Finns det något mer patetiskt parti just nu än Liberalerna?

De vacklar som bekant omkring på riksdagsspärren, så vad hittar de på för att inte dratta på ändan inför väljarnas allt mer likgiltiga blickar? Jo, det fordom så malliga partiet har sett sig tvingade att sälja ut hela det ståtliga arvegodset mot att få röster på köpet – allt det där fina och viktiga som fick dem historiskt att gå med näsan i vädret. För att ungefärligen sammanfatta läget på Groucho Marxs vis: Här är mina orubbliga principer och tycker ni inte att de duger kan jag plocka fram ett knippe andra.

Läs även: Lidström: En regering av blivande landshövdingar

I november förra året hävdade integrations- och arbetsmarknadsminister Johan Pehrson inför väljarna, och säkerligen också den interna oppositionen, att för alltid och för evigt är nationalism och liberalism två helt oförenliga ideologier. Men så – Ta Da! - blev i augusti plötsligt Johan Pehrson och partitoppen just nationalister, men så klart liberala sådana. Dubbel skämskudde och mer därtill!

Det är inte vidare svårt att räkna ut vad som hänt och varför.

Det är pinsamt uppenbart att partiledningen inte är beredd att avstå statsrådsposter, så av nöd och tvång måste man försöka övertala oss att de minsann utgör en vad de kallar motpol till SD. Det vill säga Liberalerna vill gärna komma loss ur rävsaxen men inte genom att gnaga av sig benet.

Och ovanpå detta desperata försök till power move så borde fler än jag undra vad liberal nationalism ens betyder?

Den förvisade förlorade sonen Mauricio Rojas har välkomnats tillbaka in i partiets famn. Och vem kan bättre än han sätta ord på det liberala missfoster som kläckts fram, och vad det verkar utan att medlemmar utanför den inre kretsen känt till, att det alls var ruvning på gång…

Enligt Rojas i SvD innebär begreppet “ett mångfaldsbejakande verkningsfullt redskap i kampen mot etno-nationalismens potentiella hot mot det öppna och fria samhällets fundament”. Vilket är en märklig målsättning på nivån skjuta knott med kanon.

Eftersom Liberalernas utpekade motpol som bekant inte är etno- utan kulturnationalister, så vill Liberalerna alltså satsa sitt namn och goda rykte genom att med det brunkletade begreppet nationalism, söka nedkämpa de mindre än 0,0005 promillena av Sveriges befolkning. För det är väl ungefär vad de egendefinierade etno-nationalistiska partierna AFS och NMR har tillsammans ifråga om medlemmar och sympatisörer.

I en skriftlig kommentar till Aftonbladet menar Rojas också än mer mystiskt att friheten skyddas inom ramen för en gemenskap som huvudsakligen är nationell. Och om den gemenskapen försvagas så försvagas också skyddet för våra friheter, och vi får en värld av frihetsförnekande gäng, stammar och klaner.

Jag kan ha missförstått dessa spetsfundigheter, men är det inte exakt på detta sluttande plan av gäng och klaner som Sverige befinner sig redan idag? Och det är väl inte bristen på mångfald som hotar gemenskapen utan tvärtom? Jag undrar när problemet någonsin varit lösningen på... problemet?

Och om grupper och individer inom mångfalden inte ska samlas runt gemensamma grundvärderingar utan hållas samman av nationen, så undrar man vad som är nytt under solen och varför idén prompt ska kallas nationalism.

Varför i herrans namn kan inte Liberalerna formulera egna förslag på uppenbara samhällsproblem istället för att krampaktigt positionera sig som en “motpol”?

Läs även: Sjölander: Minimilöner för att stjälpa och hjälpa

Det samma gäller förstås för sossarna, men tacka vet jag ändå Magdalena Anderssons mindre sofistikerade sätt att söka tränga ut alla andra ur den motpolsaktiga politiska nischen. I jämförelse framstår ju partiledare Andersson som en ölstinn, brölande skinhead som fortfarande hänger kvar på helikopterplattan i Gamla stan, lyssnar på Screwdriver, klistrar upp dekaler för BSS och ägnar övrig tid åt att sparka ner minoritetspersoner på stan. Alternativt som en amerikansk neocon som efter 11 september framgångsrikt ägnade sitt yrkesliv åt att lobba för invasionen av Irak.

Eller vilka associationer är det meningen att vi ska få av hennes självbeskrivande ord patriot?

Men Andersson kan väl i dagsläget till skillnad från Pehrson till och med ringa upp 80-plussare för att lura av dem Bank-id utan att tappa i förtroende och opinionssiffror.

Medan stackars Liberalerna av tradition måste syssla med det mer intellektuella slagets snömos. Men hur lyckosamt kan det egentligen vara att appropriera ett ideologiskt begrepp som nationalism med sådant brunsunkigt rykte, särskilt bland liberalernas gamla väljarbas av gymnasielärare, handläggare och byråkrater?

De främsta företrädarna idag för denna borttappade grupp är väl storstadskvinnor som trots hög utbildning är så svagsinta att de inte kan skilja mellan Socialdemokraterna, Miljöpartiet, Annie-Centern och Reinfeldt-moderaterna. Och det är högst troligt att för dem är ordet nationalism lika lockande som böldpest eller en festplats på landsbygden dagen efter midsommarafton innan skräpplockarna gjort sitt.

Så man kan utan överdrift tvivla på att någon utanför partiledningen kan attraheras av den här finare sortens nationalism, lättade över att Liberalerna åtminstone inte vill utrota och invadera som lyder den okunniga tolkningen av begreppet.

Stockholms toppliberal Jönsson menade i samband med lanseringen att det här påhittet bara skulle göra väljarna förvirrade. Frågan är dock vem som är mest förvirrade: Jag och väljarna eller Liberalerna själva. Johan Pehrson i spetsen verkar ju helt glömt bort att partiet utgör den främsta anti-nationella kraften i svensk politik. Liberalerna tog faktiskt, tro det eller ej, på Landsmötet 2017 beslut om att avskaffa Sverige. Vår nation ska nämligen uppgå i federationen EU.

Vad fasiken menas då med liberal nationalism? Den är till innehållet obegriplig och som politisk drag helt absurd. Det är ju Liberalerna själva som utgör det största hot vi känner mot vår gemenskap och nationen Sverige!

Läs även: Brinkemo: Ahmadiyya och pennans Jihad