De första minimilönerna skapades för att stänga ute svarta och andra oönskade grupper från arbetsmarknaden. Idag motiveras de tvärtom med att söka hjälpa svaga grupper, men effekten är densamma – att förbjuda låga löner blir för många ett förbud mot att bli anställd alls, skriver Jakob Sjölander.
Historien bjuder på många vändningar, men få av dessa är så drastiska som minimilönernas. Idag motiveras dessa med att hjälpa olika grupper att få bättre lön. Exempelvis ungdomar, invandrare och fattiga. Men detta har inte alltid varit motivet. När de första minimilönerna infördes runt sekelskiftet 1900 så var det explicita syftet ofta att hålla tillbaka olika grupper.
Läs även: Henriksson: Botkyrkas politiska vildar ett totalt haveri för sossarna
Exempelvis japaner i Kanada och svarta i den amerikanska södern och i Sydafrika. Dessa skulle hindras från att konkurrera med de vita. Samma policyverktyg som man i det förflutna använde för att stjälpa använder vi alltså idag för att hjälpa.
Dagens argument för minimilöner är enkelt, rakt, intuitivt: vi förbjuder giriga arbetsgivare att betala mindre än en viss lön, vilket tvingar dem att ge mer pengar till sina stackars arbetare. Gott så.
Men om detta stämmer, varför trodde politiker i det förflutna att de kunde skada impopulära grupper med minimilöner? Dessa gruppers fattigdom gjorde att de accepterade lägre löner. Men deras låga löner betydde att de konkurrerade ut de vita. Trots att dessa grupper, som asiater och svarta, sällan var lika erfarna eller välutbildade som de vita, eller talade språket och förstod kulturen, så gav de lägre lönerna dem en konkurrensfördel. Det gällde att beröva dem denna fördel. Man gjorde det alltså olagligt att betala låga löner.
Till saken hör att utsatta grupper sällan har något annat att konkurrera med än just låga löner. De har sällan den kunskap eller kontaktnät som andra har. Detta är vad som gör de utsatta utsatta. Låga löner är alltså en fördel. Ofta deras enda fördel, och en fördel som de desperat behöver. För varför skulle en arbetsgivare anställa en mindre kvalificerad person annat än för att det är billigare? Samma princip gäller i dagens Sverige, med invandrare och ungdomar.
Till saken hör att ett förbud att anställa någon för mindre än en viss lön också är ett förbud för arbetaren att acceptera en lägre lön. Ett sådant förbud skadar arbetaren då det sällan finns bättre alternativ. Om låglönearbetaren hade möjlighet att skaffa sig ett höglönejobb så skulle denne redan ha gjort det.
Idén om att minimilönerna är till hjälp bygger på ett vanligtvis omedvetet antagande, nämligen att arbetsgivaren kan sätta vilken lön denne önskar. Det skulle alltså bara vara girighet som hindrar arbetsgivaren att höja lönerna. Men på den fria marknaden så måste arbetsgivare alltid betala ungefär det värde en arbetare producerar.
Om arbetsgivaren betalar mindre än vad arbetet är värt så kommer en konkurrent att locka över arbetaren. Det betyder att löner måste ligga någonstans mellan värdet av det som produceras och vad konkurrenterna erbjuder. Om arbetsgivaren inte har monopol så betyder det att denne måste betala löner som är nästan lika värdefulla som det utförda arbetets värde.
Det är inte lönsamt att betala 110 kronor för ett arbete som bara producerar 100. Detta är problemet minimilönerna orsakar: de pressar upp lönerna över den nivå det är värt att betala. På så vis blir resultatet inte att jobb får högre löner, utan att låglönejobb förstörs. Minimilöner är ett förbud för att anställa någon för mindre än en viss lön. Men som alla förbud är det ett tveeggat svärd. Ett förbud att anställa blir även ett förbud mot att bli anställd.
Läs även: Lidström: En regering av blivande landshövdingar
Man skulle kunna jämföra minimilönerna med, säg, ett politiskt initiativ för att hjälpa bagare att få ”rättvist” betalt för sitt bröd. Generösa politiker bestämmer att bagarna nu ska få minst 1 000 kronor för varje limpa. Bagarna blir kanske glada att höra det. Men snart lär de märka att ingen vill betala 1 000 kronor per limpa. Istället börjar folk köpa annan mat, och limporna förblir osålda. Undantaget är kanske några extremt lyxiga limpor som faktiskt är värda över 1 000 kronor.
I slutändan är minimilönerna ett exempel på en av de mest grundläggande och uppenbara ekonomiska principerna: höga priser ger mindre försäljning. Varor är mer attraktiva ju billigare de är. Höga priser på arbete betyder att färre anställs.
Sverige har ingen minimilön. Men kollektivavtalen har liknande effekt. Även de pumpar upp lönerna, med arbetslöshet som följd. Fackförbunden påstår sig via dessa avtal måna om låglönearbetare. I själva verket så gör de det för att bli kvitt konkurrensen från låglönearbetare. Detta gör de genom att pressa upp priset på låglönearbetet så att ingen vill köpa det. Precis som man gjorde på 1920-talet i den amerikanska södern och i Sydafrika. På så vis slipper fackförbundens medlemmar att tävla mot invandrare och ungdomar, vilket är bekvämt för dem.
I dag tar vi det för givet att fattiga och lågutbildade arbetar mindre än rika. Men det bör vi inte göra. Snarare är det unikt för vår tid. Historiskt var det istället de fattiga som arbetade och de rika som tog det lugnt. Vi förklarar de fattigas arbetslöshet med att det inte finns några jobb. Strunt.
Så länge det finns något att göra så finns det jobb, och det finns alltid något att göra. Frågan är bara om man kan få någon att göra det till en viss lön. Höga löner gör det olönsamt att anställa. Lågutbildade, utslagna, invandrare och ungdomar får svårt att ta sig in på arbetsmarknaden, och därmed svårt att få den erfarenhet höglönejobb kräver.
Minimilönerna motiveras nu av totalt annorlunda skäl än när de först infördes. En gång i tiden var de avsiktligt menade att skada vissa grupper och favorisera andra. Nu är denna effekt bara oavsiktlig. Det är tydligt att vi hade mer ekonomiskt kunniga politiker i det förflutna. Eller så var de kanske bara hederligare och tydligare med sina avsikter?
Läs även: Nordling: Ett klasslöst samhälle med inkomstskillnader
