För många år sedan beskrev jag Annie Lööf som en hubott, en människolik robot, efter en då populär teveserie. Hennes svajiga rabblande om nödvändigheten av låga ingångslöner tycktes likt utantilläxor inte bottna i egen resonans.

Min upplevelse kanske förklaras av bristen på mänsklig autenticitet hos en person som forcerat leende alltid kommunicerar politikersvenskans mest nötta fraser. Och på mängden av fluffiga liberala signalord som strömmar ut närhelst Lööf öppnar munnen.

2006 gällde floskelanhopningen exempelvis den centerpartistiska friheten i form av nationalstatens avskaffande till förmån för en världsfederation. På 2021 års stämma var till och med anslaget till norrländska transportleder en väg mot ett centerns lyckorike, där människor i full frihet förverkligar alla sina drömmar.

Läs även: Dahlman: Lööf har gjort bort sig – hur länge blir hon kvar?

Lööf har genom åren genomfört hisnande ideologiska och sakpolitiska omsvängningar, men har ändå framgångsrikt lyckats kultivera självbilden som tydlig och principfast. Grodor hoppar och porösa luftpastejer ploppar, men utifrån sin oförvitliga högre position kan hon självklart visa andra var linjen måste dras.

I SvD uttryckte Lööf nyligen sin besvikelse över att Ebba Busch inte instämde i kritiken mot Sara Skyttedal som kallat henne för quisling i samband med Centerns ja till Januariavtalet. Men var det bara jag som undrade över Lööfs ordval när hon ofiltrerat pratade utanför partiprogrammerat manus:

Det är ord som landsförrädare och quisling som NMR och hela den bruna sörjan använder. Det är det som står i alla brev och mejl som skickas hem till mig. Och så använder en etablerad politiker detta. Det är förvånande och nu använder sig fler och fler av det språkbruket.

Läs även: Gudmundson: Annie Lööf inmålad i S-hörnet

Lööfs påstående gör mig konfunderad. Brukar nazister kalla en politisk motståndare för quisling? Eller kan det istället vara så att Annie Lööf inte har en susning om vem Vidkun Quisling var eller på vilket sätt quisling är ett allmänt spritt, välkänt och vedertaget begrepp? Lööf verkar på allvar tro det, eller också insinuerar hon att Skyttedal har använt ett ord som exklusivt tillhör NMR och den bruna sörjan.

Lööf är partiledare, har varit statsråd och vill bli statsminister men verkar ha noll koll på historia och det 30–40-tal hon varnar för och kapitaliserar på som samtidsrelevant. Men kanske är det än värre om hennes syfte var att kleta brun sörja på en före detta allianskollega för att hon använt ett skällsord med antinazistiskt ursprung.

Lyft av medie- och opinionsvindar bevittnar vi nu Annie Lööfs stora stund. Och hon begär väljarnas bekräftelse för att hon, rakryggat utifrån överlägsna värderingar, förhandlat bort både kommunism och fascism som framtidsdystopier.

Men ärligt talat, utan 30-talet och Jimmie Åkesson som retoriska figurer skulle centern vara en partispillra någonstans i nivå med Liberalerna. Tack vare SD som livständande motpol istället för som förr Socialdemokraterna och Miljöpartiet, kunde den hårt tilltufsade stureplansliberalen Lööf återfödas som värderingarnas eviga väktare.

Läs även: Dahlman: Lööf hallucinerar om SD

Oklart vilka värderingarna är för tillfället, men de är alltid tydligast, starkast, och idag även bäst på att stå emot de akuta inrikespolitiska hoten från SD, Polen och Ungern. Men också så diffusa att en stor del av centerväljarna nu vänsterlutar trots att visionen om höjda gränsbommar betyder sänkning av löner och offentlig välfärd.

Lööf säger sig företräda och vara sammankallande för den breda mitten. Men som politiker är hon tvärtom en starkt polariserande kraft. Och som exemplet Skyttedal visar med den konfliktdrivande strategin att inte bara som vanligt retoriskt pressa ut vänstern, utan numera också en stor del av borgerligheten mot ytterkanterna, genom att framställa dem som extremister.