Konspirationsteoretikernas bidrag är ägnat att förvåna ingen. Men för den som gärna slipper att framstå som en knäppgök erbjuds ett salongsfähigare alternativ i form av den realistiska skolan och professor John Mearsheimer, skriver Ann Charlotte Altstadt.
Invasionen i Ukraina har släppt lös en vild hop av konspirationsteorier. Ord som Putinist och Putinkramare har missbrukats i debatten, men krigsutbrottet har onekligen synliggjort subgrupper som fantiserat ihop en rik flora av totalt verklighetsfrämmande fanfiction där Putin är en riktig tuffing till hjälte.
För somliga verkar han ha intagit samma roll som fordom Trump. Alltså den enda mannen som kan stå emot World Economic Forum och globalisterna, satanisterna, frimurarna, pedofilerna och förstås ytterst New World Order med judarna i toppen. Zelenskyj leder dessutom egentligen en nazistisk regering och det är ukrainska nazister som dödar sina egna, exempelvis sprängde de teatern i Mariupol, medan ryssarna försöker rädda folket och befria landet.
Man kan lugnt säga att enligt den samlade hjärntrusten av stollar är det Ukrainas eget fel att det befinner sig ryska soldater beväpnade till tänderna i landet.
Men det är inte enbart konspirationsteorier, utan även akademiska sådana som frikänner Ryssland från ansvar för invasionen.
Läs även: Ukrainakrisen: Framsteg i fredssamtalen eller bara en illusion?
De som känner sig attraherade av Putin men inte vill bära foliehatt kan iklä sig den akademiska skrud som kallas politisk realism. En skolbildning som fått stor spridning på nätet via professor John Mearsheimer – komplett med artiklar och videoklipp.
Professorn har, liksom före detta utrikesminister Kissinger och en mängd andra prominenta personer, varnat för vad som skulle hända om länder inom Rysslands intressesfär provocerade Putin. Det vill säga om de anslöt sig till Nato eller orienterade sig mot Väst.
Och nu när Ryssland, som man förutspått, slagit tillbaka, menar Mearsheimer i tidskriften The New Yorker att i en ideal värld skulle Ukraina vara fria att välja sin egen utrikespolitik. Men i verkligheten är det inte möjligt, och därför måste landet anpassa sig till Ryssland.
Mearsheimer har också – på plats i Ryssland – gett Putin akademiskt alibi för att utöva aggressiv stormaktspolitik. Valdai är namnet på vad Wikipedia beskriver som Putins egen tankesmedja. Och på hemsidan sammanfattades 2016 en av Mearsheimer böcker i ett intervjurefererat.
Vi får veta att han känner sig mer hemma med det intellektuella klimatet i Ryssland och Kina. I de länderna pratar man realpolitik. Och Mearsheimer tog upp hur Väst underskattat Rysslands osäkerhet sedan Nato började röra sig mot dess gränser. Det var ett stort misstag när man 2008 kungjorde att Georgien och Ukraina eventuellt skulle bli medlemmar. Ryssland skulle aldrig tillåta en sådan utveckling.
Mearsheimer menade vidare att USA inte har några verkliga strategiska intressen i Georgien eller Ukraina, och borde inte ge artikel 5-garantier till någondera. Och idén att Ukraina kan bli en del av Väst kallar han för katastrofal för landet och att göra dem mer pro-väst skulle bara göra Ryssland mer fientligt inställd. Enligt Mearsheimer ber Rysslands grannar om problem när de tror sig har rätt att bli Natomedlemmar. Så fungerar inte internationell politik.
Det kan ju låta tilltalande rationellt som förklaring till invasionen av Ukraina några år senare. Men om vi tillämpar samma resonemang på den enda supermakten skulle säkert många tycka det vore stötande att endast framhäva Monroedoktrinen så fort USA:s agerande i Latinamerika ifrågasattes: ”Ja, men det är ju klart att USA var tvunget att störta den folkvalde Allende 1973, för de kan förstås aldrig acceptera en socialistisk regering på sin egen bakgård”, är knappast ett argument som skulle få någon att göra vågen.
I ett klipp på Youtube säger förre CIA-chefen Duane Clarridge till journalisten och författaren John Pilger, att det är på grund av nationella säkerhetsintressen som USA har fixat regime change runt om i världen, och den blodiga Chilekuppen sammanfattas med orden it was worth it. Vill de som lyfter fram Mearsheimer att vi ska nicka instämmande även åt detta uttryck för politisk realism?
Läs även: Brinkemo: Flyktingvåg 2015 vs Flyktingvåg Ukraina
Men Mearsheimers resonemang rör sig faktiskt också i en etisk dimension. I ett klipp på Youtube använder han sig av liknelsen att om man petar på björnen med en käpp så kommer den att slå tillbaka. Alltså slita sönder Ukraina. Men det är inte ryssarna som bär skulden utan USA. Han är med andra ord trots allt intresserad av att utdöma moraliskt ansvar, domen faller dock inte över den makt som faktiskt har invaderat Ukraina.
Mearsheimer har även deltagit i Valdais årliga möten, där också Putin varit en av talarna. Och det är inte svårt att förstå varför ryssarna är intresserade av Mearsheimers världsbild. Den politiska realismen måste ju i sin banala enkelhet vara varje furstes favoritteori. Putins invasion kan inte, enligt Mearsheimer i The New Yorker, kallas imperialism eftersom osäkerhet är förklaringen. Och idéerna kokar ner till de starkare ländernas rätt medan de svagare fråntas egen agens.
Det betyder bara en sak – att det enligt Mersheimers teorier tvärtom är rationellt att kvickt som attan söka sig till militäralliansen Nato. Ukraina borde exempelvis blivit medlem för länge sedan för då skulle aldrig Putin vågat invadera. Men Mearsheimers realism säger att även vi i Sverige borde gardera oss mot vår rättslösa maktlöshet.
Läs även: Gustavsson: Xis dilemma – Ukraina kan ha räddat Taiwan
Om anfallsfaran stavas rysk rädsla istället för exempelvis viljan att restaurera de forna landgränserna, så måste Sverige också snarast ansöka om Natomedlemskap. För om det bara handlar om Putins känsloliv, otrygghet och osäkerhetsimpulser – vem vet när och hur den ryska björnen nästa gång påstår sig ha blivit petad på med den där käppen?
