Socialdemokraterna utesluter inte svenskt medlemskap i Nato. Magdalena Anderssons chockerande uttalande borde fått partiet att krevera.

Men var har de rasande sossarna tagit vägen? Fred genom avspänning och nej till Nato har ju varit emblematiskt socialdemokratisk politik med stolta anor från kvinnoförbundet och dess inflytelserika förgrundsgestalter. Så var är protesterna, angreppen och svekdebatterna?

När Ingvar Carlsson baxade oss in i EU utan att förankra besluten hos gräsrötterna blev det ett liv utan dess like och medlemmarna lämnade partiet i massor.

När Andersson nu tillkännager sin historiska omsvängning är det bara en fördel att man inte längre är ett folkrörelseparti. Hon har utan problem tvärt kunnat växla kurs ett antal gånger och karriärsossarna har följsamt hängt med i kurvorna. Då Miljöpartiet av misstag råkade lämna festen för tidigt kan Andersson frijazza med folkopinionen bäst hon vill. Och stödet för en Natoanslutning är större än någonsin även bland de egna väljarna, bland såväl kvinnor som män.

Läs även: DEBATT: Sverige måste gå med i Nato nu

Inom det nypragmatiska Vänsterpartiet däremot kommer nog den redan ilskna interna oppositionen att sätta stopp för att målgruppen av tänkta bruksortsgubbar och -grabbar ska få avgöra även denna fråga. Äta kött och bränna med kärran är en sak, men kärnvapen – där går gränsen.

Om man är vänster så är få områden så politiskt minerade som Nato. Det självklara nejet griper på ett särskilt sätt tag i ens politiska identitet. Djupt där inne finns traditionen – strider och erfarenheter från hela 1900-talets historia som arvedel.

Vänstern säger nej till Nato, militarism och rustningsindustri och ja till fred genom pacifism, samarbete, förhandlingar och diplomati. Och hållningen skapar också en självbild som lite godare och bättre än hökarna, MÖP:arna och stridisarna i den motsatta politiska skyttegraven.

Men invasionen av Ukraina har luckrat upp motståndet hos fler än mig och Magdalena Andersson. Fasansfulla klipp och bilder på offren i Butja samt vittnesmål har spridits över världen. Och Zelenskyj reagerade med att bjuda in de tidigare regeringscheferna Angela Merkel och Nicolas Sarkozy för att se dödsoffren med egna ögon. Alltså resultatet av 14 år av eftergiftspolitik gentemot Putin.

För Zelenskyj har ju rätt. Om inte Merkel och Sarkozy, för att blidka Putin, hade blockerat Ukraina som framtida Natomedlem 2008 så hade invasionen aldrig inträffat.

En känd vänsterdebattör twittrade efter Anderssons omsvängning att ”Kärnvapen ingår i Natos kärnvapenstrategi. Men för många av oss avskräcker just kärnvapen från ett Natomedlemskap.”

Men varför då egentligen? Frankrike och England är ju kärnvapennationer utan att skribenten avskräcktes under sin egen omprövning och blev EU-anhängare. Och jag undrar om skribenten verkligen tror att han varit mindre rädd om fredsrörelsens krav hade åtlytts under kalla kriget – om väst hade nedrustat och det amerikanska kärnvapenskyddet över Europa avvecklats. Knappast!

I Budapestuppgörelsen 1994 avstod Ukraina sina kärnvapen i utbyte mot att västmakterna och Ryssland garanterade fred och säkerhet. Men hade landet varit en kärnvapennation i dag skulle Ryssland aldrig ha invaderat. Man kan säga att Putin inte var tillräckligt avskräckt.

Vänstern har alltid sett avspänningen som alternativet. Men i kampen för världsfreden har det ofta betytt ett undergivet undvikande av att reta upp diktatorer. Vid en fredskonferens på Åland menade Stefan Löfven exempelvis traditionsenligt att inget land med gräns mot Ryssland skulle bli säkrare av att gå med i Nato. Han syftade förstås på Finland och Sverige som dock saknar en sådan gräns.

Viktor Barth-Kron ansåg i Expressen att Löfvens åsikter var uppseendeväckande med tanke på Anderssons omorientering. Men Löfven var inte där i egenskap av före detta socialdemokratisk statsminister utan som så kallad fredsorganisatör för SIPRI (Stockholms internationella fredsforskningsinstitut). Och att hävda idén om den fredsbevarande buffertnationen och betrakta Natoanslutningar som krigsprovokationer tillhör traditionens standardmanuskript som vi alla, till och med Löfven, kan rabbla innantill.

Men jag undrar om inte den idén dog i någon av Ukrainas massgravar. Och skulle verkligen säkerheten öka för de baltiska staterna om de gick ur Nato? Men Löfven höll sig som sagt till manus och gav inga förklaringar till sina fredsfraser. Dock ville han själv bidra till avspänningen på hemmafronten genom att berätta vad Försvarsmakten meddelat: ”De säger inte heller att nu är ryssarna på väg. Det är de inte, de är ju faktiskt nere i Ukraina, det är där de är.”

Visst, Ryssland kanske nöjer sig med att återbörda de nuvarande så kallade lillryska staterna till sitt slaviska jättehem. Men tänk om även Sverige i framtiden kan behöva avnazifieras nu när Putin vet att Natoländerna inte intervenerar för att inte riskera WWIII?

Läs även: Natofrågan får tidigare S-kommuntopp att hoppa över till Moderaterna

På nätet cirkulerar två långa artiklar publicerade av den ryska nyhetsbyrån RIA Novosty som klart bekräftar Putins imperieambitioner. Men även de fruktansvärda planerna för Ukraina och synen på väst. Sammanfattningsvis får vi veta att det ukrainska folket till allra största delen består av nazister och därför finns det bara två alternativ: De som gjort motstånd eller tillhör den nazistiska eliten måste elimineras och resten ska under 25 år avnazifieras. Folket måste bära krigets bördor som en historisk erfarenhet. Och det är vi i väst och våra värderingar som har nazifierat Ukraina, som därför nu måste upphöra som nation och återgå till Ryssland.

Enligt artikeln ser sig Ryssland som annorlunda och försvarare av ett historiskt europeiskt arv. Men man har påtvingats den västliga totalitarismen, alltså våra värderingar. Denna makt har nu Ryssland brutit i och med avnazifieringen av Ukraina. Och man kommer nu att liera sig med de länder som förr varit västs forna kolonier och som Ryssland befriat.

Den pompösa och lögnaktigt förvridna propagandabilden kan förklara de döda och torterade civila i Butja. Men vi är också nazister och ett hot mot Ryssland då vi försöker sprida nazismen över världen, så varför skulle inte Putin eller hans efterföljare utgöra ett hot mot oss?

Jag antar att Löfven som så många andra i sina politiska ungdomsår blev itutad lågaffektivt bemötande och att för guds skull inte öka spänningarna var de rätta takterna mot öststaternas alla flåbusar vid makten.

Men ett råskinn till diktator med imperieambitioner som invaderat ett land med tusentals döda som resultat, bör väl tvärtom bibringas ökade spänningar, till och med överhettade sådana, vad skulle annars få honom att backa?

Läs även: Altstadt: Nato borde ingripa i Ukraina

Det känns som jag svär i den anrika fredskyrkan men konflikten bör trappas upp och eskaleras rejält. I en situation där Putin varnat både Sverige och Finland för Natomedlemskap så är jag för första gången inne på att vi bör ansöka och det bums.