamiska fundamentalismens meme är alltså mycket smittsamt och dessutom svårt att bota eftersom det blir mycket djupt rotat i ens identitet, kultur och trossystem, jämfört med kriminalitetens meme. Detta betyder att på samhällsnivå är salafism mycket farligare än kriminalitet.
Dessutom finns det inga konkreta bevis som fastställer ett orsakssamband mellan religiös radikalisering och en minskning av kriminalitet. Detta är bara rena spekulationer och önsketänkande. Tvärtom finns det en stor risk att unga människor med våldsbenägenhet som ägnat sig åt gängkriminalitet skulle dras till islams våldsamma aspekter och i stället förvandlas till jihadister och terrorister, religiösa gangsters.
Ett annat problem som denna religiösa radikalisering skulle förvärra är hedersförtrycket. Den skulle intensifiera det förtryck som många flickor och kvinnor lever under idag i Sverige genom att ett ännu starkare betonande av kyskhetsideal och kvinnornas plikt att underkasta sig männen i familjen och att nästan ses som egendom.
Andra hävdar att den islamistiska vägen kan leda till bättre integration, men det är mycket mer sannolikt att det blir helt tvärtom. Att förvandla hela generationer eller hela utsatta områden till salafister eller religiöst fundamentalistiska enklaver skulle med mycket större sannolikhet leda till segregation och isolering. Dessa personer kommer allt mindre att uppleva sig som en del av majoritetssamhället och den svenska kulturen, och de kommer också allt mindre att uppfattas av majoritetssamhället som en del det. Parallella värdesystem leder till parallella samhällen, ännu mer så när de värderingarna utgörs av den extrema motsatsen till vad det svenska samhället står för.
Det är dags för folk som är trötta på problemen med integration och kriminalitet att släppa illusionen om att det finns snabba lösningar. Detta är ett problem som har byggts upp under decennier av oansvarig migrationspolitik och kontraproduktiv integrationspolitik och kommer ta lång tid att åtgärda, men lösningen på utanförskap är mindre migration och bättre integrationspolitik – inte islamisk fundamentalism. Valet står inte mellan salafism och kriminalitet, detta är en falsk dikotomi. Lösningen på kriminalitet är bättre kriminalpolitik, inte salafiska livscoacher. Islamisk fundamentalism är det sista vi bör satsa på om vi vill ha ett samhälle som håller ihop, om inte i nuläget, så åtminstone i framtiden.
Läs även: DEBATT: Var är svenska muslimer i kampen mot förtryck i islams namn?
