I Pakistan som varit ledande i att fördöma Sverige för koranbränningar är lynchningar för uppfattad hädelse vanliga. I samma land förföljer man med iver Ahmadiyya, en muslimsk minoritet med en mycket fredlig korantolkning. Ahmadiyyas kalif anser att det är en muslimsk plikt att vara lojal mot det land som välkomnat en, skriver Per Brinkemo.
Historiskt sett har värnandet av yttrandefriheten setts som det närmaste sekulära kommer en helig princip. På senare tid har tron på detta börjat svaja betänkligt hos många.
För att förstå vad yttrandefrihet är, eller snarare inte är, bör man förstå något om de 57 länder som ingår i Islamiska konferensorganisationen OIC och som fördömer Sverige och Danmark för att vanhelga koranen. Låt oss för enkelhetens skull fokusera på det land som tog initiativ till ett extrainsatt möte i FN:s människorättsråd – Islamska republiken Pakistan – vars premiärminister, Shehbaz Sharif, manat till landsomfattande protester och som säger sig vara ”äcklad och förfärad” över koranbränningarna.
Läs även: Hundratals muslimer tände eld på kyrkor i Pakistan
I Pakistans konstitution, artikel 19, garanteras både yttrande- och pressfrihet (med vissa undantag). I praktiken censureras både tidningar och sociala medier. Pakistan har en blasfemilag som kan ge dödsstraff och det leder i praktiken till att det inte finns någon yttrandefrihet. Det räcker med att tro ”fel” för att det ska bli ytterst obehagligt. Människorättsorganisationer rapporterar ständiga övergrepp mot både religiösa minoriteter och muslimer, om tvångskonverteringar och om både fanatiska lynchmobbar och statligt sanktionerad förföljelse.
Ett axplock från Amnesty International:
• Kvinna dömdes till döden för påstådda ”hädiska” meddelanden via WhatsApp.
• Man lynchades till döds av en grupp människor efter att ha anklagats för att ha bränt sidor av den heliga Koranen.
• Man med fysiska funktionshinder dränktes intill en moské av en besökare efter att ha anklagats för hädelse.
Så sent som den 18 augusti rapporterade Sveriges Radio om kristna som demonstrerade mot att ett hundratal muslimer vandaliserat 19 kyrkor och över 80 kristna hem. Attacken ska ha utlösts av rykten om att kristna skulle ha skändat Koranen.
En grupp som är särskilt utsatt i Pakistan är den muslimska minoriteten Ahmadiyya. Det är en islamsk väckelserörelse som tros ha omkring tio miljoner medlemmar världen över, i Sverige ett tusental. Deras trosutövning, koranen som guds uppenbarelse, böner, fastan och så vidare skiljer sig inte från vare sig sunni eller shia. Det finns i huvudsak två skiljelinjer: tolkningen av koranen och förhållningssättet till staten.
Medan sunniter och shiiter fortfarande väntar på att Mahdi, en Messias, tillsammans med Jesus ska komma vid tidens slut och befria världen från krig och ondska, tror Ahmadiyya att han redan har kommit. Det ska ha skett på 1800-talet i Indien genom Mirza Ghulam Ahmad (1835–1908). Denna för en utomstående lilla detalj gör dem hatade av många muslimer. Medlemmarna diskrimineras och förföljs av andra muslimer i en rad olika länder. Inte minst i Pakistan.
Rörelsen är förbjuden i landets konstitution och dess medlemmar ses som kafir (icke troende) och får därför inte vallfärda till Mecka. I våras greps fem medlemmar efter att ha utfört en muslimsk handling, ett rituellt djuroffer under högtiden Eid, med hänvisning till att den endast är tillåten för muslimer. Ahmadier är förbjudna att sprida sin tro offentligt, bygga moskéer, kalla till bön och rörelsens amerikansk-baserade hemsida, True Islam, har enligt Amnesty varit blockerad av pakistanska myndigheter sedan 2021.
Begreppet Jihad (betyder strävan), som av islamister läses som uppmaning till heligt krig mot icke-muslimer, tolkar de helt annorlunda. Våld får bara brukas i självförsvar, säger de och hänvisar till koranversen; ”Det finns inget tvång inom religionen…”. Ahmadiyya-rörelsens grundare menade att det inte finns något stöd i koranen för ett aggressivt ”jihad av svärdet”. För att vinna människor till den muslimska tron ska man istället utkämpa ett icke-blodigt, intellektuellt ”Jihad av pennan”.
Den som finns på X (Twitter) har säkert stött på Kashif Virk, imam i Ahmadiyya-församlingen i Stockholm. Det är en man som bedriver Jihad med pennan och syns därför återkommande i media, nu senast i en debattartikel i Expressen. Han skrev att han ofta möter muslimer som hävdar att de inte känner sig välkomna i Sverige på grund av all islamofobi. Som troende muslim är det visserligen kränkande och provocerande att koranen bränns, skriver han, men han själv förstår situationen på ett radikalt annorlunda sätt än många andra muslimer:
Jag kan med stolthet säga att det är lättare för mig att vara muslim i Sverige än i många länder som definieras som muslimska. Sverige ger mig rätten att protestera mot skändningar av Koranen, att påtala detta inför Sveriges regering, att propagera för min tro och dess läror på gator och torg. I Sverige kan jag bygga moskéer, få tillstånd till offentliga böneutrop samt föra dialog med andra trossamfund. Mina barn erbjuds till och med muslimsk kost i skolan…. Det svenska samhället – som jag betraktar som mitt eget – har gjort enorma och välvilliga anpassningar för att jag som svensk muslim ska kunna känna mig välkommen och utöva min tro.
Det är därför ofattbart för mig att man önskar inskränka andra människors rättigheter för att ge sig ett större socialt utrymme. Nyttja i stället de friheter vi har för att sprida kunskap om islam.
Så talar en demokrat som lärt sig uppskatta frihet. Sett genom linsen Ahmadiyya borde man inse att islam inte är en monolit. Samma urkälla är möjlig att tolka på olika vis. Själva religionstillhörigheten säger i sig ingenting om huruvida en person är en medborgare som bidrar till landet den lever i.
Ahmadier präglas av djup tro och traditionella värderingar i synen på kön, familj och sexualmoral, men utmärker sig på gruppnivå för att vara funktionella medborgare som ständigt påtalar vikten av utbildning och att arbeta och göra rätt för sig, vara ärlig och omtänksam mot sina medmänniskor. När jag för en tid sedan frågade Kashif Virk om de precis som de andra muslimska samfunden får statliga medel från Myndigheten för stöd till trossamfund svarade han:
– Vi har aldrig tagit statligt bidrag utan drivs helt av bidrag från medlemmar. Skälet är ideologiskt. Att sprida islam är en del av vår tro och ska göras med egna medel. Dessutom vill vi ge till samhället hellre än att ta.
Eftersom en rad sunni- och shiamoskébyggen i Sverige fått finansiering av länder som Turkiet, Iran, Qatar och Saudiarabien, just de länder som kraftfullt kritiserar Sverige för vår yttrandefrihet och dessutom sprider falska rykten om oss, ligger det nära till hands att fråga sig var lojaliteten primärt ligger; hos Sverige eller något annat land? Jag har inte hört någon muslimsk företrädare träda fram för att dämpa de upprörda tongångar som hörts från både terrororganisationer och OIC-länder. Mest ord om islamofobi, trots finansiella stöd och likhet inför lagen.
När jag och en grupp svenskar för några år sedan besökte en Ahmadiyya-konferens i England fick vi träffa den nuvarande kalifen, Mirza Masroor Ahmad, och ställa frågor.
Mustafa Panshiri var med på resan och frågade: Vad ska man göra med människor som inte vill integreras i det svenska samhället. Kalifen såg bekymrad ut.
– Den som inte vill integreras ska åka tillbaka till sitt hemland. Man ska vara lojal mot det land som tagit emot en och följa alla lagar och bidra till samhället. Det är Allahs vilja.
