Ska vi verkligen acceptera att ett land gör anspråk på ett annat land som del av sitt intresseområde? Ja, inte bara gå med på ett sådant krav utan ta det för en naturgiven del av en säkerhetspolitisk världsordning? Jag antar att den före detta utrikesministern Henry Kissinger gav uttryck för den så kallade realistiska skolans geopolitiska hållning, när han i Davos förra veckan menade att Ukraina ska ge upp Krim och Donbass för att göra Putin lugn och fin.

Tanken att västvärlden och därmed Ukraina måste tillfredställa den ryske ledarens och hans maktgrupps tänkta känsloliv har uttryckts från flera håll under kriget. Putin måste förskonas från förödmjukelse och det med Ukrainas territorium eller självständighet.

Den attityden kan exemplifieras av före detta utrikesminister Hans Blix som i Expressen hävdade att det som skulle kunna ”rädda ansiktet på Putin” vore att Ukraina deklarerade alliansfrihet. Och han tillade att alla som ”beundrat Zelenskyj kommer då att tycka att ’nu vek han sig, det är München, det är Jalta, ge en diktator ena fingret så tar han hela handen’”. Men detta vore enligt Blix inte en rationell ståndpunkt.

Läs även: Norell: Ryssland i Ukraina – kan krigsbrott löna sig?

Men analysen av Putin är synnerligen naiv för att inte säga irrationell. Han kan inte få någonting av Ukraina utan att vilja ha än mer. Det finns inga fredsavtal han inte kommer att bryta. Inga landområden han inte kommer att försöka expandera. Putins mål är hela Ukraina och han kommer aldrig ge upp Kiev, huvudstaden i det gamla Kievrus och Rysslands mytiska urhem.

Hans Blix, liksom intellektuella, forskare, experter och politiker, utgår felaktigt ifrån att invasionen av Ukraina berodde på att Putin är rädd. Alltså skraj för framtida Natoinstallationer därför måste han följaktligen kompenseras och ges trygghet. En sorts omsorg med säkerhetspolitiska förtecken. Men det är förstås både omoraliskt och livsfarligt att spela med Ukrainas suveränitet i utbyte mot att Putin hålls nöjd och förhoppningsvis på mattan.

De tänkta räddningsaktionerna bygger alltså på den realistiska skolans spekulationer om vad som i grunden inte är något annat än känslor. En förnedrad Putin är en farligare Putin enligt den franske presidenten Macron. De dubbla budskapen om fullsändigt stöd till Ukraina, men samtidigt uttalade önskemål om diplomati och snabba fredslösningar, har även framförts av Tysklands förbundskansler och Italiens president.

Och de har inte isolerat Putin, sanktionerna till trots. Macron har mallat sig över deras ständiga samtal och även Scholz har twittrat om telefonkontakterna med Rysslands starke man. Häromdagen hade de två ledarna en 80 minuter lång gruppkonversation med Putin, vilket fått fler än jag att återigen tänka på Chamberlains peace in our time, och frukta undfallenheten. Europas två ledande statsmakter vacklar alltså. Scholtz har därtill även fördröjt vapenleveranser, medan USA, Storbritannien, de baltiska staterna och Polen bildar en stabil front mot Putin. Och i rysk teve har kommentatorer belåtet uppmärksammat att en spricka uppstått inom Nato och EU, och att strategin att söndra och härska gett utdelning.

De som tror sig företräda en pragmatisk och realistisk hållning i fråga om Ukraina verkar inte ha en aning om vad för slags motståndare de vill möta med eftergiftspolitik. Putin är inte svag och han agerar inte ur underläge. Rysslands erövringskrig i Ukraina beror tvärtom på att Putin med sina imperialistiska ambitioner inte alls räds västmakterna. Han har faktiskt pedagogiskt visat på att kärnvapen fungerar utmärkt som avskräckningsmedel – Natoländerna ingriper mycket riktigt inte med mer än otillräckliga vapenleveranser. För lite och för sent.

Trots alla löjligt överoptimistiska rapporter i västmedia och från deras militära och underrättelsebaserade källor så har det länge stått klart att Ryssland avancerar i östra Ukraina på ett vis som borde få alla som vill skona Putins känslor med ukrainska landområden att – förlåt min franska – hålla käft och dra åt skogen.

Läs även: Altstadt: Putins vapendragare bland foliehattar och akademiker

Kriget i Ukraina har förvandlat mig till en så kallad MÖP, en ”militärt överintresserad person”, som tyvärr inte fattar eller kan greppa allt innehåll som experter och självutnämnda sådana, både pro-ukrainska och pro-ryska, världen över dagligen lägger ut på sociala medier. Engelskan är för svår, termerna och vapenslagen med dess förkortningar för många, och kartorna med pilar och dess betydelse för städer, byar, vägar, kullar och floder för förvirrande. Jag är egentligen bara intresserad av huruvida Ukraina ska vinna kriget. Men en sak har jag fattat trots bristande MÖP-kompetens: rapporterna från och analyser av olika frontavsnitt, har länge, på tvärs mot mediernas segerfanfarer, varit minst sagt nedslående.

Fram till nyligen har den stora frågan varit varför ryssarna varit så militärt genomusla. Deras offensiv i östra Ukraina hade gjort halt och eventuella framgångar var marginella. Och det kan stämma att den ryska armén lider av de stora problem som medierna och pro-ukrainska konton så vällustigt och utförligt har beskrivit. Men under tiden vräkte ryssarna på med sitt överlägsna artilleri och erövrade byar och städer i en offensiv som alltså rapporterades som avstannad och den ukrainska armén med undermåliga resurser inte kunde hejda.

I början av maj föll Popasna efter långvarigt bombardemang och Kadyrovs segerrusiga tjetjener sågs på Tik Tok-klipp vandra genom ruinerna, medan det ukrainska nederlaget som vanligt kallades för strategisk reträtt och betydelsen av förlusten spelades ner. På pro-ryska militärt inriktade konton däremot förklarades pedagogiskt varför Popasna var en så stor strategisk framgång, och de hade rätt. Den offensiv som medierna först nyligen uppmärksammat utgår nämligen från Popasna och hotet mot Sievjerodonetsk, som snart kommer att falla, har varit uppenbar en länge tid. Erövras staden riskerar hela Donbass att bli ryskt territorium.

Sanningen är att de ukrainska förlusterna måste räknas i tiotusentals och vara svåra också vad gäller materiel. Städer, byar och infrastruktur bombas sönder, civila dödas, landet plundras på skördar, maskiner och allt annat av värde medan de erövrade områdena förryskas. Och risken är stor att Odessa och territorier i sydväst också kommer att intas och Ukraina bli ett land utan kust. Om man fördjupar sig i sådana frågor, samtidigt som experter och politiker fortfarande tror att man kan förhandla fram fred via eftergifter, blir man djupt missmodig när det gäller Ukrainas och västvärdelns framtid.

Så jag undrar varför inte Putin ska förnedras och förödmjukas riktigt ordentligt och grundligt. Han är ingen galning och kommer inte att ta till kärnvapen. Däremot har han rätt kalkylerat med västs svaghet och eftergivenhet, om det så är i form av Macrons drift att spela stor statsman.

Vissa har lyft fram Versaillesfreden för att legitimera flathetspolitik gentemot Putin, med Hitlers väg till makten på en våg av revanschism som varnande historiskt exempel. Men det är bara – ursäkta mig igen – skitsnack. Versaillesfredens skadeståndskrav var inte värre än många andra länder fått genomlida. Och framför allt – trots det tyska folkets förmodade förödmjukelse var NSDAP helt marginaliserade fram tills den stora depressionen av olika skäl slog ut Weimarrepubliken. Vid valet 1928 fick partiet endast 2,6 procent av rösterna trots krigsskadeståndet. Och alla är väl överens om att Hitler borde ha förnedrats någonstans i höjd med Österrike, Tjeckoslovakien och Polen istället för att få hållas.

Läs även: Norell: Moralen i att bekosta Rysslands angreppskrig

Putin för enligt egen utsago, vilket också är helt uppenbart i ryska medier, ett krig mot väst och västerländska värderingar. En imperialism med mytiska och religiösa förtecken kring heliga moder Rysslands historiska mission. Ukraina attackeras med vapen och vi med cyberattacker, påverkanskampanjer och trollfabriker. Så det är klart att Putin måste förnedras.

Det är den enda strategin som västvärlden kan inta gentemot Rysslands expansiva maktpolitik. För om väst inte förödmjukar Putin in i kaklet kommer han att förödmjuka oss.