Hur bör man bedöma och tolka snart ett år av förment borgerligt styre? För att ge ett rättvisande betyg måste man beakta situationen Sverige befann sig i när den nya regeringen tillträdde, vilka möjligheter riksdagsmajoriteten har haft att agera, och till sist vad regering och riksdag faktiskt har gjort.

Läs även: Skogkär: Blöta socialdemokratiska fingrar vajar i vinden

För det första, hur såg Sverige ut när den nya regeringen tillträdde? Sverige hade och har fortfarande ett havererat rättsväsende, ett rättsväsende som infördes under 1960-talet och som redan under 1970-talet drev en äldre generation till förtvivlan med sitt ”daltande”.

Det är inte så, som en del påstår, inklusive ministrar och riksdagsmän, att dagens rättsväsende blivit ”otidsenligt”, att det ”inte längre” är anpassat till verkligheten. Det rättsväsende Sverige hade säg 1903, 1925 eller 1950 skulle med obetydliga justeringar kunna fungera galant även idag. Däremot, det rättsväsende som vänstern, till vilka bör räknas Folkpartiet och Centern, införde för 60 år sedan och som de än idag stöder, är inte anpassat till någon tid, något land eller någon kultur. Det var aldrig tidsenligt.

Sverige har oreglerad invandring från kulturellt inkompatibla länder. Invandringen sker via ett asylsystem som ger uppehållstillstånd till personer som nästan uteslutande inte är flyktingar i någon normal bemärkelse.

I kombination med vårt fåniga rättsväsende har invandringen lett till att skjutningar och sprängningar blivit vardagsmat. Nu hotas av samma skäl Sverige även av terrorism.

Sverige har en havererad skola. Skolan idag ger ofta sämre läs- och skrivkunnighet efter 13 års närvaro, avslutade med teoretiskt gymnasium, än att inte gå i skolan gjorde vid mitten av 1700-talet. Fattiga bondmoror, klockare och gamla indelta soldater anno 1758 var, att döma av resultaten, långt bättre lärare än de vi idag har i grundskolan.

Sverige kommer kanske att gå med i Nato. Försvaret ska, verkar det, få något mer resurser, men inte de 6–7 procent av BNP under ett decennium som troligen skulle krävas för att återuppbygga vad som förstörts under den nedrustning som inleddes av regeringen Palme kring 1970, och den avrustning som inleddes i början av 1990-talet av regeringarna Bildt och Persson och som fullföljdes av regeringen Reinfeldt.

Att tas med byxorna nere på försvarsområdet är tyvärr en mer än sekelgammal svensk tradition. 1914 hade Sverige ett mycket dåligt försvar. Det upprustades under första världskriget. 1925 lades hälften ner. 1936 beslutades det att utgifterna skulle öka (!) till 1,5 procent av BNP. 1940, när Tyskland ockuperade Danmark och Norge, ökades de till över 20 procent av BNP så att Sverige i början av 1950-talet var redo att möta det hot vi stod inför 1925, 1933 och 1939.

Sjukvården drivs i offentlig regi, det vill säga, per definition, den är socialistisk. Köerna är absurt långa, kostnaderna är enorma medan samtidigt produktiviteten är sämst eller näst sämst i OECD. Inte ens en antydan till avsocialisering har aviserats från regeringen. Tvärtom önskar till exempel SD att den fortfarande delvis privata tandvården ska socialiseras i än högre grad.

Elsystemet har gradvis förstörts, dels via nedläggningen av sex prima kärnkraftverk, med början med de två i Barsebäck 1999 och 2005, dels via introduktionen av vindkraft som, genom slumpmässig tillgänglighet och avsaknad av svängmassa, saboterar det elnät som återstår.

För det andra, vilka möjligheter hade den nya regeringen när den tillträdde? Partistödet i Sverige uppgår såvitt jag kunnat utröna till omkring 1,3 miljarder per år. Om vi antar att hälften går till partierna på riksplanet och att av detta hälften går till dagens regeringspartier får vi att de erhåller 325 miljoner kronor per år. Under åtta år i opposition blir det sammanlagt 2,6 miljarder kronor.

Enbart via partistödet hade dagens regering med andra ord möjlighet att lägga mellan 2 000 och 3 000 manår på att utveckla sin politik och ta fram konkreta, väl genomarbetade förslag och lagtexter, färdiga att röstas igenom så fort regeringen tillträdde.

Dagens regering har också under åtta år haft omkring 170 välavlönade riksdagsledamöter vars arbete det varit att i opposition granska den politik den tidigare regeringen förde och komma med alternativ. Sammantaget hade dagens regering omkring 4 000 av skattebetalarna finansierade manår att lägga på sina förberedelser inför valsegern 2022.

Läs även: Hjort: Rwandska doktorander på en svensk biståndsbudget

För det tredje, vad borde vi ha kunnat förvänta oss av allt detta med början i oktober och november 2022? Med halvt om halvt kompetenta politiker – varför inte ett kompendium om mellan 500 och 2 000 sidor färdiga propositioner, grundligt granskade av både jurister och ämnessakkunniga?

Vi borde vidare ha förväntat oss att reformtakten nästan enbart bestämdes av hur snabbt riksdagen kunde behandla och rösta igenom regeringens redan färdigskrivna och redan färdigutredda propositioner.

Sådant förberedelsearbete och sådan handlingskraft lyser med sin frånvaro. Istället har vi mest fått småjusteringar och tillsättningen av utredningar.

Vad är det som motiverar regeringen? Ett mått av välvilja får vi hoppas. Men var är bettet? Var är handlingskraften? Var är kompetensen? Vad gjorde de under åtta år i opposition? Och var är den borgerliga politiken?

Till exempel, varför höjer en förment borgerlig regering garantipensionen? Det är en ”pension” som utgår till den som inte arbetat och vars syfte det är att se till att till exempel alkoholister, som lever på socialbidrag, vid en viss ålder glider över till att bli ”pensionärer”, alltmedan de fortsätter att rösta på Socialdemokraterna.

Vissa förbättringar har förvisso gjorts, men de är för små och träder i kraft alldeles för sent.

Utifrån ser det mest ut som om regeringsledamöterna provsjunger för roller som landshövding, utredare, generaldirektör eller, kanske, ambassadör. När Socialdemokraterna, närmast ofelbart med dagens politik, återfår regeringsmakten 2026 gäller det då att inte ha gjort för mycket som irriterar Magdalena Andersson, Annika Strandhäll eller Morgan Johansson.

Läs även: Skogkär: Att byta generaldirektör är lättare än att byta paradigm