Lars Vilks till ytan oansenliga tuschteckning i juli 2007 lyckades blottlägga den moraliska ynkedom som råder bakom alla tomma gester och vackra högtidstal i det offentliga Sverige.

Konstvärlden står ännu, nästan femton år senare, med byxorna vid anklarna. Vid sin död på söndagkvällen beskrevs Vilks som ”2000-talets mest betydelsebärande svenska konstnär” (DN 3/10). Men i det statliga flaggskeppet för samtidskonst, Moderna museet, är Lars Vilks knappt representerad. Det kanske mest omskrivna svenska bildkonstverket i vår generation, ”Profeten M som rondellhund”, har aldrig köpts in och än mindre visats.

Inte ens när Vilks 2015 försökte donera originalet, accepterade museet. Dess ledning utvecklade en snirklig argumentation för varför samlingarna inte behövde rondellhunden.

Hyckleriet blev uppenbart för alla. Konstvärldens omhuldade provokationer var bara lösa skott. När det small på riktigt sprang de intellektuella och gömde sig.

Lars Vilks gick från att vara professor i konstteori till att bli portförbjuden från den svenska konstscenen.

Politiken var minst lika ynklig. 2013 skulle Vilks äntligen få göra en utställning, i Malmö. Det kommunalt organiserade Dialogforum Malmö uppmanade allmänheten att polisanmäla. ”Jag hoppas att inte en enda människa besöker galleriet”, sade det socialdemokratiska kommunalrådet Ilmar Reepalu (TT 20/2-13).

Statens värn om den konstnärliga friheten visade sig tveeggat. Hoten mot Vilks lyckades man visserligen avvärja, om än med nöd och näppe. Men priset Lars Vilks fick betala blev högt.

Under ett och ett halvt decennium levde konstnären som i ett fängelse. Han drabbades därmed av en inlåsning som var betydligt mer omfattande än de straff som Sverige utdelade till dem som försökte döda honom.

Vilks utsattes för fyra konkreta mordplaner, varav två i Sverige. Två bröder i Landskrona dömdes till fängelse hösten 2010 för försök till mordbrand. Snart var de ute igen – den ene brodern begick nya brott redan i april 2012. Hösten 2011 dömdes tre män i Göteborg till böter för brott mot knivlagen. Mordplanerna på Vilks ansåg dock inte rätten vara styrkta. Några månader efter rättegången kunde en av gärningsmannen åka till Syrien och ansluta sig till Islamiska staten.

Sådan frihet fick aldrig Lars Vilks. Han fick inte ens bo tillsammans med sin kvinna.

Läs även: Efterlyses – ett vuxet samtal om islam

Även för den fria pressen blev Vilks ett problem. I de flesta andra sammanhang vill man normalt visa upp verk man avhandlar i nyheterna. Vilks rondellhund, däremot, har förpassats till en mer undanskymd plats. Ibland – sällan – har hunden fått passera förbi i bakgrunden i bevakningen. Få har varit villiga att riskera en publicering som skulle kunna uppfattas som ett ställningstagande.

Så enkelt klädde han av oss allihop, Lars Vilks.

Läs även: Kurt Westergaard begravdes i hemlighet