Vilks blev förövare och islamisterna offer när ledande opinionsbildare misslyckades med att ta entydig ställning för Vilks och yttrandefriheten. Rätten att häda och friheten för ord och konst villkorades av politiska maktanalyser.
Konstnären och professorn i konstteori Lars Vilks är död.
En sommardag besökte jag honom i det gammaldags inredda eternithuset mitt bland de böljande skånska sädesfälten. Det hem han senare, av säkerhetsskäl, tvingades lämna. En gemensam vän rapporterade genom åren om det liv Vilks ändå försökte upprätthålla. I våras hade vi ett långt vindlande telefonsamtal och vi skulle ses framöver. Det är omskakande att vårt möte nu tillhör det som för alltid förblir ogjort.
Vilks levde med ett pris på sitt huvud och var flera gånger hotad rent handgripligen till livet. Han var måltavlan när två människor sköts ihjäl för en tecknings skull. Men varken Reinfeldt- eller Löfvenregeringen slöt upp till hans försvar. Inga stödkommittéer upprättades, inga upprop eller kampanjer initierades av medie- och kulturelitens modiga förkämpar för yttrandefrihet.
Det blev inget ”Je suis Lars!”
Vilks var helt enkelt fel offer – för fel sorts brott och med fel förövare.
Jag antar att Muhammed som rondellhund fick två olika men allmänt spridda vänsterperspektiv att stråla samman i de fasta och oomtvvistade principernas härdsmälta.
Läs även: Mattias Lindberg: Vi behöver fler – inte färre – Lars Vilks
Enligt den gamla antiimperialistiska hållningen är USA och Israel huvudfienden. Därför måste alltid den enhetliga gruppen muslimer försvaras som förtryckta och alla handlingar, även terrorism, kan rättfärdigas som frihetskamp. Och utifrån den nyare postkoloniala maktanalysen tar man inte längre ställning för universella värden utan värnar istället underställda grupper. Så alla situationer och handlingar, även terrorism, kan utifrån teoriernas hierarkier tolkas som att den enhetliga gruppen muslimer är den mest förtryckta, utsatta och skyddsbehövande.
I välkända opinionsbildares framställning var Vilks förövaren då alla både visste och kände att islamisterna, det vill säga gruppen muslimer, alltid är offren. De krumbuktade sig förvisso kring yttrandefrihetens okränkbarhet. Men friheten för ord och konst och den självklara rätten att häda, villkorades i en soppa av ideologiska och emotionella underströmmar med starka opportunistiska drag.
Läs även: Gudmundson: Lars Vilks drog ner byxorna på oss alla
En dåvarande programledare inom Public Service kände därför 2012 att marken var så säkrad och trygg att han, i ett debattinlägg, kunde kalla Vilks puckad och knasboll. Och han var öppen med saker som säkert sades privat och mer halvkvävt yppades i offentligheten – Vilks fick skylla sig själv som smädat islam. Dödshoten var resultatet av ”dumskallar som retar sig på en annan dumskalle”. Journalisten var nog inte ensam om bedömningen att Vilks hade en ”djupt störd personlighet” och att smädandet av islam visade att han var narcissistiskt besatt av uppmärksamhet. Han krävde därför att Vilks säkerhetsbevakning drogs in och stormningen av hans hem skulle läggas ut på Youtube som konstprojekt.
Läs även: Hundratals jublade över Vilks död på arabiskspråkig svensk sajt
Efter årtionden under vänsterns beskydd kan islamister nu öppet visa glädje över att Gud äntligen straffat Vilks med eld på den småländska motorvägen. Alltmedan kända profiler retirerar ur åsiktskorridoren för att berömma hans gärning. För nu när ingenting längre står på spel, vare sig enligt Pierre Bourdieu eller al-Shabbab, blir hyllandet av Vilks plötsligt halal.
Den våldsamma krocken utanför Markaryd är inte slutet för Muhammed som rondellhund, som processkonst fortsätter verket att växa och förgrena sig i nya riktningar. Men den offentliga personen Lars Vilks är nu ett stycke fruset tidsdokument över opinionsbildares och de intellektuellas skamliga svek. De mötte en konstnär med en rondellhund och vek ner sig inför reaktionens mest barbariska ombud.
