Hederskulturens etablering i Sverige är väl något vi främst förknippar med de senaste decenniernas invandring från länder med svaga statsbildningar och starka klaner.

Det faktum att det existerar inhemska romska kulturer som präglas av hedersnormer är ett skuggfenomen som bara glimtvis exponeras i nyhetsflödet. Som häromdagen. Enligt Expressen överväger åklagaren hedersmord som brottsrubricering för de två romska brödernas illdåd när de körde ihjäl sin mamma och allvarligt skadade hennes nuvarande pojkvän på en gata i Göteborg.

Läs även: Bröder misstänks ha bilmördat sin mamma efter inställd romani kris

På filmen som den äldre sonen strax därefter lade ut på sociala medier erkänner han kaxigt mordet med en hälsning till den skadade pojkvännens pappa att han kan åka till sjukhuset och leta efter de två offren, levande eller döda. Expressen rapporterar att gärningen ska ha utförts efter att flera romska rättegångar, romani kris, hållits mot mamman då sönerna anklagat henne för otrohet.

Tidningen har publicerat flera artiklar som uppmärksammat just rättssystemet romani kris, bland annat om hur en romsk kommunanställd som arbetade för inkludering i Malmö deltagit i en sådan rättegång som gällde en våldtäkt på ett barn. Mannen lovade sedan Helsingborgs kommun att han skulle upphöra med verksamheten. Men Expressen kunde sedan avslöja att den romske inkluderingsanställde trots detta deltagit i ytterligare en rättegång där en man dömdes i sin frånvaro till uteslutning från den romska gemenskapen, alltså att han och släkten förklarades orena. En betydande del av kommunens medel har dessutom tillfallit mannens släkt varav åtta medlemmar är eller har varit anställda av Helsingborgs kommun.

De flesta av oss känner till att romer blivit utsatta för förföljelse, diskriminering och under tredje riket förintelse. Men varför har vi inte fått veta mer om den patriarkala klankulturen, hedersnormerna och den parallella rättskipning som i Sverige och i det fördolda påverkar tiotusentals romers liv?

Alla med normal nyfikenhet i behåll borde väl också undra över omfattningen av ovan beskrivna dysfunktionella myndighetsnaivitet, och hur den kunnat fortgå. Jag vågar påstå att såväl makthavare som opinionsbildare låtit sig vägledas av en statlig historieskrivning som bestämt pekat ut hur vi måste ideologiskt förstå romers situation som särskilt utsatta. En ensidig tolkning som kan sammanfattas i SOU:2010:55 sammanställd av en jättelik delegation med även romska deltagare ledd av Maria Leissner. Enligt den ska vi betrakta de romska gruppernas extrema utanförskap, alltså låga försörjningsgrad och utbildningsnivå, uteslutande som resultatet av historisk och nutida strukturell antiziganism.

Den romska befolkningen i landet uppskattades då, år 2010, till minst 50 000 personer, en rejäl ökning från cirka 750 individer vid mitten av 50-talet på grund av att det romska invandringsstoppet hävdes. Och våra anriziganistiska attityder bär i en historisk kontinuitet skulden för att 75–80 procent av dagens romer saknar egen försörjning? I Malmö är siffran hela 90 procent, och endast så få som 0,5 procent av de romska eleverna där fullföljde gymnasiet.

Samhällets historiska förtryck, vare sig det var frågan om ren repression eller socialt reformarbete, förklarar enligt Leissners utredning varje aspekt av romskt liv, då som nu. Detta utan att vi som läsare egentligen får någon sammanhållen bild av de romska gruppernas kultur – förutom då hur vår strukturella antiziganism idag påverkar grupperna negativt på kort sagt vartenda välfärdsområde.

Läs även: Ahmed: Mångkultur är hederskultur lika mycket som kebab eller sushi

Om man lägger pussel med utredningens alla små informationsbitar så framträder dock en patriarkal hederskultur. Flickor som inte fullföljer grundläggande utbildning för att de måste hjälpa till hemma eller gifts bort. Pojkar slutar antagligen skolan av liknande skäl och kusingifte förekommer. Utredningen nämner att föräldrarna saknar utbildningstradition. Men om en kultur utan land ska kunna överleva historiskt så måste ungdomarna gifta sig tidigt för att inte gruppen ska splittras, och med kusingifte hålls klanerna ihop. Och det torde säga sig självt att slutför man Inte grundskola eller gymnasium får man garanterat inget jobb i dagens Sverige, om så all antiziganism i riket utrotades i morgon dag.

Utifrån vad utredningen kallar ett romskt rättighetsperspektiv gör delegationen sig i princip skyldig till samma brott de tillskriver gårdagens makthavare. SOU:2010 fråntar i teori och praktik romerna egen agens och förmåga. Och myndigheternas nya romska rättighetsperspektiv gör dem officiellt till hjälplösa offer som behöver den svenska staten för att inte gå under. Statens uppgift är som alltid – att omskapa romen och de romska kulturerna.

Utredningen föreslår så extremt många stödjande åtgärder att det är omöjligt att redogöra för alla uppslag och direktiv. Sammanfattningsvis så ska massor av pengar och resurser satsas med målet att, precis som med de forna biståndsmiljonerna till exempelvis Afghanistan, på artificiell väg skapa ett romskt civilsamhälle. Detta ska sedan ledas av utvalda och särskilt utbildade ledare, aktivister och representanter. Alltså tillskott till en svällande inkluderingsbyråkrati som måste till för att myndigheterna ska få en romsk förhandlingspart när skattemedel ska fördelas.

Statsmakten kan förstås inte formulera sin koloniala målsättning öppet men via olika samråd, kommittéer och organ ska romerna lockas till inkludering genom att representanterna där får artikulera gruppernas behov. Medan utredningen uttryckligen hävdar att vi i vår tur ska botas från antiziganism via den ”skam” som delegationen förhoppningsfullt är säkra på väcks inom oss genom de föreslagna upplysningskampanjer om historiska och nutida förbrytelser gentemot den romska befolkningen.

Men kan politiker och tjänstemän i staten och ute i kommunerna verkligen tro att romernas olika kulturer och livsvillkor enbart är en produkt av majoritetssamhällets attityder? Finns ingen egen vilja och inga val bortom att existera som det svenska samhällets avspegling? Och då sannings- och försoningskommittéerna som föreslagits i bland annat SOU:n väl fått räkna upp och be om ursäkt för alla brott samhället begått – kommer då romerna i Sverige verkligen att ge upp sitt sätt att leva?

Jag antar att makthavarna innerst inne egentligen begriper att för många romer är det väldigt svårt att kombinera kulturens renhetsregler, strikt uppdelade och begränsande könsroller, uppförande- och klädkoder, hedersnormer, bruket med ungdomsäktenskap, tidiga graviditeter och alla klanplikter, med ett vanligt enkelt jobb på den svenska arbetsmarknaden. De som arbetar med frågorna måste väl åtminstone ha hört talas om fenomenet självsegregering för att bevara kultur och livsstil? Eller tror makthavarna i exempelvis Malmö och Helsingborg på allvar att alla romer bara längtar efter att bli inkluderade i arbetsliv och svennetillvaro?

Läs även: Makram: Hedersförtrycket måste få ett slut

Man kan utan att överdriva dra slutsatsen att de romska kulturerna har varit extremt framgångsrika: De har lyckats behålla sin egen- och särart. Idag som fredade bidragstagare under beskydd som nationell minoritet, störda endast av myndighetssveriges välvilliga rasism med de ständiga inkluderingsförsöken, som dock förstås kan utgöra en inkomstkälla för de driftigare eller mäktigare klanerna inom grupperna. Medan makthavare vill samråda fram att alla romer ska bli som vanliga medelsvenssons. Så vem kommer egentligen att blåsa vem?